Deathgame för alltid

Vissa dagar så hoppar hjärnan direkt tillbaka in i beredskap. Det kan vara en liten sak som utlöser det; ett kvarglömt gosedjur på en lekplats, någon som står utanför ens trappuppgång, ett okänt nummer som ringer på mobilen... Och adrenalinet rusar genast igång igen, som om det aldrig legat stilla. Man känner att man lever igen och trevar desperat i väskan efter den banan som borde finnas där.
Men den är aldrig där längre.
Gosedjuret är en nallebjörn. Den som står utanför trappuppgången är grannen som tar en cigg. Det okända numret är självklart en telefonförsäljare som undrar varför man inte tittar mer på TV.
Och adrenalinet lägger sig igen, men det finns fortfarande där, redo att när som helst dyka upp till ytan igen. Och det är jag tacksam för. Det ger vardagen en liten eftersmak av den där fantastiska spänningen man en gång upplevde i och med Deathgame. När vem som helst kunde vara fienden och varje dag kunde bli ett äventyr på liv och död.

Jag fick många vänner genom Deathgame. Jag fick mycket kärlek genom Deathgame. Jag fick mycket fantastiska skratt och episka purjostrider och oheliga allianser. Deathgame gav mig mycket, och jag har förstått att det också gav andra mycket.

Eller för att sammanfatta det i texten jag hade på en tröja en gång:
Jag skapade Deathgame - vad är DITT bidrag till samhället?

Så alla ni som någon gång känner en extra gång på purjolökarnas kvalitet innan ni köper dem till middagsmaten, alla ni som ser apor på second hand och tänker "Jag kanske borde...", alla ni som aldrig riktigt kan se en våtdräkt som en våtdräkt längre - Ni är underbara. Tack för att ni finns och har gjort min värld mindre verklig. Tack för att ni hjälpte till att skapa ett fenomen.

Vuxenskalet

På väg till dagis stannar vi alltid vagnen vid skogsbrynet så att goblinen skall kunna kliva av och gå genom skogen den sista biten. Först vill han titta på de stora snäckorna som flockas i våta dagar. Han noterar var de är, vad de gör och hur de flyttat sig. Jag antar att jag inte borde tycka det är lika intressant som han, men det är spännande att se hur de rört sig och fundera över vad som lockar dem till det. Motvilligt övertalar jag honom till sist att gå vidare.
Han vill plocka pinnar, ropar "An-GAAR!" och vill fäktas. Det vill jag också. Mycket gärna. Fast jag har ju vagnen, och det är ju dagistiden, så det blir bara en liten liten stund. Han får vinna och avslutar med att låta pinnen bli en trollstav och kasta formler på mig. Bra goblin. Smart. "Mot trolleri hjälper det inte att vara stark", som de säger i Bamse.
Vi går vidare. Han stannar till vid en snäcka som dragit in sig i skalet. "Nigel sooovve!" säger han förundrat. Så gör han en gest som att han tar fram något ur fickan och ger det till snäckan. Två gånger. Jag frågar vad han gör och han förklarar att han gett snigeln en napp och Kaba. Kaba är hans favoritgosedjur. Jag smälter totalt och vi fortsätter att gå. Springer, hoppar över rötter och pekar på saker.
En duva hörs ropa någonstans, en annan svarar. Jag för ihop händerna och härmar dem medan goblinen förundrat ser på. Sedan förklarar han att duvorna härmar ugglor för att skrämma bort monster. Det låter logiskt.
Sist i skogen har det bildats en jättestor pöl av vatten och lera över stigen. Jag slår om till vuxen och lirkar och tjatar tills vi går runt den, fast jag egentligen också vill klafsa rätt igenom och se hur djup den egentligen är, kasta stenar i den och hoppa där vattnet är som grumligast. Den vuxna sidan segrade. Igen.
Sedan är vi framme vid dagis helskinnade, men några minuter försenade. Som vanligt.

När jag går hem genom skogen vadar jag genom lerpölen. För att jag kan.