Den tunna röda linjen (julsnöret, antar jag)

Det är en tunn linje som skiljer genialitet och galenskap åt, sägs det. Som småbarnsförälder känner jag av det konstant. Det är december. Det är snart jul. Det är en årstid jag brukar älska utan förbehåll, men nu kryper stressen på mig i helt andra nivåer än under tidigare år. För jag vill göra allt fint och bra och pyssla och mysa och slå in klappar och baka pepparkakor och lyssna på hatiska julsånger av H.P. Lovecraft Historical Society, men i stället sitter jag här. Med barnet. Varenda stund går åt till att passa honom. Visst, det heter inte "passa barn" när det är ens eget barn, men lik förbannat måste man vara jävligt påpasslig och alltid passa sig när han är hemma och vaken. Jag kan inte diska, för då klättrar han upp och börjar ösa ut vatten eller sitter på golvet och gallskriker. Jag kan inte baka, för då yr mjöl över hela världen. Jag kan inte ens lämna soffan för att dammsuga eftersom den lille goblinen är inne i en mammig period och förföljer mig om jag rör mig utanför en tre meters radie.

Jag har mer sorters roliga julpapper och snören än någonsin. Jag har massor med nytt julpynt och en stor fin gran som skall sättas upp. Men jag vet inte ens hur jag skall hinna med att göra grundarbetet.
Antar att det är det här som folk pratar om när de snackar om julstress. För även om jag inte på något sätt förväntar mig en perfekt jul så har jag en viss grundstandard jag vill uppnå - exempelvis att det är så städat att inte julpyntet försvinner i röran.

Och goblinen. Sitter som ett plåster. På mig. Hela. Tiden.

(Missförstå mig rätt, jag är superstolt över att maken har ett jobb och när han väl är hemma blir inte så mycket gjort heller eftersom då passar vi båda upp på goblinen...)

Morgnar

Morgnar har alltid varit min fiende. Jag har en lång startsträcka, är grinig och asocial och vill helst av allt bara sitta på balkongen och kedjeröka med en kopp kaffe tills världen känns nätt och jämt acceptabel igen.
Men vissa morgnar. Vissa morgnar går jag upp tidigare än vad som för mig egentligen är fysiskt möjligt. Vissa morgnar ligger sockernivån perfekt, jag tittar på ett par avsnitt av något mysigt innan barnet vaknar och sedan kramas vi och busar och tittar på tecknat tills det är dags för dagis.
Luften är kall och krispig och i nästan alla fönster glimmar stjärnor och lampor och adventsljusstakar och skänker en guldkant på tillvaron. Vi tar vägen genom skogen där man måste kämpa litet med vagnen över alla trädrötter och få leriga skor där isskorpan brister i förmån för leran. Det är okej, för det är vackert. Jag förstår att de hade en tomtepromenad för barnen i just den skogen, för den känns inte som en liten dunge i mitten av ett lägenhetslandskap, den känns som en riktig skog.
Och på dagis möts jag av idel leenden och glada hälsningar. Jag hjälper sonen av med ytterkläderna och får en kram och en puss innan jag återvänder genom skogen, läsandes den senaste i den långa raden böcker (ja, jag kan läsa när jag går, det är min käraste superförmåga). Sedan återvänder jag hem för att fortsätta med dagen efter en välbehövligt bra morgon.