Rätt planet, fel universum

Det är hopplöst att jag så ofta känner mig helt avskärmad från andra människor. Det är sådana småsaker - struntsaker - som kan göra mig helt hopplöst ledsen. Sådant som betyder mycket för mig, men som inte betyder något för de flesta andra. Som när någon försvarar felaktig grammatik, eller ännu värre; när grammatiken har ändrats och de helt plötsligt har rätt och jag fel.

Jag kan liksom inte se saker från andras sätt. Jag kan spela karaktärer med olika synsätt, men innerst inne kan jag aldrig förstå människor som tycker annorlunda mot jag själv. Det går inte. Jag har försökt. Jag kan inte. Det innebär givetvis att jag ofta försöker hålla tand för tunga (och lika ofta misslyckas) angående saker som är naglar i ögat på mig, men som ingen annan reagerar på.

Jag har ofta fått veta att jag har flytande moral. Det är struntsnack. Min moralkodex är väldigt fast och fixerad i sten, djupt rotad. Den ser kanske bara annorlunda ut mot andra människors slika. Annan moral kan jag sällan förstå, mycket sällan till och med. Andras vanor och smak har jag också svårt att sätta mig in i. När någon person jag gillar tycker om något jag ogillar så känner jag mig sårad personligen. Visst, jag vet att det inte är tänkt så och att det är förmätet av mig att bli sårad av en sådan sak, men det är så jag känner. Helt plötsligt alieneras jag nämligen från en människa jag annars tycker om.

Just nu känner jag mig tom och ensam och vilse. Jag vet inte riktigt vad jag har i den här världen att göra, och jag vet inte heller varför jag hjälpte till att sätta ännu en människa till livet. Som om det är något värt att göra, liksom.