Inget varmvatten i Varberga

Så här står det på Örebrobostäders hemsida:

"Eon har fått ett problem med fjärrvärmen i Örebro vilket betyder att ingen i stan har något varmvatten. De arbetar med problemet för fullt och beräknar att ha löst problemet till kl 18-20 ikväll (30/6).

Vi hoppas att detta inte orsakar några problem för dig som hyresgäst."

Nej, för all del. Klart det inte orsakar några problem. Inga problem alls. Klockan är bara fyra minuter i ELVA på kvällen och vattnet är fortfarande iskallt här. Jag börjar oroa mig för att inte kunna duscha i morgon heller, vilket innebär att jag kommer vara ännu äckligare än jag känner mig nu. Helt otroligt att man betalar för att bo i en lägenhet som är som en smältugn (tre gigantiska fönster mot solen är praktiskt taget vad min yttervägg består av) och nu inte ens kan ta en dusch. Disken står och ser äcklig ut och det är tänkt att jag skall åka bort i morgon... så den får väl mögla på plats då. Bananflugor är visst inne i år, inte sant? De kan ju joina humlekyrkogården som min lägenhet blir varje sommar eftersom det tydligen är ett gigalusiskt humlebo någonstans här utanför, så de kommer in i min lägenhet och dör. Räknade till femton lik vid senaste städningen.
Och alla de jävla stolpskott som påstår att det bara är nyttigt att ha det lite obekvämt kan dra åt helvete. Jag flyttade in till stan från landet för att bland annat slippa frysa ihjäl i duschen. Som det är nu skulle jag lika gärna ha kunnat bo kvar.

Kartonger, föreningshat och värmegnäll

Bit för bit försvinner mitt liv ned i bruna pappkartonger. Allt skall packas noga, omsorgsfullt och så att det inte blir för tungt. Allt onödigt skall slängas eller ges bort. Allt skall sorteras.

Samtidigt känns det som om det är tusen och åter tusen papper som borde ordnas. Jag måste sortera mina egna papper och få ordning på dem, slänga så mycket som möjligt, skicka in papper till soc, csn, skolor - och det känns som om det aldrig tar slut. Dessutom tar föreningen tid. Jag är så trött på föreningen. Efter elva år har jag tröttnat och efter den här perioden är över vill jag inte ta i en förening ens med tång. Jag är helt enkelt inte lagd för dessa eviga pappersarbeten, möten och prylar. Det är ett förbannat otacksamt arbete som bara gör att jag vill lägga mig ned och dö.
Så rättelse; jag har inte tröttnat på föreningen, jag inte bara avskyr, utan faktiskt hatar bara varje moment som en styrelseposition i den innebär. För första gången i vuxen ålder skulle det vara skönt att bara vara ansvarig för sig själv och sitt eget liv. Ärligt talat så ångrar jag bittert att jag tog positionen i år igen. Nästa år vägrar jag. Blankt.
Jag vill komma tillbaka till det som var roligt med lajv och Deathgame, utan alla tvång. Jag vill åka på lajv då och då, arrangera något ibland och bara skrota omkring och döda folk med grönsaker, är det för mycket begärt?

Värmen gör ingenting lättare. Jag är vad man kallar värmekänslig. Värmekänslig så till den milda grad att jag faktiskt inte fungerar i värme. Alls. När jag väl lyckas göra någonting så gör jag det fel. Skulle fylla i lite papper och skrev mitt namn på fel rad. Två gånger.
Varje morgon går jag upp och ställer mig med fötterna i iskallt vatten i en kvart för att över huvud taget finnas till. Jag svettas mängder, blir grinig, snarstucken och tänker lika bra som en efterbliven amöba. Fötter och händer svullnar upp och till råge på allt så tål jag inte sol även om jag skulle klara värmen.
Jag vet vad helvetet heter egentligen. Helvetet heter "sommar", och dess underdomäns namn är "föreningsverksamhet".

Dåligt och bra

Världen snurrar omkring. Det är så mycket att göra. Jag måste packa, fixa papper till Drakontia, välja en ny SL till Deatghame (och ärligt talat känner jag mig gnällig, för ingen som ansökt motsvarar helt mina förväntningar), rensa ur massor med saker, flyttstäda, fixa med adressändring, skicka in papper till instanser till höger och vänster och samtidigt gör värmen att min hjärna är så skvalpig att jag börjar bli rädd för att den skall rinna ut genom öronen om jag lutar på huvudet.
Det ser ut som fan här hemma. Jag startar hela tiden nya projekt utan att avsluta de tidigare dessutom. Jag vet inte vad i helsike jag skall ta mig till faktiskt. Dessutom stressar jag upp mig av allting. Fortsätter jag så här får jag magsår. Jag måste sluta skjuta upp saker. Högen jag knuffar framför mig börjar bli alltför stor.
Det är jobbigt att inte vara sjukskriven längre. Världen är så mycket mer påtaglig, kraven är högre, andehämtningen snabbare. Jag vill inte falla tillbaka igen.

Saker som är bra;

- Jag flyttar om mindre än två månader. Jag flyttar många, långa mil, till Kalmar. Till skola och en stor trea med balkong, tre katter och Kärleken.

- Bamse mår bättre och stolpar inte omkring som en tvåhundra år gammal zombie längre. Han sover visserligen mycket, men det kan han få med tanke på att han i alla fall är över nittio hundår nu.

- Träffade O. häromdagen och vi kunde umgås utan att börja bråka, gråta eller tjafsa. Det kändes bra.

- Massor med rollspel i sikte!

- Och självklart, det viktigaste av allt, jag har ju trots allt hittat Kärleken, något jag tror är få förunnat på det här planet.

Helvetesfallet

Tyst alldeles för länge

Det hade varit tyst alldeles för länge och inom sig visste han redan vad han skulle få se innan han öppnade dörren. En försynt knackning. Två. Inget svar.
- Gumman... jag kommer in, sa han halvhögt till den bruna trädörren och tryckte sedan ned handtaget.
Han trodde att det skulle vara mörkt i rummet, men det var det inte. I stället var det förödande ljust. Hon hade tänt alla lampor; taklampan, skrivbordslampan, nattlampan, lampan i fönstret som såg ut som en fjäril som han gett henne när hon fyllde femton. Hon hade till och med tänt tre ficklampor som låg på olika platser, alla riktade mot samma håll. Alla riktade mot henne. Som om hon vore en primadonna på en scen. Han undrade hur hon hade tänkt.
Hon satt på golvet med ryggen stödd mot sängens långsida, benen i kors, det bruna håret i testar kring ett allvarsamt ansikte. Ögonen slutna. Hon såg lugn ut. I handen brytbladskniven och på armarna vällde blodet fortfarande fram ur gapande sår. Inte djupa nog att döda, inte henne och inte det som fick henne att göra sådär. Det vägrade helt enkelt att dö.
Han stod kvar i dörröppningen och kände hur hjärtat blev en kall liten metallklump som sjönk ned i magen och stannade kvar där, utan att slå över huvud taget. Nästan mekaniskt rörde han sig sedan runt i rummet och stängde av ficklamporna av någon anledning. Varför visste han faktiskt inte själv.
Egentligen borde han kanske ha reagerat annorlunda. Skrikit, gråtit och slitit åt sig brytbladskniven från hennes hand. Lagt om hennes sår. Förmanat och låtit den kalla metallklumpen som var hans hjärta värmas av vreden han kände. Maktlösheten. Den överväldigande vanmakten som så lätt svepte in och förvandlade hela hans inre till stoft.
Men det skulle inte ha hjälpt. Han hade gjort det så många gånger. Alldeles för många gånger, så många att han slutat räkna dem nu. Ibland hade det resulterat i att hon kurade ihop sig som en strykrädd hund och stirrade på honom oförstående, som om han vore en främling och inte hennes pappa. Ibland började hon babbla maniskt och rabbla "Förlåt" eller värre saker. Saker om att hon inte var värd att finnas, att sådana som hon borde skäras bort från världen. Kanske var det vad hon försökte göra.
De hade försökt prata om det här i så många år nu. Fel. Han hade försökt att prata om det, men hon hade inte velat. De få gånger hon försökt förklara så hade han inte förstått och ilskan hade överfallit honom igen och fått honom att vända alla taggarna utåt. "Det gör ingenting bättre!" "Du vet ju bättre, för helvete!". Hon var sjutton när hon började. Hon slutade aldrig. Nu var hon trettioett och bara på besök i flickrummet som nu än en gång fått se hennes skräck och vanvett. Hon skulle ha packat ihop några lådor och tagit med dem till lägenheten. I stället sitter hon nu framför honom och blöder.
Han sjunker ned på huk framför henne och känner hur det knakar till i ryggen av en rörelse som en gång var så enkelt att göra, så självklar.
- Gumman... behöver du en handduk? försöker han säga med mild röst, men vet att en bit av anklagelserna inte kan låta bli att höras. Det låter hårdare än han vill. Hon höjer blicken och tittar på honom som om hon inte förstår vad han säger, sedan öppnar hon munnen och...

Att diskutera med katter

Det här är Elsa. Elsa kan säga "mmrrot". Det är nog det närmaste jag hört att en katt säger något annat än just namn. Katter säger nästan bara namn.

Katter skulle få mycket mer saker gjorda om de bara lärde sig att tala rent. Elsa vill inte ens ha morötter, så jag undrar varför hon valde att lära sig just det ordet. Visserligen är hon blond och ganska korkad, men ändå.

Alla katter är dessutom kommunister. Varför skulle de annars springa omkring och säga "Mao" hela tiden? Om man försöker diskutera politik med en katt så börjar de alltid tjata om Mao. Det slår aldrig fel. Jag har slutat försöka över huvud taget.

Det här är Murkla. Förutom politik vill han bara diskutera religion. Så fort man han får chansen börjar han tjata om "Ra" även om han uttalar det med rullande r. Jag är så trött på att prata om politik och religion och tycker att efter tio år borde han ju faktiskt ha lärt sig något mer i alla fall. Jag vet inte vad, bara att tioåriga barn vars intelligenskvot är gravt underlägsna Murkas kan fler ord än två.

Förmodligen är det här katternas sätt att tala om för hela världen hur ointressant människornas språk är, samt att om människorna nu är så faaaasligt intelligenta så kan de gott lära sig att prata Katt i stället.

Dryga kattkräk.

Varför var det lättare förr?

Varför var det lättare att skriva förr? Jag behövde ingen underhållning, så länge jag hade en penna och något att skriva på så kunde jag lätt ge mig av i sagans värld och umgås med personer jag själv hittat på. Nu sitter jag och blänger på pappret eller skärmen. Det vita pappret är min fiende. Jag kan fortfarande skriva, men jag uppslukas inte av det. Det har blivit ett tvång som så mycket annat man brukade älska.
Jag saknar att skriva. Jag saknar att dyka rätt in i orden och inte komma upp förrän flera timmar senare, rusig av lycka. Jag saknar att leka med bokstäverna på det där speciella sättet och känslan när man inser att man redan skrivit åtta sidor och liksom inte reflekterat över hur tiden gått.
Jag måste på något sätt återvända till mitt skrivande, om jag så skall dö på kuppen. Jag måste lära mig att dyka igen, att skriva för mig själv och ingen annan.

Jag skall INTE rösta pirat.

Jag var hela tiden inställd på att rösta på piratpartiet. I dag tog jag och kollade upp ordentligt vad partiet står för. När det är ett parti som driver så få frågor tycker jag det är viktigt att man kan hålla med om alla. Det upptäckte jag att jag inte kan.

5 års kommersiell ensamrätt
Visst, livstid plus sjuttio år på ett kulturverk är lång tid, men att korta ned den till fem år? Föreställ dig följande; du skriver på en roman i kanske tio års tid, den blir stor, den blir en klassiker, du får betalt... i fem ynka år? Löjligt.
Dessutom, tänk på alla hajar som finns där ute och som kommer att leva på att snika åt sig andras prylar om en sådan lag går igenom. Brrr...

En hel del saker på Piratpartiets hemsida är dessutom felstavade och taffligt uttryckta, men det kan jag väl stå ut med. Däremot kan jag inte ställa mig bakom ovanstående fråga över huvud taget.

Med andra ord får vänstern min röst i stället...

Att söka jobb är ett heltidsarbete!!

Fick just veta att jag efter den här lekstugan måste praktisera för att få socbidrag. De påstår att det är så reglerna ligger, men jag har inte hittat den klasulen i socialtjänstlagen. Som vanligt.
Det är så underbart ironiskt.
"Att söka jobb är ett heltidsarbete!!"
är ju en klassisk mening vi nog alla hört till leda, men uppenbarligen vill de då inte att man Skall söka jobb med tanke på att de tvingar en till att arbeta gratis i några månader i stället. Eller skall man ha TVÅ heltidsarbeten för att få socbidrag?
Visst, det är skönt att vi har ett socialt skyddsnät och whatever, men det vore ännu bättre om det vore logiskt och konsekvent - eller om det i alla fall bara försökte vara det.