Vissa dagar vaknar jag upp med förlorad sanity. När duschen blir det läskigaste på månader och var gång jag sträcker mig efter kranarna är jag säker på att en halvruttnad barnarm skall sträckas in och gripa tag i min, blixtsnabbt. Jag vågar inte dra undan duschdraperiet, för jag vet att Något står där. Jag vågar knappt andas och duschar så snabbt det bara är möjligt med hjärtat hårt, hårt klappande i bröstkorgen. När man sedan tar på sig tröjan så skenar hjärtat igen för jag är säker på att Det skall ta mig under de få sekunder jag drar tröjan över huvudet och inte kan se. Den andra tröjan vågar jag inte ta på mig, fast det är kallt. Överallt är Det bakom mig, precis undvikande ögonvrån. Jag har testat att sätta mig i ett hörn med vägg mot ryggen och fri sikt, men ändå vet jag att något är bakom mig. Speglar är inte att tänka på. Det finns i spegeln. Har läst att när en viss del av hjärnan blir stimulerad så blir man paranoid och känner så här och antar att min del bara är lite mer lättstimulerad än andras. Jag undrar vad jag drömmer för att vakna så här, då föredrar jag mardrömmarna i stället. Bättre vakna skrikande och kunna andas än att inte kunna fungera alls när man väl är vaken.
Det som irriterar mig är att jag rationellt vet att ingenting finns där, men ändå vet jag att det finns där, för jag känner ju det. Vad spelar det för roll om man "vet bättre" när man ändå känner alla känslor som om det vore på riktigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar