Nödvändiga favoritdjur

Nu tänkte jag skriva lite om de nödvändigaste favoritdjuren i min värld. De djur som gör mig alldeles lycklig och som får mig att sitta som klistrad vid den magiska teaterlådan när de visas i bild.

Komodovaran

De som tjatar om att drakar inte finns skall bara hålla klaffen. Drakar finns visst, och den mest välkända av dem är komodovaranen, eller Comodo Dragon som den till och med heter på engelska. Denna bjässe kan bli tre meter lång, gillar att käka kött och attackerar gärna människor om den får chansen. Den blir dessutom hela femtio år gammal.
Den har inte direkt avslöjat sig med att spruta eld än, men däremot är dess bett otroligt fyllt med bakterier och därmed giftigt. Blir man biten av en sådan här sötnos så dör man i fruktansvärda plågor. De är väl för mysiga?

Tröglori

Det här är ett samlingsnamn för tre olika sorter loris. En tröglori är en nattapa som rör sig som en sengångare och bor i trädtoppar. Det mest häftiga med det här djuret är att det faktiskt till och med hoppar i slow motion. Jag har ingen aning om hur den lyckas med det och egentligen så borde väl tyngdlagen göra sitt till. Jag tänker dock envist hävda att tröglorisar kan magi.

Liger

En liger är vad som blir till om man korsar en lejonhane med en tigerhona. De kan väga upp till sexhundra kilo (min katt väger kanske två kilo som mest)! De ser ut lite som gigantiska lejon med svaga ränder och har faktiskt till och med dykt upp i det vilda under ovanliga omständigheter.
En liger blir runt tjugo år gammal och ligerhonor är fertila, medans hanarna är sterila.
De är världens största kattdjur och således också tuffast bland desamma. Ge mig en liger!

Kapybara

Det här är världens största gnagare. De ser, som ni också kan se på bilden, ut som förvuxna marsvin. De kan bli hundratrettio centimeter långa och femtio centimeter höga.
Kapybaran bor i sydamerika och borde bo på min bakgård.

Igelkott

Ni som följt min dagbok vet att jag dyrkar igelkottar. De är de charmigaste djuren på planetens yta och det står jag för. Igelkottar gör mig lycklig och min hund vansinnig. Igelkottar till makten!

Modeblogg anno 1999

Modebloggar är ett fenomen jag inte kan förstå mig på hur mycket jag än försöker. Brudar i ålder femton till tjugofem som skriver om vilka jävla kläder de haft på sig och vad de köpt för plagg på senaste, komplett med bilder och skryt om hur dyrt allt de slänger ut pengar på är.
Jag förstår inte. Vem i helsike bryr sig? Har de verkligen ingenting mer intressant att skriva om så borde de hållas långt borta från alla tangentbord, med våld om så krävs.

När jag var tonåring var jag redan svartrockare. Ett exempel på en modeblogg med nästan tio år på nacken följer härmed:

HAFT PÅ MIG I DAG

En sliten t-shirt med Morbid Angel-tryck som ett ex glömt hos mig.

Fakeskinnbyxor som jag köpt på Myrorna för nästan ingenting.

Svarta kängor som mamma köpte åt mig på skopunkten för hundrafemtio spänn. De skaver!

KÖPT I DAG

Jag behövde färga om håret!

Man kan aldrig ha för många kajalpennor!

Köpte den här svarta kjolen för fyrtio spänn på Myrorna.

FIXAT I DAG

Jag har klottrat på min skinnrock med silverpenna och sedan satte jag fast lite nitar på axlarna.

ÖNSKAR MIG

Jag vill ha fler nitarmband! Får be någon köpa åt mig på Blue Fox när de drar till Stockholm nästa gång.
(På den här tiden var det svårt att få tag i nitar. Internethandeln var inte utvecklad än och det fanns inga butiker i hela Örebro län som ens kunde tänka sig att sälja nitar. Således fick man skicka shoppinglistor med vänner som skulle till större hålor.)

Jag vill ha den här tröjan! Den är så snygg och det är deras bästa skiva!

...alltså, får man verkligen skriva så här tråkiga bloggar?
Dags att införa en ny förbudslag!

Rollspel i praktiken

Ni som känner mig sedan tidigare vet att jag har svårt för att gå ut på uteställen. Det är dålig musik, dyr sprit och skitläskiga normisar överallt. Mitt humör brukar sjunka till botten i samma sekund som jag betalt garderobsavgiften. Att dansa kommer aldrig på fråga. "Jag dansar aldrig nykter (förutom till Navid Modiri och Gudarna)" är ett uttryck jag ofta slängt ur mig.

Så vad gör Alv? Jo, Alv utmanar mig. Känner du mig så vet du också att jag inte riktigt kan stå emot en rejäl utmaning. Hon utmanade mig att följa med henne ut på Frimis. Frimis är en musik- och alkoholbaserad köttmarknad för folk lite över arton. Hon utmanade mig dessutom att släppa hämningarna och dansa... och ha kul. En gigantisk utmaning om man heter Yvonne.

Sagt och gjort. Lackklänningen åkte på och på vägen dit så funderade jag på hur jag skulle göra för att det inte skulle bli urläskigt.

Jag spelar ofta webchattsbaserat rollspel grundat i White Wolfs World of Darkness. Där finns det en chatrum som är en klubb. Det blev min räddning.
Väl framme låtsades jag att Frimis var den klubben. Inredningen är ganska fin, så det var inte jättesvårt. Sedan låtsades jag att jag själv var en malkav och försökte lista ut vilka klaner de andra på stället tillhörde, vilka som var dödliga och vilka som skulle bli hemlockade och uppätna av någon när kvällen var över. Det hjälpte.

Jag dansade i flera timmar till urkass musik. Alvs råd var att strunta i allt annat än takten och det gick lättare än jag trott. Jag sjöng faktiskt med i en remix av Pink Floyds Another Brick in the Wall. Jag klagade inte när de körde en remixad cover på Bowies Let's Dance. Fast när dunkdunkcovern av Alice Coopers Poison kom så flydde både jag och Alv ut för att röka. Någon gräns måste man ju fortfarande ha.

Nu sitter jag dagen efter med värk i hela kroppen och mår skitbra. Tesen att man kan ha kul precis var som helst i rätt sällskap har en gång för alla bevisats till fullo.

Jobbet jag vill ha

Anledningen till att folk går långa utbildningar är för att de skall slippa arbeta i framtiden. De glidaryrken jag just nu tänker på är psykolog, kurator och psykiatriker. Det måste vara de största glidaryrkena i landet!

Tänk dig själv; du behöver inte göra någonting. Du behöver bara sitta där i din fotölj och fundera på vad du skall göra med din nästa lön och om du borde skaffa en simpöl. Din patient pratar och då och då antecknar du några mått för simpölen i ditt block så att patienten skall tro att du lyssnar.
En psykolog/motsvarande behöver bara kunna tre fraser i form av:
"Hur upplever du det då?"
"Vill du gå djupare in på [insert valfri sak, men "din uppväxt" är vanligt]"
"Hur kan vi hjälpa dig?"

Om patienten har ett förslag på hur ni skall hjälpa den så följer ni förslaget. I vanliga fall har inte patienten ett förslag. Det beror på att patienten är sjuk i huvudet och har sökt hjälp för det eftersom han inte vet vad som kan göra saken bättre. Det är ingen fara med det heller, det är bara att medicinera. Vilka mediciner är inte så noga det heller, eller mängd av medicin. Gnäller patienten över biverkningar kan man bara byta och skriva att det är en krånglig patient i journalen. Patienter är ett otyg, men det är ju ni mot dem.

Och om du skulle göra fel så gäller samma sak för dig som för spelledare i rollspel; du har alltid rätt! Du kan ljuga dig blå och förneka allt du någonsin sagt till patienten. Patienten vet ju ingenting. Patienten är ju sjuk i huvudet. Du vet vad som är bäst. Om du inte vet det så håller alla dina kollegor dig om ryggen och du kan aldrig hamna i blåsväder så länge du inte personligen skär halsen av patienten i ditt eget mottagningsrum. Om du däremot gör det i väntrummet (när ingen är där) är det helt i sin ordning.

Du behöver inte kunna någonting alls. Du får vara helt inkompetent, på somliga sjukhus ses det till och med som meriterande.

En annan fördel är att den som jobbar inom psykiatrin kan flytta var som helst och få jobb genast, oavsett om de kan språket eller inte. Man tycker ju att någon som ägnar sin tid åt att lyssna på och prata med folk borde göra sig förstådd in i minsta detalj, eller förstå vad patienten säger till en, men det är faktiskt inte så viktigt. Allt du behöver göra är att skriva måtten på din simpöl och nicka ibland.

Råttan och grisen visar hur det skall gå till

Bland mörkerprinsar, bögalver, älvakonungar och tricksters.

Helgen tillbringades i ett avlägset konungadöme och har frammanat diverse lyckliga minnesluckor.

Jag reste i fredags med den stora stålormen till detta konungadömes förmätna stad och fann där sällskap och husrum i en mörkerprins lya. Denna lya må ha sett liten ut till storleken, men via mäktig magi kunde den ändock hysa två fullskaliga arméer och inga katter. Den första kvällen stod ett dryckesslag av episka mått och teater framspelades på den magiska teaterlådan att underhålla mig och min värd. The Machinist var den föreställning jag själv nog uppskattade mest och det förvånar mig att jag icke sett den förr, även om huvudrollsinnehavaren påminde starkt om en kaosmagiker i mitt hemland. Kvällen innehöll även en middag som skulle ha fått självaste prinsessan Nigella att sukta avundsjukt.

Följande dag bringade med sig minnesluckor och inmundigandet av cola light i stora mängder. Denna fabulösa dryck serverades på ett trevligt etablissemang där vi sällskapade med min favorit-älvakonung och min favorit-trickster, en ljuv kombination som frammanade en känsla av stort välbefinnande. Diverse fritidssysselsättningar diskuterades, samman med ordlekar och planer inför kommande maskeradutsvävningar på FriCon.
Den bästa ordleken löd: "Hur inreder man Mordor? - Med orch-idéer!" Vilket fick oss alla att skratta gott, utom älvakonungen som hört den några gånger för många.
På kvällen åt vi ännu en sanslöst god middag och sedan anlände en trevlig men hippieartad bögalv till mörkerprinsens lya. Samman med mig och trickstern drog vi åstad till en högljudd bankett. Den söte alven bjöd mig på rusdrycker och trots min tveksamhet mot dylika sammankomster som den vi bevistade så mådde jag prima.
När vi tröttnade på stökigheten så drog vi (minus bögalven som stannade kvar) vidare att dricka honungsbaserade rusdrycker i mörkerprinsens lya och se på fler föreställningar som teaterlådan gav. Någon gång mot morgonkvisten vaknade jag upp utan att veta att jag somnat och fann att trickstern gått sin väg.

Söndagen tillbringades med fler föreställningar, inmundigande av heliga cola light, långa diskussioner och stora leenden. Ännu en god middag och en odramatisk avslutning på helgen då jag åkte hem på måndag förmiddag.

I stort sett var denna helg exakt vad jag behövde. Det kändes som om jag känt mörkerprinsen i hela mitt liv och sällan finner man någon som är så lätt att tala samman med. Älvakonungen fick mig som alltid på gott humör och trickstern är det ständigt en fröjd att möta. Även den nya bekantskapen var synnerligen bra för själen.

Tack för denna vindlande helg, herr mörkerprins Mägi. Jag återkommer!