Misslyckat

En dag som egentligen förlöpt bra blev till en kväll som slutade i känslan av komplett misslyckande. Jag är ett misslyckande. Javisst, ni hade rätt hela tiden. Jag orkar inte låtsas mer. Orkar inte fånflina och låtsas att jag duger ett jävla skit till.

Det här året lovade jag mig själv att åka utomlands. Tror ni att jag kom iväg någonstans? Nej, självklart inte.

Jag är tjugosex år gammal, har ingen utbildning och har aldrig haft ett riktigt jobb. Jag är fet, otränad och rädd för spindlar. På mitt sparkonto har jag ungefär tjugofem öre. Min hund må vara väluppfostrad, men han är också uråldring, döv och kommer förmodligen att dö inom kort.
Jag är ungefär lika postivt inställd till omgivningen och mänskligheten som... som... ja, se där. Jag kan inte ens komma på en hyfsat bra liknelse längre.

Dessutom är jag en dålig flickvän. Jag vill inte ha sex. Jag vill inte städa, diska, laga mat och tvätta. Om jag städar så glömmer jag att dammsuga under sängen, om jag diskar så har jag inte torkat köksgolvet, om jag lagar mat så glömmer jag att göra matlåda och om jag tvättar så hinner jag inte vika ihop och lägga undan kläderna efteråt.

Mina vänner har samtliga blivit fullkomligt skvatt galna och givetvis kan jag inte skriva mer om det här, för då är de förmodligen inte mina vänner längre. Men jag lovar. De är vansinniga nuförtiden.

Jag är tjugosex år gammal och har inget gymnasium i bagaget, så jag kan inte ens få för mig att läsa på universitet och bli något. Jag är en ung kvinna med en strålande framtid bakom mig.
Visste ni för övrigt att om man är över tjugofem och har fött ett barn så behöver man inte ha gjort gymnasiet för att komma in på högskolan? Själv fick jag missfall, så jag har ingen behörighet.
Att ha varit kattägare hela sitt liv borde faktiskt räknas. Fast nu var jag orättvis mot katterna.
Överallt gobliner!

Och vet ni, mitt i allt detta surrar också faktumet att jag som en gång fick telefonsamtal nästan varje dag, ofta flera. Jag sitter nu här hemma och tittar på en tyst telefon.
Förr så bytte man adresser och skrev brev. Man ringde och hade sig, för alla hade inte dator hemma och communitys var inte ens uppfunna. Nu har tekniken gått från att sammanföra till att hålla isär. Allt går runt. Något som först verkar vara bra blir alltid dåligt till sist i alla fall.

Jag önskar.
Jag önskar.
Jag önskar att jag inte kände mig så förtvivlat ensam och misslyckad...

...och snart trettio.