Bot mot nedstämdhet

I dag är det en grå dag. En dag då man är så låg att Glocallnet inte har en chans att ens komma i närheten. Vädret är grått, gråare, gråast. Det duggregnar. Blöta löv fastnar i kjolfållen. Jag har ingenting planerat förutom att jag måste leta efter mitt pass och ledan har bitit sig fast med hungrig mun vid själen. Mungiporna pekar konstant nedåt och jag har en oförklarlig lust att bara gråta.

Tur nog vet jag hur ett tillstånd som detta måste behandlas. Insvept i sjalar och långa kjolar kommer jag inom en timme att bege mig av till biblioteket. Väl där skall jag frossa i böcker och se till att plocka upp en väl avvägd blandning av italienska frasböcker, Ursula LeGuins Burna Av En Annan Vind, någon mer mysig fantasybok och något med Oscar Wilde.
Då detta är avklarat tänker jag söka mig till mitt favoritmatställe och där äta något mumsigt medan jag börjar läsa den bok som ropar högst.

Efter det kommer jag att må bättre och åker hem för att leta efter passet. Var sjutton kan det vara?
Nåväl, dags för kurering av nedstämdhet.

Reserv

Jag har insett att jag är en jävla reservkompis när de som folk hellre umgås med inte råkar vara i närheten. Det må vara en dator med WoW, en annan tjejkompis eller killen man knullar med för tillfället (särskilt just han), jag är reserven när de inte är tillgängliga.

Och jag letar, men kan inte hitta några undantag. Är det vuxenlivet, helt enkelt? Folk skiter i vänskap och håller sig till sina utvalda partners? Då och då hör de som pliktskyldigast av sig, eftersom de har någon slags föreställning om att "det skall vara så", inte för att de egentligen vill.

Exempel; en tjejkompis som jag trivdes bra med försvann i somras. Hon försvann upp i arbete och skar av sig från världen. Visst, sådana perioder behöver man ibland. Men hon kom aldrig tillbaka. Hon som gnällt och gnällt över en tredje part, som alltid försvann utan att säga något och sket i de som brydde sig i månader i sträck, gör nu exakt likadant. Exakt likadant.
It takes one to know one, huh?

Mitt förtvivlade människoförakt har bara blivit värre sedan tonåren och på de senaste månaderna är det mer som ett skenande tåg.

Falska, dubbelmoraliska, svekfulla... människor.

Svärdsfäktning

Musklerna ömmar utan att faktiskt smärta och jag märker att jag har svårt att stå stilla. Så fort jag rör på mig vill jag göra det efter bestämda mönster och tycks alltid sjunka ned till samma ställning när jag väl stannar upp.

I går var jag nämligen på min första träning i svärdsfäktning och det slog sig direkt på hjärnan. Jag övar, övar, övar hela tiden och vart jag än går. Det var underbart roligt och jag har bestämt mig för att få in grunderna så snart som möjligt så att jag vågar börja träna på torsdagar också (det är då träningen är lite mindre nybörjarvänlig. Jag är visserligen välkommen redan nu, men jag tar det nog lite lugnt).

I dag kom Oscar hem och på söndag är det dags för ridning igen!

Biljetterna är köpta!

Nu har jag köpt biljetterna till Italien.
Ingen återvändo återstår!

Den 29:e November åker jag!

Allt är väl

Saker och ting går ovanligt bra just nu och framtiden är fylld med intressanta saker.

I går fick jag ett märkligt brev från försäkringskassan. Eftersom brev därifrån sällan innehåller något positivt var jag först rädd att öppna det - och döm om min förvåning när det visade sig innehålla ett beslut om att jag är berättigad till aktivitetsersättning i två år framöver. Två år.
Först så krånglade de jättelänge och förlängde periodvis och hade sig och nu, pang bom, två år. Det känns som om de inte heller riktigt litade på min förra läkare.

Min kamera har kommit för övrigt, och den är underbar!

I dag var jag och testade en häst som jag nu bestämt mig för att bli medryttare på. Först var jag väldigt nervös eftersom ägaren förvarnade mig om att han var lite tjurig att handskas med, fast hon fick det att låta värre än det var... eller så var det min nojjiga fantasi. Han var i alla fall en riktig sötnos och jag kommer helt klart att fortsätta rida honom. Visst stampade han och slamrade med läppar och tänder i luften ibland, men jag har mött värre och trivdes bra med honom. Ägaren och tjejjen jag red med var också väldigt trevliga. Nu gör det visserligen ont lite här och var, men jag behöver verkligen få lite ordning på min kropp.

Mer träningsvärk lär det bli på tisdag, för då börjar jag med svärdsfäktning dessutom. Mikael har efter idogt övertalande faktiskt fått mig intresserad - såpass intresserad att jag funderar på ett eget svärd ganska snart.

I morgon drar jag ut på äventyr! Natta, den stjärnan, har bjudit med mig på Sweden Rock-kryssningen och det skall bli hur skoj som helst. Är lite nervös (Vad skall jag ha pååå mig??!) och måste försöka röja här hemma innan jag drar. Det känns som om allt händer på samma gång.

På fredag får jag förmodligen besök och på lördag och söndag gäller det att arbeta på lajvområdet igen.

Och i slutet av november/början av december åker jag äntligen till Italien! Tyvärr kunde inte Karin följa med, så jag åker själv. Det blir också ett äventyr som heter duga! Måste kolla om jag kan hitta något bra boende på couchsurfing.com.

Nu måste jag duscha, färga håret, laga middag, packa och boka tågbiljetter för morgondagen!

Vinterjacka och kamera

Helgen har jag tillbringat ute på landet. Jag har egentligen inget att gnälla om just nu förutom pengar, pengar är däremot skittrist att skriva om, så det tänker jag låta bli.

I fredags åkte jag och Mikael ut till min mor. Broder Einar var också där och vi bestämde oss för att spela Svea Rike. Jag vann egentligen, för de fuskade. Typiskt hanar.

På lördag morgon drog Mikael ut och jagade. Jag hade däremot sovit några få timmar, så jag pallrade mig inte upp. Senare på dagen fick jag däremot ägna mig lite åt prickskytte. Tio skott, alla träffade tavlan och tre i mitten. Känner mig lite lagom stolt, särskilt som det var från stående och färre skott (men fler mitträffar) än förra gången, samt längre avstånd.
Det är kul att skjuta!

Senare på lördagen köpte jag fixativ och gjorde några kolteckningar. Måste ta och kolla upp när den där uppskjutna utställningen kan bli av.
Det är inte kul att skjuta upp.

På lördagen målade jag lite med oljefärger och fikade hemma hos Alv på kvällen. Hon gav mig en ursnygg vinterjacka, så nu är det problemet ur världen. Tack, sötnos!

Jag har också beställt en kamera. Det tog mig tre dagars jämförande av priser, funktioner och recensioner innan jag bestämde mig. Slutligen blev det en Canon Powershot A460 med minneskort från Inet. Jag är mycket nöjd med priset och hoppas att jag blir nöjd med kameran också. Det lär ju inte bli som när jag köpte kamera åt Drakontia senast, köpte den på Claes Ohlsson till överpris; kom hem och hittade EN recension på hela nätet, och den var negativ.

Min bok börjar röra på sig också. Känns som om jag äntligen kan skapa saker igen. Hösten är mäktig. Den ger mig mer skaparkraft än någon annan årstid.

Klädskåp

Min nya plan är att i brist på klädskåp sitta ihopkurad i min garderob och vänta på att Narnia tar emot asylsökande.

Förr eller senare...

Misslyckat

En dag som egentligen förlöpt bra blev till en kväll som slutade i känslan av komplett misslyckande. Jag är ett misslyckande. Javisst, ni hade rätt hela tiden. Jag orkar inte låtsas mer. Orkar inte fånflina och låtsas att jag duger ett jävla skit till.

Det här året lovade jag mig själv att åka utomlands. Tror ni att jag kom iväg någonstans? Nej, självklart inte.

Jag är tjugosex år gammal, har ingen utbildning och har aldrig haft ett riktigt jobb. Jag är fet, otränad och rädd för spindlar. På mitt sparkonto har jag ungefär tjugofem öre. Min hund må vara väluppfostrad, men han är också uråldring, döv och kommer förmodligen att dö inom kort.
Jag är ungefär lika postivt inställd till omgivningen och mänskligheten som... som... ja, se där. Jag kan inte ens komma på en hyfsat bra liknelse längre.

Dessutom är jag en dålig flickvän. Jag vill inte ha sex. Jag vill inte städa, diska, laga mat och tvätta. Om jag städar så glömmer jag att dammsuga under sängen, om jag diskar så har jag inte torkat köksgolvet, om jag lagar mat så glömmer jag att göra matlåda och om jag tvättar så hinner jag inte vika ihop och lägga undan kläderna efteråt.

Mina vänner har samtliga blivit fullkomligt skvatt galna och givetvis kan jag inte skriva mer om det här, för då är de förmodligen inte mina vänner längre. Men jag lovar. De är vansinniga nuförtiden.

Jag är tjugosex år gammal och har inget gymnasium i bagaget, så jag kan inte ens få för mig att läsa på universitet och bli något. Jag är en ung kvinna med en strålande framtid bakom mig.
Visste ni för övrigt att om man är över tjugofem och har fött ett barn så behöver man inte ha gjort gymnasiet för att komma in på högskolan? Själv fick jag missfall, så jag har ingen behörighet.
Att ha varit kattägare hela sitt liv borde faktiskt räknas. Fast nu var jag orättvis mot katterna.
Överallt gobliner!

Och vet ni, mitt i allt detta surrar också faktumet att jag som en gång fick telefonsamtal nästan varje dag, ofta flera. Jag sitter nu här hemma och tittar på en tyst telefon.
Förr så bytte man adresser och skrev brev. Man ringde och hade sig, för alla hade inte dator hemma och communitys var inte ens uppfunna. Nu har tekniken gått från att sammanföra till att hålla isär. Allt går runt. Något som först verkar vara bra blir alltid dåligt till sist i alla fall.

Jag önskar.
Jag önskar.
Jag önskar att jag inte kände mig så förtvivlat ensam och misslyckad...

...och snart trettio.