Glitter i kanten av synfältet

 Jag återupptäcker mig själv och vilken väg jag går på. Jag ser glitter i utkanten av synfältet och känner något slags märkligt... Hopp? Jag vet inte om det är rätt ord, men jag börjar känna igen mig själv litet. Under så många år har jag byggt upp så oändligt många spärrar och borden och måsten och föreställningar som alltid liksom skavt litet på själen.

Vi får se hur det går.

Saker som förändrats

 Det är mycket som har förändrats med åren, även om man sällan märker det förrän man tittar tillbaka på saker man skrivit en gång i tiden.
Min mentala hälsa har blivit enormt mycket mer stabil, troligen för att jag nu har kunnat sova hyfsat regelbundet de senaste tretton åren. Insomnian är försvunnen. Mardrömmarna har minskat från 29/30 nätter till kanske 2/30, och med förmågan att sova smälte många andra problem också bort. Många, men inte alla. 
Jag vet att jag är bra på olika yrkesroller nu. Att försöka få en arbetsgivare att förstå det är dock något jag inte är särskilt bra på, och jag vet verkligen inte hur jag ens skall lyckas bli kallad till en intervju. Det är en så märklig dans och ingen har riktigt lyckats förklara stegen även om Arbetsförmedlingen såklart har försökt tidigare i mitt liv. Så många plattityder och meningslösa frågor som inte har ett dugg med själva arbetet att göra.

"Hur bra är du på att arbeta i grupp?" - För ett jobb där man arbetar självständigt och ensam.
"Hur bra är du på problemlösning?" - För ett väldigt simpelt jobb där det största problemet torde vara att välja fikabröd.
Och värst av allt "Berätta varför du skulle passa för det här jobbet?". Och där är tanken tydligen att man bara skall använda en massa färdigprogrammerade uttryck. Många jävla bollar i luften, lagspelare, anpassningsbar, stresstålig, bla bla bla. Varför kan det inte bara räcka med "Jag kommer att göra jobbet bra och passa alla tider"?

Texter om Aska

Ville spara några glimtar ur lajvkaraktären Askas tidiga liv. Hon skrevs för lajvet Occultatum, och då kampanjen lades ned fick hennes historia aldrig skrivas klart. Det är synd. Jag saknar den.

Puck

När jag var liten hade jag en låtsaskompis som hette Puck. Jag vet inte hur gammal jag var första gången jag mötte honom, men jag kan inte ha varit många år alls. Min mamma har berättat att jag började prata om honom redan när jag var fyra, men att de tog lätt på det, den gången. Jag var ju ändå så liten och hade gott om låtsaskompisar; fantasidjur, spöken, träd och sagofigurer. Han var bara en i mängden.

De andra försvann så småningom när jag blev litet äldre, men inte han. Han var kvar. Under ett eller ett par år, jag tror det var mellan sex och sju års ålder, var han utöver familjen hela mitt liv. Jag undvek de andra barnen aktivt, för att i stället smita iväg och leka med honom så fort jag hade chansen. Åh, han var så rolig. Minst lika fantasifull som jag själv, och han förstod alltid vad jag menade. Dessutom var det som att lekarna blev mer levande med honom, mer verkliga. Han kunde trolla, frammana helt fantastiska saker ur tomma luften: Fjärilar på vintern, små retfulla älvor, sorgliga spökgestalter och en gång en guldskimrande drake som lade sig kring trädet i gläntan där vi brukade träffas. Jag svor i många år på att jag hade kunnat känna drakens svaveldoftande andedräkt mot mitt ansikte.

Mina föräldrar blev mer och mer oroliga för mig. Det som från början hade varit tecken på livlig fantasi började mer och mer likna en mani. Ibland smet jag ut mitt under stjärnklara nätter för att jaga eldflugor med Puck. Eldflugor som absolut inte existerade i vår del av världen. Sedan var jag omöjlig att väcka på morgonen, där jag låg hopkrupen i min säng med leriga fötter, kramandes en tom glasburk.

Det var tal om att skicka mig till en barnpsykolog. Att vi kanske borde flytta in till samhället så jag fick vara närmare andra barn. Att jag kanske hade någon form av riktigt problem som jag gav uttryck för med "de här dumheterna".

Så en dag var inte Puck där längre, som om han aldrig hade funnits. Jag tyckte ibland att jag såg honom på avstånd, men då jag med andan i halsen sprang ditåt försvann han igen. Spårlöst.

När jag var åtta förstod jag att mina föräldrar hade rätt. Jag hade hittat en bästa kompis i skolan och fått en egen kanin att ta hand om hemma. Jag var alldeles för stor för låtsaskompisar. Det var dags att gå vidare med livet, så det gjorde jag. Mina föräldrar var nöjda. Jag var väl också nöjd, tror jag. Ändå var det ibland något som gnagde, något som blev tydligare ju äldre jag blev. När jag kom in i tonåren så var blotta tanken på Puck så smärtsam. Den otrolige vännen jag haft som liten. Jag saknade min egen fantasi. Jag saknade förtroligheten. Jag saknade magin. En magi jag då förstått inte fanns, men som jag saknade så bittert, fram till den dag jag fann min egen magi. Den dagen jag upplevde Uppvaknandet.

Och jag antar att det för alla är omvälvande, men jag tvivlar på att alla var så lättade över det och välkomnade det så lyckligt som jag gjorde. Magi fanns. Magi fanns verkligen på riktigt och jag kunde själv lära mig använda den. Jag kunde skapa egna illusioner, återse något av barndomens mirakel och njöt i fulla drag av det. 

Jag lät mig själv glömma bort min låtsasvän och åren gick.

Jag blev vuxen. Fann kärlek. Förlorade den igen. Upplevde mycket saker under många år.

Och sedan, en kväll på Occultatum. En gestalt som hela tiden kändes så förtvivlat förtrollande välbekant. Någon jag visste att jag borde minnas, men samtidigt inte riktigt kunde placera efter all den tid som förflutit.

Tills han kom fram, och med ett retsamt litet leende stack hål på illusionen om vad barns låtsaskompisar kan vara för något.

'Hej Aska,' sa demonen och lade spjuveraktigt till 'Så stor du har blivit.' 

Befriande normalt

Solglitter över vattenytan på ån som flöt förbi. Rosendoft i trädgården fast det egentligen var för tidigt för rosor. Grannarna stannade ofta och kommenterade om hur fin trädgården såg ut och språkades några ord över staketet. Den lilla gula villan var inbäddad i grönska. Aska stortrivdes.

Utifrån garaget kunde hon höra disharmoniska metaltoner från spräckta högtalare. Då och då sjöng hennes älskade med, eller gastade snarare, för full hals. Wuria höll på med sin MC, och då blev hon alltid på gott humör. Aska kunde inte för sitt liv förstå det, men om Wuria var glad så var hon glad. 

Det kändes konstigt att bo ihop. Konstigt för att det på något sätt var så befriande normalt. Aska log och fortsatte rensa trädgårdslandet hon stod på knä vid. Längst ned på husfasaden fanns diverse magiska sigill ristade, vilket bidrog till blommornas välbefinnande och snabba tillväxt. Hon antog att hon kunde göra någon formel och på så vis hindra ogräset, men varför då? Det var skönt att jobba med händerna, känna jorden under fingrarna. Smutsa ned sig.

När hon var färdig med sitt värv reste hon sig upp, sträckte på sig. Fötterna var iskalla, men hon vägrade att bära skor på sin egen gräsmatta om hon slapp och hon vickade på tårna för att få igång blodcirkulationen igen. Med ett småleende skakade hon på huvudet åt att hon kände sig sådär löjligt nöjd med allting. Känslan var större än allt, till och med magins lockelser. På tal om det hade hon en överraskning till Wuria. Aska skrattade till och smet in i huset för att förbereda alltihop. När middagsdoften började nå ut till garaget var hela huset fullt med illusionen av eldsflugor som ersatt de vanliga lamporna. De glimmade och gav allting en speciell lyster. Det var trots allt en speciell dag. De skulle fira det första halvåret i sitt eget hus.

Lustiga huset

När jag var riktigt liten tog mina föräldrar med mig till Lustiga Huset. Jag minns ingenting av det, men min pappa berättade om det för mig när jag blev litet äldre. Det fanns en spegellabyrint där, en sådan där man kan se sig själv förvriden eller i oändliga kopior. Jag började tydligen skratta, vilket i sig inte var en konstig reaktion. Fast sedan slutade jag inte. Jag skrattade och skrattade tills det gränsade till hysteri och skratten övergick i gälla skrik samtidigt som jag förtvivlat försökte ta mig loss från barnsulkyn. Jag blev inte lugn igen förrän vi kom ut därifrån. 

Ibland undrar jag om jag på något sätt, med ett litet barns outgrundliga visdom, visste redan då.

"Jag trevar över speglar för att finna vägen ut" var det någon som skrev en gång. Det var vad jag gjorde. I tio långa år. Trevade och trevade. När jag lyckades... Det var kyla så kall att den brändes. En intighet som bytte ut benmärgen mot destillerad panik, så stor att bara lugnet bröt igenom sprickorna.

Jag vet inte hur jag gjorde. Jag vet exakt hur jag gjorde. Jag kommer aldrig göra det igen. Jag vet inte om jag kan låta bli.

Och jag vet inte om den person som var det där lilla barnet min pappa berättade om existerar längre. 

De säger att ögonen är själens spegel, men spegeln kanske också kan stjäla själen och hålla den fången. Kanske reflekterar Glasvärlden bara vårt inre. Kanske stjäl vi Kraften från oss själva, vårt eget undermedvetna, som sedan också förgör oss för vår kortsynthet.

Kanske finns det verkligen monster där. Verkliga monster.

Kanske är jag ett sådant monster, och då var det jag som förtärde Aska och tog hennes plats.

Kanske är det hon som förföljer mig nu?

Ättesaga: Epilog

 Skrev en berättelse för ett par år sedan som tog vid efter lajvet Ättesaga. Den är värd att dela:

Vinden var en isande kall vårvind på Öxnas huvudgård i mars månad, men glädjen var ändå stor. Vintern hade varit god efter höstens tumult och våren lyfte som alltid mörkret från allas hjärtan. 

Eirik vankade av och an utanför huset och kastade idel oroliga blickar mot dörren. Några av de andra i ätten fanns också där och väntade under ett lågmält mumlande samtal. Ett nytt barn i ätten var alltid en god nyhet och det var inte varje dag en völva födde ett heller. 

Det var oroväckande tyst inifrån huset. Inga skrik, varken från Jorun eller något barn. Då och då skymtade man någon som ilade förbi ett fönster eller en dörröppning för att hämta något, men i övrigt; tystnad. Till sist, fortare än någon hade kunnat ana även om det för Eirik varit som månader i tid, stod Solfrid i dörren, med en täckt träskål i sin famn. Ingen glädje stod skriven i hennes ansikte. Ingen stolthet. Hon såg sluten ut, nästan bister, när hon trött förkunnade samma ord som så många völvor använt för att avsluta blot och ritualer.

"Det är fullbordat." tätt följt av "Eirik, du har fått en dotter."

En dotter? Blickar utbyttes mellan de församlade där utanför. Det var ingen hemlighet att Jorun hade väntat sig en son, så hade runorna sagt henne i alla fall. Vad betydde detta?

Solfrid såg inte på de andra utan gick med bestämda steg förbi dem alla och vidare ut mot skogen. Väl där skulle hon gräva ned moderkakan så att ingen någonsin kunde se den, se att den inte var röd eller rosa, utan svart som tjära. Ingen skulle känna stanken av föruttnelse som den utsöndrade. Det skulle bli hennes hemlighet.

Synen som mötte Eirik när han kom in i sitt och hustruns sovrum var inte vad han väntat sig. Han visste inte vad han egentligen hade väntat sig, men inte det här. Stämningen i rummet var dyster, mer som vid en begravning än en födsel. Gunborg och Solvind stod och viskade sinsemellan vid väggen. Disa och Idun stod vid vaggan, den vagga som Eirik själv hade byggt till barnet, men de såg inte på vad som låg i den. Alla var bleka och sammanbitna. Jorun låg med slutna ögon och en liten skräck högg till i Eirik innan Idun höll ett finger för läpSparna i en hyschande gest mot honom. 

"Hon sover." förkunnade hon lågt.

Eiriks blick gick då till vaggan, till barnet, hans barn, och han såg. Han såg hår lika svart som Joruns, men han såg inga runda kinder eller rosig hy. Det var allvarliga svarta ögon, så svarta att man inte kunde särskilja pupillen, som såg tillbaka mot honom. Svarta, insjunkna ögon i ett smalt ansikte med hud som hade samma ton som aska. Munnen var ett smalt streck och händerna som borde varit knubbiga och söta hade istället naglar vassa som klor.

Hjorvald talade länge och väl med Jorun i enrum efter födseln. Ingen annan vet vad som sades då, men efteråt stegade han ut från rummet med vrede och förtvivlan skrivna i anletet. Det dröjde innan han satte sin fot på huvudgården igen.

De döpte henne till Frida. Frida som skulle betyde älskad och vacker, men som var ingendera. Det lilla flickebarnet med den kalla huden som aldrig jollrade eller skrek. Hon bara låg där. Hon åt med stor aptit, men blev aldrig rundare, bara större. Faktum var att hon växte oroväckande fort. Innan hon var tre månader gammal reste hon sig upp och gick, inte osäkert eller tultande som småbarn brukar, utan nästan med någon slags värdighet. Eirik begravde sin rädsla för barnet i mjöd och öl. Han stod knappt ut med att titta på henne ens. Jorun verkade leva i förnekelse och behandlade Frida som vilket barn som helst, lekte med henne och jollrade med henne trots att hon aldrig fick någon respons. De långa jaktturer hon alltid gett sig av på blev inställda och de andra völvorna fick leda ättens blot.

Tiden gick, sommaren fortskred, men vinden fortsatte att vara onaturligt kall.

Ljushuvud

 

Mina tre senaste projekt har varit lampor. Det finns en särskild slags tillfredställelse i att ta trasiga eller oanvändbara lampor, lägga till, dra ifrån, sätta ihop och bygga en helt ny lampa som perfekt passar ens syften.
Den första var en bordslampa i form av ett blått klot som med hjälp av en hyllkonsol och sladd från en annan gammal lampa fick bli väggbelysning vid min byrå.
Den andra var den ni ser ovanför, vilken brukade vara en fontän som jag fann i soporna, men som nu blivit en lampa med plats för mina finaste glaskulor.
Den tredje som jag jobbar med var en rostig sak i billig guldfärg, i form av en stjälk med blad och lampan som en blomma. Jag har slipat den och grundmålat den och nu börjat med första lagret faktiskt färg. Den skall bli grön, se mer ut som en faktisk blomma.

Idag har jag också råkat skriva två sidor på en novell. Jag kan inte ens minnas senast det hände, men jag är litet orolig för att jag inte kommer att avsluta den. Det där med att avsluta saker, särskilt berättelser, har aldrig varit min starka sida. Nästan alla mina rollspelskaraktärer och lajvkaraktärer efter närmare 30 år i hobbyn lever. Min mor blev redan när jag var liten totalt överkörd av "Mamma, vill du höra början på en ny berättelse?" Men ibland händer det ju att jag slutför saker. Vi får se. Tills vidare får dokumentet ligga kvar utan att stängas ned. Kanske hjälper det.

Omtumlande

 

Det är omtumlande dagar och nätter, samtidigt som de går in i varandra. Jag är inne i någon slags skapande period där jag inte bara kan låta bli att fippla med litet saker här och där. Samtidigt känns det som att jag väntar på någonting, men jag vet inte vad. Att Orken magiskt skall uppenbara sig som en blixt från klar himmel och göra att jag plötsligt kan vara vaken och fokusera på vad jag vill. Det går inte. Det kommer inte att hända. Jag vet ju det, men jag kan inte låta bli att längta och vänta i alla fall.

Bilden ovan är en av tre som samma konstnär gjort och några av de första bilderna jag faktiskt sparat ned på datorn på många år. Förr brukade jag ha en mapp med sparade bilder som inspirerade mig eller gjorde mig glad. Jag vet inte varför jag slutade med det, men kanske är det här början på ett nytt personligt galleri jag kan besöka när jag vill. Vem vet?

Fantomen är död - länge leve Fantomen!

Så skallar ropen mellan trädstammarna i djungeln, och här är åter ett blogginlägg. Jag har saknat att blogga, jag har saknat att skriva. Facebook är för tramsigt och rörigt och fullt med reklam och rekommenderade poster från sidor och folk jag inte bryr mig ett vitten om. Mina vänners inlägg ser jag ofta inte ens röken av. 

Sedan blir det ju mer som att ropa ut i vinden, att blogga, menar jag. Men jag är okej med det. 

Idag har varit en dag som alla andra. Jag har gjort vuxna saker. Allt jag gör är vuxet nuförtiden, det är jag gammal nog för att påstå. Så jag har vuxet sorterat mina CD-skivor och vuxet lagat mat och vuxet tittat på Buffy med min son. Jag har också väldigt vuxet plockat med mina plastdinosaurier och pratat med en vän alldeles för långt in på natten... Och här sitter jag nu. Klockan är halv två om nämnda natt och jag har missat sömntåget.

Skall inte skriva för långt, för jag behöver verkligen inte hålla mig vaken mer än nödvändigt nu. Skall nog slå på litet av mitt nya favorittidsfördriv i form av podden (mer som en radioteater) The Magnus Archives.

När som helst nu i alla fall.

Aldrig nog

 Jag har allt för många gånger i mitt liv varit alltför mycket, men jag har heller aldrig varit nog.
Från min första riktiga pojkvän som lämnade mig för att jag inte gick med på att ha ett trevägs-förhållande mellan honom och min bästa väninna till alla otaliga män - och en och annan kvinna - som gjort mer än tydligt att jag inte är tillräckligt. Jag är inte nog. Jag duger inte.

Jag är inte vacker nog, inte smal nog, inte aktiv nog, inte sexig nog, inte smart nog, inte lyckad nog, helt enkelt inte bra nog. Jag kan inte göra någon till lags och jag skaver mot allt och alla.

Jag slutför ingenting.
Jag lyckas inte med någonting.

Jag hör från så många att det finns relationer där man är nog, men jag har aldrig upplevt en sådan, så jag har börjat tro att de ljuger. Det är lättare att tro att de ljuger än att det bara är jag som är helt och hållet fel. Eller inte helt och hållet fel. Jag duger i krig, och alltid är det väl krig någonstans. Jag har varit tillfällig, jag har varit i väntan på något bättre, jag har varit någon som duger till något för stunden.

Men ingenting består. Ingenting varar. Jag duger aldrig i längden.

Egentligen sover jag nu

 Egentligen borde jag säkert sova typ nu, eller i alla fall snart. Jag har tränat idag och känner mig mör i hela kroppen. Imorgon är det dags för jobb igen. Tredje passet den här veckan. Det märks så tydligt att jag inte är frisk när tre pass i veckan känns som väldigt, väldigt mycket, även om jag älskar mitt nya jobb och trivs otroligt bra.

Men det går framåt, för inte länge sedan kändes två pass som väldigt mycket.

Det finns så många ord i huvudet som måste ut, men jag vet liksom inte var jag skall göra av dem, så därför skriver jag här. Bloggarnas tid är förbi, vill man nå ut skall man använda sig av helt andra medium, men jag vill ju inte nå ut direkt. Jag vill bara få ut saker ur huvudet. Det är skillnad.

Det är en konstig vecka, och förra var ännu konstigare. Jag upplever något slags lagg i mitt huvud, en känsla av att vara frånkopplad från verkligheten och samtidigt med underliggande panik över att det är något jag MÅSTE göra. Något viktigt. Någonting som är livsavgörande. Det blir litet svagare för varje dag, men är fortfarande alldeles för starkt och gör att det blir komplicerat att finnas. Alla vardagliga saker blir stora. Allt blir liksom överhängande, även om det är något för litet för att hänga över någonting alls egentligen.

Men jag har i alla fall diskat. Och lagat mat. Och umgåtts med barnet och tagit hand om hunden. 

Det här är ett helt ointressant inlägg, men varför skall jag skriva intressanta inlägg mer?

Facebook - Nah, that's whacked

Idag pausade jag mitt Facebook-konto. Jag utesluter inte att jag när som helst kommer att aktivera mitt konto igen, men jag tänker inte ha någon Facebook1app på telefonen igen. Jag blir nästan bara arg, ledsen eller irriterad på inlägg. Allt mästrande, ältande och tjafsande. Jag orkar inte. Att vara rädd för att skriva sina tankar bara för att man blandat kontaktnät med vänskap, det är utmattade. Här behöver jag i alla fall inte censurera mig särskilt mycket, för vem fan läser bloggar längre? 

Det var ju inte såhär det skulle bli

Och här sitter jag nu, snart 41 år gammal, vilse i mig själv och med självhat som enda insikt.

För fel i verkligheten för att ens kunna prata med de som står mig närmast. Min gåva till dem är att försöka hålla mig undan så mycket som möjligt, eller hålla kommunikationen på en tillkämpat glättig nivå: meme, ordskämt, inget allvar, gudarna förbjude. Om jag slinter får jag genast en reprimand. "Lägg av!" "Sluta nu!" "Det pratar vi inte om!" Desperat påklistrat leende och flykt i blicken. Borde bara ge upp, borde hålla mig undan mer, borde skärpa mig, borde anstränga mig mer, borde städa mer, sortera mer, slänga alla mina jävla saker, sluta leta hus och utvägar, sluta drömma så jävla dumt, sluta. Sluta äta så mycket, träna betydligt mer, sluta vara så skev. Bli bättre. Sluta vara jag. 

En magisk drake

 Igår och idag hade jag besök av en magisk drake och som vanligt så kommer man i sällskap av sådana fram till en del viktiga insikter. Mitt självhat har börjat påverka mitt umgänge med folk nu, som i att jag aktivt undviker det. Om inte folk aktivt bjuder in mig till saker och bor i närheten så krävs det enormt mycket av mig att faktiskt ta kontakt för att umgås. Även om någon kommer hem till mig, såsom en magisk drake jag saknat i evigheter så får jag ångest inför det. Jag är rädd att jag skall göra fel, säga fel, vara fel. Jag är rädd för pinsamma tystnader och att jag skall prata för mycket. Jag är rädd att jag skall ligga vaken länge om nätterna sedan och älta vad jag sagt och undra om något av det var alldeles på tok för fel. Jag är rädd att vara fel. Det känns inte bra. Jag vet inte hur jag skall orka med att ha det så här, så jag hoppas att det släpper snart.

Givetvis blev besöket av draken alldeles magiskt och jag är så lycklig över att ha hen i mitt liv.

Om inte annat

 Om inte annat så tror jag att jag mår bra. Jag vet inte riktigt, det är tveksamt. "Förhållandevis bra" är ett lämpligt uttryck, tror jag. Jag har inga yttre omständigheter att klaga på. Jag har ett jobb som är helt okej, jag har en familj som är frisk, jag har goda vänner, jag har en trevlig lägenhet och en mysig odlingslott och jag har egentligen bara problem med mig själv. Det är inga små problem. Det är problem som att om jag ser mig själv på film så vill jag kräkas och springa hem och skära halsen av mig. Jag kan inte förlika mig med den äckliga, motbjudande blobben på filmerna. Jag hatar min kassa hållning och min profil och min dubbelhaka och allt annat som är jag. Jag hatar mig själv så mycket att jag ibland inte kan andas. Jag kan inte njuta av någonting jag gör, för jag avskyr allt jag tecknar, allt jag skriver, allt jag skapar, allt jag är. Jag är inte stolt över någonting jag åstadkommer eller åstadkommit. Som mest kan jag uppnå en slags svidande längtan efter att erkänna mig själv någonstans, men den sjunker oftast undan och får ge vika för den klistrande avskyn. Okej, jag mår inte bra. Jag har det bra. Så är det. Jag mår skit, men jag har det bra, vilket också adderar "otacksam jävla idiot" till listan av tillmälen jag kallar mig själv i mitt huvud, varenda dag, varenda andetag jag tar.

Ibland visar jag upp saker jag gjort, fejkar att jag är glad och stolt för att liksom hoppas på att hjärnan skall luras och börja tycka så, men den låter sig aldrig luras. Till och med saker som jag alltid satt min tillit till min kompetens i har jag börjat sky eller bara förakta min delaktighet i. 

Och jag kände att jag behövde skriva här igen. Försöka spy ur mig all galla som täppt igen mitt blodomlopp och min syresättning. Försöka.... Jag vet inte. Sätta det på pränt bara. Det är ändå ingen som läser bloggar längre, inte nuförtiden, så jag behöver inte oroa mig. Eller jo, om jag länkar den på Facebook, kanske, men det lär jag inte göra idag. Då kommer folk tycka synd om mig och så ligger jag dem till last också. Bättre att för några få utvalda blotta små små doser av svärtan inuti och gömma resten för alla.

Skrik

 Vaknade idag med ett skrik som fastnat i bröstkorgen. Det låter inte, inte ett uns av skriket undkommer mig, men inuti bröstkorgen fortsätter det att skrika och skrika och skrika. Jag gick upp, gjorde frukost till barnet, samtalade med honom, log, såg till att han fick på sig kläder och fick med sig allt han skulle ha och skickade iväg honom till skolan. Inuti skrek jag hela tiden. Jag vet inte varför skriket har fastnat där, jag vet inte varifrån paniken kommer, jag vet bara att den är här och den är överväldigande och jag stirrar panikslaget ut i ingenting, oförmögen att göra annat än att fortsätta dagen som vanligt.

Så jag dricker kaffe, äter mina frukostmackor, tittar på något på TV och hoppas på att skriket så småningom skall dö ut.

Jag bara skriver

Sitter på jobbet i mitten av fläktens utblås och längtar bort. Jag är inte säker på vart det är jag längtar, men jag tror att det har något med vatten att göra. Idag när jag gick av bussen och vandrade de tjugotal metrarna längsmed vattnet innan jag vek av över vägen fick jag verkligen hålla i mig själv för att inte dyka ned. Jag saknar vatten, hela tiden, varje dag, men jag går sällan och badar. På badplatser finns det människor, och om det är något jag inte saknar i mitt liv så är det slumpmässigt existerande människor.

Någonstans värker det litet inombords av den här längtan. Det kanske är längtan efter ett hus, efter en skog, efter ett vattenfall, efter något annat helt enkelt. I helgen lämnar jag mig själv och allt jag är och gör bakom mig och åker på lajv för att få semestra som en annan person i en annan värld och en annan tid. Det är så jag ser på lajv, som en semester från inte bara vardagen, utan också mig själv. Jag hoppas att min roll inte är lika irriterande som jag finner mig själv vara.

Och jag antar att jag borde använda bloggen till att skriva något vettigt, göra reklam för nästa bok jag publiceras i, skriva om den coola musikvideoinspelningen eller något annat av allt som faktiskt är tufft och bra i mitt liv, men jag orkar inte. Jag orkar inte låtsas, för varför skall jag bry mig? Jag bryr mig ärligt talat knappt om ifall någon ens läser det här. Jag bara skriver.

Höstdofter

Trots värmeböljan så har jag börjat känna höstdofter ibland i vinden. Det är en lisa för själen som jag verkligen välkomnar till fullo. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i somrar och värme, solsken och folks årstidsbaserade utomhuskärlek.

Ge mig regn! Ge mig kyla. Ge mig doften av blöt skog och fallande löv. Ge mig mörker på kvällen som lindar sig runt min hjärna som en sval sjal. Ge mig folktomma gator där lampskenet glittrar i den regnvåta asfalten. Ge mig möjlighet att kunna bära kläder i flera lager tills jag utan problem kan försvinna i vimlet när jag viker av in mot Svartvändargränd.

Ge mig hattväder och ge mig blåst, ge mig vädret som gör alla andra nedstämda, men mig glad. Ge mig en anledning att bara sätta mig ned insvept i en filt och läsa något.

Ge mig höst. Den kan inte komma snart nog.

Man blir dum i huvudet av att vara dum i huvudet

Ni vet att jag skrev att jag slutat med min medicinering. Det var ett jävla misstag. P-pillren håller jag fast vid var en god plan, men psykofarmaka skall man inte leka med. Jag vet inte hur många gånger jag läxat upp vänner för att de lagt ned sin psykofarmaka när de tyckt att det är lämpligt, och då har de ändå haft bättre anledningar än vad jag haft. Vet ni vad min anledning var? Jo, "jag mår ju skit ändå, så vad spelar det för roll"? Hah. Jag har aldrig trott mig vara dum i hela huvudet, men i det här fallet har jag sannerligen betett mig som att jag är det.

Jag skall inte tråka ut er med detaljer, men tänk er litet som att ni har en sticka i foten ni inte kan få ut. Den gör ont. Det går fortfarande att gå med den, men det känns verkligen inte trevligt.
Tänk er då att ni tänker "äh, men då kan jag ju lika gärna kapa foten!"

Jepp. Den nivån.

Hur som helst så har jag också insett något annat jag saknar bittert. Jag saknar att vara bitter. Jag saknar att vara tyken och ogin och skita i om irrelevanta människor ser mig som det. Jag hoppas på att kunna återerövra den sinnesstämningen igen.

Men först, hej igen, tablettjävlar.

Medicinavslut och gatukatten Bob

Efter att i flera månader ha upplevt svettningar, migrän, märkliga utslag, hjärtklappning, yrsel, illamående och ett halvt dussin andra symptom så bestämde jag mig för att sluta med mina p-piller. I samma veva råkade det så att jag slutade med mina mildra antidepressiva läkemedel och här är jag nu, nästan två månader senare.

Jag har blivit av med samtliga av ovanstående symptom. Det känns också litet som att filtret mellan mig och verkligheten har försvunnit, på gott och ont. Jag är gladare, men också ledsnare. Dalarna är djupare, men än så länge tror jag att det är värt det på grund av topparna, och kanske framför allt för att jag slipper alla dessa galna biverkningar (varav några ärligt talat inte verkade vara p-pillrens fel).

Problemet är väl kanske att jag blivit något gråtmild, för att uttrycka det milt. Fast som vanligt kan jag inte gråta över saker som läget i världen (det har alltid varit skit i min bok) eller människors ondska. Jag läste en bok häromdagen om gatukatten Bob, en röd hankatt som hittades och adopterades av en man som länge varit på glid och som fann en fast punkt i vänskapen med katten.
Jag var så glad igår efter en fin bröllopsdag med min yeti, mätt, belåten och bara tillfreds. När yetin somnade ifrån mig på hotellrummet läste jag ut boken och beställde uppföljaren, sedan gick jag online för att lägga till Bobs facebooksida bland mina favoriter.

Och fick se att Bob är död. Han dog den 15:e juni i år och självklart var jag tröstlös. Över en katt jag aldrig träffat. Djur har alltid varit lättare att sörja än människor och böcker når alltid djupare än filmer för mig, så det var som att förlora en kär vän.

Hur som helst så vill jag rekommendera böckerna om gatukatten Bob. Här får ni några en fin bild på Bob:

Tramseltuss

Min första hund hette Bamse. Han var en japansk spets och världens mest positiva lilla vita fluffboll. Han var min raka motsats. Många minns honom från lajv vi åkte på, många fler än vad som kommer ihåg mig. Han var supervänlig och världens trevligaste.
Efter Bamse saknade jag verkligen att ha hund och med hjälp av en gammal väns mamma så mötte jag Ramses. Ramses är en korsning mellan pudel och bichon frisé. "Lika metal som potpurri", som min make så träffsäkert uttryckte sig.
Ramses var en osäker problemhund. Rädd för allt. Arg på alla andra hundar. Ylade när vi inte var hemma. Vi fick jobba enormt mycket med honom, vilket inte underlättades av att jag blev gravid. När Ramses blev attackerad av en gigantisk vit schäfer utanför affären en dag, och dagen därpå av en alaska malamute som slet sig på samma ställe så insåg vi faktum. Allt vårt arbete hade raserats och vi hade inte tid och ork att lägga ned för att få Ramses tryggare och starkare igen. Att han dessutom verkligen inte gillade min son gjorde inte saken lättare.
Lyckligtvis hade jag en vän som Ramses tyckte om och som han kunde flytta till. Där fick han också sällskap av en liten retsam jycklo vid namn Winky och mådde bättre än någonsin. Han var fortfarande en tramsig liten knashund, men jag vill i alla fall tro att han var lyckligare där.

Så gick åren. Nu har de gått långt. Han ser dåligt och hör dåligt. Han är inte glad längre, inte trygg. Han mår dåligt. På tisdag skall han åka till veterinären. Det gör ont. Älskade Ramm-Ramm. Tramseltuss. Jag hoppas att du får träffa Bamse så att han kan berätta för dig om hur skoj man kan ha det om man bara morskar upp sig litet. 

Alv presenterar HÅL

Jag är en ganska raljerande person som ofta tycker att konst är mer konstigt än faktisk konst. Jag bestämde mig för att göra en kommentar på detta med en installation. Håll till godo.