Getter är Satan och Satan är nice

Idag skall jag med moder och goblin till 4H-gården. Goblinen tyckte förr bäst om hönorna, men jag tror att kaninerna har sprungit om i popularitet. Själv älskar jag getterna. Det finns ingenting jag inte avgudar med getter, såpass att Baphomet blir ännu litet finare bara för att det är en entitet med gethuvud. Satanistisk estetik blir bara bättre av getter, även om den är snygg i grund och botten också.
Inatt fick jag sova utan något dumt nattlinne, för goblinen var bortrest över natten. Det kändes som att komma hem att slippa extra lager tyg mot huden. Jag har trots allt aldrig varit särskilt förtjust i nattlinnen. Det finns något så behagligt intimt med att sova naken, oavsett om man är ensam eller i sällskap.
Yetin jobbar jourpass till i morgon, vilket känns tomt och trist. Ibland är det skönt, men för det mesta är det bara långdraget när han är borta så länge. Jag har vant mig vid att ha en annan vuxen människa i närheten. Någon annan som goblinen också kan förlita sig på, så jag slipper känna hela ansvaret som en svettig hand över ett hjärta som slår för fort.

I dessa dagar har jag också ett otroligt närhetsbehov, men samtidigt vill jag inte tigga om det, inte känna mig klängig och jobbig. Och jobbig känner jag mig. Alltid. Som en katt bland hermeliner och den där smutsfläcken mitt på den välputsade fönsterrutan. Allt som inte är kritik tolkar jag ändå som kritik, för jag är ett konstant misslyckande som inte på några villkor kan göra någonting som är rätt. Jag skaver mot mitt eget liv.

Dimman mot huden

Helger är de värsta dagarna, för det är dagarna när jag måste vara en bra mamma hela tiden. Inga andhål, ingen frihet, ingen möjlighet att slappna av. Jag sitter konstant på helspänn och väntar på ett utbrott eller ett krav eller något som är fel och måste rättas till. Jag kan inte andas. Jag är världens sämsta förälder, för jag drömmer om att kunna gå ut och gå, bara gå och gå och gå och försvinna i dimmorna. Andas utan krav. Gråta utan att smyga med det. Sova naken mellan rena lakan.
Att vara förälder är litet som att alltid umgås med en vän som man alltid anstränger sig att verka cool inför. "Nejdå, jag är inte ledsen. Jag är inte arg. Jag är inte upprörd. Jag är inte irriterad." "Javisst är allt du säger helt galet intressant." "Men det är klart att vi skall göra vad du vill att vi skall göra, för alternativet är bråk och jag ORKAR INTE mer bråk än det som är konstant inuti mig."
Och jag älskar honom och vet att på många sätt så räddade föräldraskapet mig från mig själv, men jag har börjat sakna många aspekter med mig själv och drivs nu åt andra hållet i stället.
Fan. Jag hatar mina nattlinnen. Jag saknar att få bryta samman ett par dagar ibland bara för att hämta andan.

Jag tror jag skall börja blogga igen

Jag tror att jag skall börja blogga igen, men jag vet inte riktigt om vad eller hur djupt jag skall tillåta mig själv att gå. Det handlar väl mer om att lyckas skriva någonting varje dag, även om det kanske inte är skönlitterärt direkt. Bara få igång orden igen. Få dem ur systemet. Fast det kanske inte den här bloggen fungerar för heller. Förmodligen har den sjunkit ned i glömskans djup och läses inte alls längre, men jag kan nog inte riskera det ändå.

Så, hur som helst. Idag skulle jag se en usel rysare med Yetin och Skådespelaren. Självklart visade den sig innehålla onödig slakt av barn, varpå jag lämnade rummet. Jag kan inte hantera sådant längre, det är bara helt omöjligt. Magen knyter sig och jag börjar automatiskt må illa. Det är väl den största förändringen jag upplevt av mig personligen efter att ha blivit förälder egentligen.

Nåväl. Uppdatera litet då och då är tanken i alla fall. Vi får väl se vartåt det leder.