Getter är Satan och Satan är nice

Idag skall jag med moder och goblin till 4H-gården. Goblinen tyckte förr bäst om hönorna, men jag tror att kaninerna har sprungit om i popularitet. Själv älskar jag getterna. Det finns ingenting jag inte avgudar med getter, såpass att Baphomet blir ännu litet finare bara för att det är en entitet med gethuvud. Satanistisk estetik blir bara bättre av getter, även om den är snygg i grund och botten också.
Inatt fick jag sova utan något dumt nattlinne, för goblinen var bortrest över natten. Det kändes som att komma hem att slippa extra lager tyg mot huden. Jag har trots allt aldrig varit särskilt förtjust i nattlinnen. Det finns något så behagligt intimt med att sova naken, oavsett om man är ensam eller i sällskap.
Yetin jobbar jourpass till i morgon, vilket känns tomt och trist. Ibland är det skönt, men för det mesta är det bara långdraget när han är borta så länge. Jag har vant mig vid att ha en annan vuxen människa i närheten. Någon annan som goblinen också kan förlita sig på, så jag slipper känna hela ansvaret som en svettig hand över ett hjärta som slår för fort.

I dessa dagar har jag också ett otroligt närhetsbehov, men samtidigt vill jag inte tigga om det, inte känna mig klängig och jobbig. Och jobbig känner jag mig. Alltid. Som en katt bland hermeliner och den där smutsfläcken mitt på den välputsade fönsterrutan. Allt som inte är kritik tolkar jag ändå som kritik, för jag är ett konstant misslyckande som inte på några villkor kan göra någonting som är rätt. Jag skaver mot mitt eget liv.

Dimman mot huden

Helger är de värsta dagarna, för det är dagarna när jag måste vara en bra mamma hela tiden. Inga andhål, ingen frihet, ingen möjlighet att slappna av. Jag sitter konstant på helspänn och väntar på ett utbrott eller ett krav eller något som är fel och måste rättas till. Jag kan inte andas. Jag är världens sämsta förälder, för jag drömmer om att kunna gå ut och gå, bara gå och gå och gå och försvinna i dimmorna. Andas utan krav. Gråta utan att smyga med det. Sova naken mellan rena lakan.
Att vara förälder är litet som att alltid umgås med en vän som man alltid anstränger sig att verka cool inför. "Nejdå, jag är inte ledsen. Jag är inte arg. Jag är inte upprörd. Jag är inte irriterad." "Javisst är allt du säger helt galet intressant." "Men det är klart att vi skall göra vad du vill att vi skall göra, för alternativet är bråk och jag ORKAR INTE mer bråk än det som är konstant inuti mig."
Och jag älskar honom och vet att på många sätt så räddade föräldraskapet mig från mig själv, men jag har börjat sakna många aspekter med mig själv och drivs nu åt andra hållet i stället.
Fan. Jag hatar mina nattlinnen. Jag saknar att få bryta samman ett par dagar ibland bara för att hämta andan.

Jag tror jag skall börja blogga igen

Jag tror att jag skall börja blogga igen, men jag vet inte riktigt om vad eller hur djupt jag skall tillåta mig själv att gå. Det handlar väl mer om att lyckas skriva någonting varje dag, även om det kanske inte är skönlitterärt direkt. Bara få igång orden igen. Få dem ur systemet. Fast det kanske inte den här bloggen fungerar för heller. Förmodligen har den sjunkit ned i glömskans djup och läses inte alls längre, men jag kan nog inte riskera det ändå.

Så, hur som helst. Idag skulle jag se en usel rysare med Yetin och Skådespelaren. Självklart visade den sig innehålla onödig slakt av barn, varpå jag lämnade rummet. Jag kan inte hantera sådant längre, det är bara helt omöjligt. Magen knyter sig och jag börjar automatiskt må illa. Det är väl den största förändringen jag upplevt av mig personligen efter att ha blivit förälder egentligen.

Nåväl. Uppdatera litet då och då är tanken i alla fall. Vi får väl se vartåt det leder.

Välförtjänt gnäll

I flera månader hade vi ett väldigt högt oregelbundet ljud i vår lägenhet som tydligen kom sig av att kullager behövde bytas på takfläkten. Jag tror att det är fixat, men jag VET inte och det driver mig till vanvett. Jag sitter och lyssnar och lyssnar, men vet inte, kan inte lita på om ljudet är borta eller om jag vant mig så mycket vid det att det liksom bara blivit en konstant bild i min vardag, omöjligt att upptäcka.

Jag vandrar genom ett vaacum och ett helvete på samma gång. Jag försöker så förtvivlat att få ihop mina dagar, men det känns som att saker rinner mellan mina fingrar. Mitt minne läcker som ett såll. Oförmågan är på topp. Jag är så jävla trött på det här. Vill bara glömma, glömma, glömma.

Får inte glömma än på flera veckor.
Varje andetag är för helvete jobbigt.

The Scarecrow Princess

Arla i urtid när kommunikation ofta skedde över ICQ fanns det en funktion där det dök upp folk som var online helt slumpmässigt för att de ville snacka med någon. Jag ignorerade alltid de personerna, alltid, utom en gång. Den personen hette Federico. Det visade sig att vi hade mycket gemensamt, favoritförfattare, illustratörer, nördigheter, skräck, goth, serier och David Bowie.
Tio år efter att vi hade börjat prata så träffades vi IRL när jag åkte till Rom för att hälsa på. Nu, över tjugo år efter den där första chatten har vi fortfarande kontakt. Vi pratar, skrattar, diskuterar. Ibland allvarligt, ibland skämtsamt. Det finns liksom inga tabubelagda ämnen i vår vänskap.

Och redan från början tecknade Federico serier, men allt han gjorde var på italienska, och då jag inte kan italienska har jag inte heller kunnat läsa något av hans verk. Förrän nu. The Scarecrow Princess är den första av hans böcker som blivit översatt och han har både skrivit manus och ritat teckningarna.

Det är en historia med fängslande personligheter, en uråldrig ondska med starka Sandman-vibbar och en stark och annorlunda hjältinna. Helt klart läsvärd, och den finns att köpa via Adlibris.