Vad fan skall jag med en blogg till om jag inte vågar skriva av mig i den? Om jag är rädd för att det skall nå fel personer eller att folk som läser inte fattar bakgrunden? Eller om jag är rädd att såra de jag älskar genom att de får läsa exakt hur jävla ruttet jag mår just nu i detta ögonblick? Ingen jävla aning. Jag tänker bara skriva nu, vet inte var det leder, skriver bara.
Jag mår illa konstant. Det är som att det sitter en stor klump i min hals och trycker sig uppåt. Det känns litet som att det enda som skulle kunna underlätta vore att kräkas, men jag kan inte göra det heller. Det är svårt att andas. Jag har nu lämnat staden Apati för att inträda i landet Känslomässig Kakafoni. Jag är ledsen och gråtfärdig och arg och förbannad och sorgsen och trött och nervös och rädd och bara så jävla bitter att jag inte ens vet åt vilket håll jag skall vända mig. Jag vill prata med någon om vad som hänt, prata igenom alltihop så jävla detaljerat jag kan. Säga orden så många gånger att de blir verklighet och sedan inte lika hemska.
Men det finns ingen jag vill lägga den bördan på heller.
Så jag pratar med polisen. Jag pratar med vården. Jag pratar med mig själv. Jag pratar inuti mitt huvud. Samma haranger upprepar sig, samma händelseförlopp, illamåendet som växer. Det är väl så att det enda man kan göra när man befinner sig i helvetet är att fortsätta gå, och det ämnar jag göra också. Jag har inga planer på att ge upp bara för att jag mår skit, bara så ni vet. Bra, då har vi tydliggjort det.
Och jag har inga vackra ord, för det var inget vackert som hände. Jag har tårar och ilska och sorg och illamående, men inga formuleringar som duger någonting till. Och jag har deadlines på texter och illustrationer som närmar sig med stormsteg. Har fått veta att det inte är några problem om jag inte klarar av det, men jag vill ju klara av det. Jag vet bara inte hur. Hjärnan fungerar jävligt bristfälligt, om man säger så.
Jag är rörd över det stöd jag ändå får och fått från de omkring mig - fysiskt nära eller fjärran. Det värmer mitt lilla skrumpna hjärta.
Jag mår illa konstant. Det är som att det sitter en stor klump i min hals och trycker sig uppåt. Det känns litet som att det enda som skulle kunna underlätta vore att kräkas, men jag kan inte göra det heller. Det är svårt att andas. Jag har nu lämnat staden Apati för att inträda i landet Känslomässig Kakafoni. Jag är ledsen och gråtfärdig och arg och förbannad och sorgsen och trött och nervös och rädd och bara så jävla bitter att jag inte ens vet åt vilket håll jag skall vända mig. Jag vill prata med någon om vad som hänt, prata igenom alltihop så jävla detaljerat jag kan. Säga orden så många gånger att de blir verklighet och sedan inte lika hemska.
Men det finns ingen jag vill lägga den bördan på heller.
Så jag pratar med polisen. Jag pratar med vården. Jag pratar med mig själv. Jag pratar inuti mitt huvud. Samma haranger upprepar sig, samma händelseförlopp, illamåendet som växer. Det är väl så att det enda man kan göra när man befinner sig i helvetet är att fortsätta gå, och det ämnar jag göra också. Jag har inga planer på att ge upp bara för att jag mår skit, bara så ni vet. Bra, då har vi tydliggjort det.
Och jag har inga vackra ord, för det var inget vackert som hände. Jag har tårar och ilska och sorg och illamående, men inga formuleringar som duger någonting till. Och jag har deadlines på texter och illustrationer som närmar sig med stormsteg. Har fått veta att det inte är några problem om jag inte klarar av det, men jag vill ju klara av det. Jag vet bara inte hur. Hjärnan fungerar jävligt bristfälligt, om man säger så.
Jag är rörd över det stöd jag ändå får och fått från de omkring mig - fysiskt nära eller fjärran. Det värmer mitt lilla skrumpna hjärta.
