Havslängtan

I dag är det varmare inne än ute. Således vill jag ut, följa stranden, se var man hamnar och vad man hittar.

Men paranoian gnager i mig. Något felas. Något står inte rätt till, men jag vet inte vad. Känslan är så stark, men kanske är det den känslan i sig som gör att jag skär mig med folk nu. Att det liksom bara blir fel om jag försöker umgås. Och känslan blir starkare hela tiden.

Har jag hamnat utanför bilden igen? Har glaskupan återvänt för att avskärma mig från de mina?

Jag vet inte.
Om jag inte hade min familj hade jag grinat illa för länge sedan.

Svammel

Jag har en odiskutabel längtan om långa diskussioner, samtal, fantasier. Om att dricka vin i skuggan av ett träd och kedjeröka. Om att promenera i skogen och leta efter utmärkta trollstavar. Om att gömma oss under en gran när det börjar regna. Om att sitta på bryggan nere vid havet och andas.

Jag vet inte vem jag skall göra allt det här med. Barnet är ett faktum, livet är ett faktum, avstånd är ett faktum, så många faktum. Jag vill inte lägga tid på vem som helst och de flesta har ändå inte tid att lägga. Livet kom i vägen för oss alla. I vägen för livet, ironiskt nog.

Jag är så trött. Jag har återfunnit läsandet och tecknandet, men saknar omgivningarna. Saknar att inte känna mig så förbannat ensam, men så minns jag att jag alltid har känt mig så.