Åska

Jag väcktes av molnens tordönsstämma
och regnet som vräktes som apostlar mot asfalten
För första gången på evigheter
var hettan i min kropp
djupare än hettan mot min hud

För det var Gudarna som talade
direkt till mitt lekamen
som lekte med min själ
och kysste min existens.

Ord har makt

Alla har nog någon gång hört eller använt uttrycket att "skriva av sig" eller "prata av sig". Att sätta ord på och formulera känslor kring jobbiga saker så att de blir lättare att hantera. Jag tror dock att något har gått snett i och med Facebook, Twitter och andra ställen där man kan skriva ned saker som känns jobbiga på ett enkelt sätt. För jag har vänner som nästan uteslutande bara skriver om saker som får dem att må dåligt. Saker som de egentligen inte behöver sätta ord på, men som de fått lära sig att de borde "skriva av sig". Så de skriver. hela tiden samma saker. Om och om igen skriver de att de mår dåligt, att de är fula, att de har problem. Jag har gjort samma sak själv.

Men här är grejen: Hjärnan är visserligen en komplicerad pryl, men en sak med den är ganska enkel. Den tror på vad du säger och skriver. Den tror (märkligt nog) inte lika mycket på vad du tänker, men ord har makt. Ord har kraften att styra din egen hjärna åt helvete. Om du upprepar att du är ful varje gång du står vid en spegel kan du inte se något vackert i spegeln. Om du skriver att du har huvudvärk varje gång du har huvudvärk så kommer du fokusera på smärtan. Om du skriver eller säger att du mår dåligt om och om igen så kommer din hjärna att ta det för en sanning. Det är så.

Det där tjatet om positivt tänkande är egentligen bara snicksnack. Det borde tjatas om positivt uttryck i stället. För om du varje gång du ser dig i spegeln i stället försöker hitta någonting fint - om än aldrig så litet, så kommer hjärnan förknippa spegelbilden med något positivt till sist. Det är därför vi måste hitta de små fina sakerna i vardagen, och det är därför det är viktigt att vi berättar om att de är fina. Det är därför vi måste ta komplimanger och inte stöta dem från oss. Det är därför vi inte kan hålla på att skriva tvåradersuppdateringar på sociala medier om saker vi inte gillar med våra liv. De sakerna finns ju där oavsett. Försök skriva om bra saker i stället. Hitta detaljerna. Lär din hjärna att du är bra och att det finns bra saker.

För visst, du kan vara arg och skriva som utlopp. Det går bra. Du kan vara ledsen och skriva som utlopp, det går också bra. Men se också till att skriva om de små bra sakerna. Se till att upprepa dem för dig själv, om inte annat så lågt att bara du kan höra. För din hjärna lyssnar. Det är den du måste omprogrammera. Det handlar liksom om en symbios. Din hjärna styr hur du mår, men du kan också till viss mån styra din hjärna. Inte i alla väder eller alla riktningar, men du har makt att påverka.

För ord har makt. Dina ord har makt.
Makt över dig själv.

Skygglappar för att överleva

Jag har börjat dölja saker, grupper och folk från mitt nyhetsflöde. Inte för att sakerna nödvändigtvis är något jag inte håller med om. Inte för att grupperna nödvändigtvis är dåliga. Inte för att folk nödvändigtvis har idiotiska åsikter. Visst, de anledningarna också, men det är inte bara svart och vitt.
Jag har börjat dölja allt som gör mig illa till mods.

Det var länge sedan jag slutade se på nyheterna eller läsa tidningar. Över tio år sedan. Jag gjorde det för att jag inte klarar av det. Jag har vetat sedan barndomen att världen står i lågor. Jag har vetat sedan barndomen att barn och kvinnor och djur har det dåligt. Jag har vetat så länge att religion och feminism och politik är infekterade ämnen som vänder människor mot varandra oavsett ursprungligt syfte. Jag vet allt det där, så jag behöver inte påminnas.

För jag har tunn hud. När du postar en bild på en misshandlad hund för att du vill ha ett utlopp för din ilska så ser jag bilden och kvävs. När du postar en diskussion om feminism så ser jag den och skriker. När du postar en artikel om hur barn dör i varma bilar så gråter jag hejdlöst och tänker på det i en vecka, oförmögen att kunna tänka på någonting annat.

Jag drömmer fortfarande mardrömmar om senaste gången jag såg nyheterna på TV. Det är två år sedan. Jag mår fortfarande illa om jag blir påmind om senaste gången jag faktiskt läste en tidning med alla dess artiklar. Det är tre år sedan.

Och jag visste redan innan att små brända barn dör gråtande i andra länder utan att någon lyfter ett finger. Jag visste redan att galningar spränger och skjuter oskyldiga. Jag visste det, men nu har jag bilderna fastetsade på näthinnan för att få mig att ängslas och gråta och skrika och kvävas. Om och om igen.

Och när de bilderna hela tiden fylls på med nytt stoff så drunknar jag. För jag är inte en stabil person som kan ta saker med en klackspark. Jag engagerar mig automatiskt i allt jag ser och läser och hör. Jag vill inte, men det är så det fungerar. Jag behöver skygglappar för att kunna hantera mitt liv.

Så jag sätter skygglappar på min Facebookprofil. Jag läser inte tidningar. Jag ser inte på nyheter. Jag läser inte bloggar som behandlar annat än vardagen.
Jag har nämligen Facebook för att ha kontakt med mina vänner. Så enkelt är det. Jag har inte Facebook för att må dåligt och känna illamående välla upp så fort jag tittar på mitt nyhetsflöde.

För jag tittar gärna på bilder av din gulliga bebis och din rara hund och dina matbilder och uppdateringar om att du dricker kaffe på balkongen eller till och med att du mår dåligt så länge det är om just dig personligen,  men när det blir vidare än så tvingas jag backa.
Prata gärna med mig. Berätta gärna saker för mig. Säg hur du mår och  vad som händer och sker, men förvänta dig inte att jag ser dina uppdateringar.

För jag har på mig skygglappar. Stora, jävla skygglappar. Skygglappar för att överleva.

Dödsdag

I dag när värmen klibbar sig fast vid kroppen som ett andra skinn och fåglarna tjuter uppretat i luften utanför balkongen är det pappas dödsdag. Precis som fotot så börjar minnet bli suddigt och nött i kanterna, men somliga saker minns man bättre än alla andra. Somliga saker kommer aldrig att försvinna. Doften av hans tobak. Det finurliga leendet och glimten i ögat. Historieberättandet. Kompetensen. Skägget i all världens färger. Trådslitna underställ från Helly Hansen. Tusen små detaljer och minnesbilder.

Och jag har redan skrivit allt. Jag har redan skrivit alla dikter och noveller jag kunnat. Jag lider av att inte kunna skriva mer. Berätta mer. Sträcka min hand genom tiden och fatta hans.

Men en sak vet jag och en sak är säker: Min pappa var starkast i hela världen.
Det enda som är starkare är saknaden han lämnade efter sig.