Osäker

Jag var så säker, nu är jag så osäker. Jag måste jobba med mig själv, bli bättre, duglig, gångbar. Skärpa mig. Skärpa mig rejält. Jag måste.

Måste gå ned i vikt. Måste bli renligare. Måste bli mer ordningsam. Måste duga.

Ingenting

Ilskan har ebbat ut. Det finns något svart och taggigt där mitt hjärta brukade bo. Demonen har återvänt och smeker mig mjukt över håret med knotiga fingrar.
"Men det visste du väl?" viskar han ömt med illa dold triumf. "Du kan inte lita på någon i den här världen. Ingen. Utom. Mig."

Smeknamn på husdjur

Jag är inte alltid den smidigaste fisken i fällan och inspirerad av en annan blogg så tänkte jag börja berätta mer om det.

Det var en gång ett releaseparty i Malexander. Alla trubadurernas flickvänner och kvinnliga vänner hade samlats på gräsmattan för att knyta vänskapsband och utbyta anekdoter. Den första diskussionen lyckades jag undkomma med nöd och näppe. Det var en frisinnad "Hur många jag har haft sex med"-uppräkning där talen tolv och femton ådrog sig mycket förfasande. Bra att jag höll klaffen.
Den andra diskussionen verkade så harmlös att jag lät mig dras med i samtalet. Det handlade om vad man hade för smeknamn på sina husdjur, oftast katter. Gulliga namn som "Snutten" och "Gullegos" dök upp frekvent. När turen kom till mig berättade jag att jag ofta kallar min katt för "Tofflan". Frågan blev givetvis varför och glatt medryckt så svarade jag också:

- Jo, för om man gnider in foten i vaselin och sparkar hårt nog så ÄR det en toffla.

Det blev sällsamt tyst omkring mig.

Glad handduksdag, gott folk!

Glöm nu inte bort var ni har handduken och ha en underbar handduksdag!

"I think this is what pain feels like"

Captain Hammer känner smärta

I dag vaknade jag med den gosiga känslan man torde få efter att någon frekvent använt stålhättade kängor mot ens korsrygg. Dumt nog så har ingen gjort det, utan i stället är det den där underbara kvinnligheten som spökar. Efter att ha matchat graden smärta med smärtstillande så ter sig världen ganska luddigt flytande och alla ord jag försöker läsa blir till nya ord som bildar nya meningar. Studielitteraturen är med andra ord mer intressant än den borde vara för tillfället.
På tal om studielitteratur, i den sista delkursen skall jag obligatoriskt både läsa och se Watchmen. Ibland älskar jag universitetet. Nu när jag måste läsa igenom hundrafemtio sidor om Liberalism, realism och efterromantik samt Det moderna genombrottet är jag inte lika kär dock.

Nåväl, en mystisk sak jag upptäckt är att plugg inte försvinner för att man struntar i det, så det är väl lika bra att fortsätta ta itu med det och hoppas att någonting tar sig igenom den ljuvt smärtstillande dimman.

Ta till vänster...

Varför inte ta ett parti trollkarlsschack med mig och Cthulhu? Hittar du inte hit? Ingen fara, här kommer en bra vägbeskrivning:
Ta till vänster vid Merkurius och fortsätt sisådär en femtusentrehundrafyrtiotvå ljusår tills du når fram till en liten mörkblå planet som snurrar runt en smärre tårtbit. Parkera inte i jordgubbslandet och torka dina små tassar innan du går in. Oroa dig inte för katterna, de planerar inte att döda dig. Inte direkt i alla fall.
Det mystiska ljudet från den där håriga dörren skall du inte tänka på. Jag menar det. Tänk inte på det. Om du tänker på det så märker det av att du är rädd och då är det kört. Den senaste som råkade tänka på ljudet var Darth Vader, och honom har vi inte sett till på senaste tiden, inte sant?
Nåväl, du fortsätter sedan rakt fram genom korridoren, bäst är om du steppar fram, tills du når ett par väktare vid två nya dörrar. Den ena väktaren ljuger alltid och den andra talar alltid sanning, men det är lättast om du bara sparkar dem på nötterna och kikar in genom dörrarna i tur och ordning. Jag kommer aldrig ihåg vilken som är rätt. Du vet att du är rätt när du ser ett neongrönt ljussken. Fortsätt mot ljuset. Glöm inte 3D-glasögonen (inte de moderna, fåniga, utan riktiga i papp) och var inte nervös om det känns som om rummet snurrar. När du sedan ramlat omkull, tagit dig genom ett träsk, dansat polka genom labyrinten och bakat en paj är du framme. Välkommen.

Engelska är inte så jävla tufft

Att skriva bra på engelska när man är svensk är inte så svårt, i alla fall inte om man skriver för andra svenskar. Det som är svårt är att skriva bra på svenska. Det beror inte på att engelska är tuffare eller bättre än svenska, utan för att man med svenska som modersmål aldrig kan förstå den fundamentala innebörden och nyanserna i engelskan. Det blir lite spännande och lite exotiskt. Det blir lite "häftigt", särskilt för ungdomar.

Hur många gånger har man inte hört folk hävda att saker "låter bättre på engelska"? Jag tror att det delvis beror på att man sedan barnsben blivit matad med tuffa filmer, serier och sånger på engelska. Om man läser en filmisk text på engelska så ser man Die Hard, om man läser samma text på svenska så ser man Beck. Det är inte lika häftigt.

Jag tror också att det handlar mycket om att folk generellt sett inte gör bra översättningar. De översätter ord rakt av i stället för att översätta den fundamentala innebörden och därmed låter översättningen fånig.

Sedan har vi argumentet att engelska är mer nyanserat för att det har fler ord än svenskan. Det är en myt. Hur räknar man egentligen ett språks ord? Det finns massor med ord som används, men som inte står med i SAOL. Antalet ord i en ordlista är begränsat av sidantal, popularitet och - på senare tid - politisk korrekthet.

Om du tycker att du har ont om ord och synonymer på svenska så är det dig det är fel på, inte språket.

Den röda tråden

Vad har...

Aleksandr Solzjenitsyn och...

...Anders Fager gemensamt med...

Johnny Cage?

Svar: De har alla ganska stora delar i mitt liv för tillfället. Litteraturvetenskap, Svenska Kulter och senaste Mortal Kombat is the shit!

Godhet är ett val

Jag har funderat en del på det där med ondska och godhet på senaste tiden. Att vara en god människa tror jag inte är någonting man bara är, jag tror att det är någonting man väljer.
Det sägs ju att den smala vägen skall vara svårare att vandra, att det skall vara svårare att vara god än att vara ond. Om det är sant så måste människan födas med frön till ondska som är mer potenta än frön till godhet. Då måste det ju vara någonting man väljer, att man väljer att vårda det ena eller andra. Givetvis spelar yttre omständigheter roll i vad man väljer, men i grund och botten är det upp till var och en. När det gäller sig själv har man alltid ett val.
Det som oroar mig är att det inte är lockande för mig att vara god. Jag vet att jag kan. Jag vet att det vore en livslång kamp. Jag vet att det är fullständigt möjligt för mig att vara en fullkomligt god människa, men jag vill inte. Kanske är det däri som kampen ligger; i att det för somliga av oss inte tycks särskilt intressant med ren godhet.

Inte direkt så att jag planerar att bli en ond superskurk som spränger hus på måfå och skickar något väl magstarka filmklipp till myndigheter heller, men jag planerar inte att arbeta som volontär och försöka vända andra kinden till i alla lägen. Det är väl så de flesta är och exakt hur långt mitt eget personliga moraliska fördärv sträcker sig vill jag inte gå in på.

August har dock definitivt gjort mig till en bättre människa om vi skall gå efter den allmänna moralen. Han får mig att bry mig. Han får mig att se goda sidor hos mig själv som jag inte visste fanns och gör vad han kan för att nära dem. Han har förvandlat mig till en fullkomligt monogam människa, något jag absolut inte trodde var möjligt för mig. Han får mig att vilja välja saker som är svåra, men rätt, bara för att jag vill bygga vårt liv på någonting verkligt. Någonting beständigt. En gedigen grund. Förmodligen är det härifrån som "han/hon får mig att vilja bli en bättre människa" härstammar. I många av fallen handlar det i och för sig inte om att jag handlar utefter rättskaffens normer för att jag tycker att det är rätt, utan för att konsekvenserna vore tämligen opraktiska.

Men för att summera alltihop: Vem som helst kan vara en fullkomligt god människa, men de flesta vill inte vara det. Människan är inte god i grund, men hon har alltid ett val.

Tempus fugit

Tiden flyger, dagarna bara passerar i en rasande takt. Jag kämpar på för att komma ikapp med studierna, spelar rollspel och trivs med livet. Ni vet den där insikten jag kom fram till häromveckan? Jag har lyckats sammanfatta den i en enda mening nu: "Att hata sitt liv är lite väl kontraproduktivt".

I går var det Valborgsfest med underbara människor varav somliga stannade till gryningen. I dag är jag bakfull och ledbruten, men det var helt klart värt det. Solen skiner, katterna ligger och ålar omkring lite överallt i godan ro och boken Marxistiska Litteraturanalyser blänger uppmanande på mig. Snart skall jag ta itu med den, eftersom jag insett att arbete inte försvinner för att man ignorerar det. Dumt. Vem kom på det systemet?