Jobb II

- Tuuut... tuuut... tuuut...
(Måtte ingen svara! Måtte ingen svara!)
- Tuuut... tuuut.... tuuut...
(Hurra! "Lägg på" "Nästa profil")
- Tuut... tuuut...
(Mardrömmer mig under tiden tillbaka till exempelsäljet vi fick lyssna på under tidigare dag. Visst. Vi skall teoretiskt sett inte ljuga, så mycket. Vi skall bara ge fan i att upplysa kunden om saker och ting och dessutom få det att låta som om vi öser erbjudanden över just Den kunden Enbart och Endast i Dag! Det får mig att må illa.)
- Tuut... klick... Hallå?
- Hej det är Yvonne från KäntFöretag, är det Sanna jag talar med?
- Eh... ja?
- Nu är det så att vår produkt som du inte är intresserad av, men säkert redan hört talas om vill bli såld till dig så att jag kan få provision och klara brödfödan. Du sparar jättemassor och dessutom har vi nu ett specialerbjudande enbart i dag och enbart till dig och alla andra hundratals vi ringer till för tillfället!
(Samtalet går inte vidare. Sanna har smart nog lagt på luren. Jag andas ut. Nästa kundprofil.)
- Tuuut... Tuuut... Tuuut...
(Snällasnällasnälla svara inte... Äh... orka vänta. Klick. Avsluta samtal. Nästa kundprofil.)

För varje samtal som gick fram så fick jag en hjärtattack. För varje samtal som inte gick fram andades jag ut och kände det som om jag vunnit på lotto. Hela tiden gick cheferna runt och tjatade om att vi skulle vara mer "bestämda" och mer "påstridiga" och "go getters" och blaha blaha blaha. Aldrig ge upp. Aldrig släppa en kund även om den var ointresserad och mest skulle få skit den inte ville ha av "erbjudandet".
Och det här är det bästa telemarketingföretag jag någonsin arbetat för. Det mest seriösa. Det trevligaste. Om jag över huvud taget skulle klara av telefonförsäljning så vore det här. Droppen som fick bägaren att rinna över kom strax innan rasten.

- Gerd?
- Hej Gerd! Jag heter Yvonne och ringer från KäntFöretag. Är Bertil där?
- Nej, han är ute och påtar i trädgården... kanske jag kan hjälpa till? (Säger en rar tant med rar röst)
- Bla bla erbjudande... bla bla... internet... bla bla... (Jag rabblar igenom säljmanus)
- Ja, det låter ju väldans bra. Fast nu är det så att vi inte har någon dator.
- Inte?
- Näe. Det är så skönt att bo här ute på landet och slippa sådana där saker. (Säger hon med rösten hos någon som älskar sitt liv och inte vill ändra en enda detalj varken förr eller nu)
- Oj... det låter underbart... (Snällasnälla, kan du inte byta med mig? Jag vill också sitta i en stuga ute på landet och ha min man påtandes i trädgården och inte vara ens i närheten av den här sidan av telefonen)

Samtalet avslutades med utväxlade lyckoönskningar. Jag gick ut på rast. Rökte en cigg och sade sedan upp mig. Den lilla plutt (21 år gammal) till chef jag talade med försökte övertyga mig om att stanna dagen ut. Men varför? Provisionsbaserat och jag mår skit vid varje samtal? Jag vet att det inte blir bättre eller lättare, för jag har jobbat med det här förut. Jag är 29 år gammal och känner mig själv.
När jag gick därifrån kändes det som om jag vunnit på lotto. Det dåliga samvetet flög sin väg rätt snart. Visst, om jag stannat skulle det kanske det fanns en liten chans att jag skulle ha blivit bättre om jag inte kraschlandat totalt. Däremot skulle jag ha blivit någon jag hatade, för efter bara några timmar på det där stället ville jag systematiskt utplåna varje spår av att platsen eller dess arbetar ens existerat...

... och det var det i särklass Bästa och Trevligaste telefonförsäljarjobb jag någonsin haft.