Myteri mot mig själv

Det känns som om jag bara bidar min tid. Som om jag väntar på flytten, väntar på skolstarten, väntar på att livet skall börja. Väntar på att mitt liv skall börja, ett liv där jag inte jobbar på för andras skull, utan för min egen. Ett liv där jag kan andas.
Jag har alltid tagit på mig för mycket ansvar och för många projekt och det har satt sina spår. Ett konstant dåligt samvete över allt som går snett och en ihållande misstro mot andra människors förmåga att göra någonting över huvud taget. Jag blir lätt mammig och lätt mästrande. Jag pjoskar med folk, helt enkelt, och jag måste sluta med det. Vuxna människor får ta sitt eget ansvar och sina egna konsekvenser, men varför kan jag aldrig se det när jag väl ser på en reell situation i stället för en hypotetisk? Samtidigt är jag bitter över att jag får göra en jävla massa jobb jämt. Jag har inte gjort ett arbete som egentligen gett mig någon inkomst på sju svåra år, men ändå har jag jobbar som fan med föreningar, lajv, rollspel, hemsidor, projekt, hjälp åt diverse håll och kanter. Det tär på mig, det tär på mig som fan. Jag måste sluta. Jag måste låta folk göra sina saker, erbjuda tips, men ingen egentlig hjälp. Sjunker skeppet för att någon har låtit bli att täta läckan så är det inte mitt fel. Jag gör myteri mot mig själv och avsätter mig härmed från kaptensposten. Där är plankan, Yvonne, var så god.

Zombier överallt!

Snart är det NärCon och givetvis blir det zombielajv även i år. Massor med lajv så att alla skall kunna vara med. Helt klart det roligaste man kan pyssla med en helg i Örebro.

Vad viktigare är att vi nu blivit officiellt bokade (jag och Alv) till Sjuhäradsfestivalen. Vi kommer åka dit som Zombiernas Befrielsefront och dela ut blodiga manifest, läsa zombieposei i Poetry Slam, samla namn på namnlistor, använda öppna mickar och hasa runt allmänt nedsölade. Kom med! Kom dit! Du vill inte missa det!

Dessutom kommer filmen Brothers of Steel att ha premiär där och då. Det är något för alla som älskar B-Action och som känner för något riktigt episkt. Zombierna kommer dit - gör du också det?

Drömmar

Tänkte posta några av de drömmar jag haft på senaste tiden:

Jag är på ett vampyrlajv med deltagare från lajvkampanjen som jag just börjat vara med i. Vi spelar i ett gammalt ödehus ute i skogen, ganska stort. Kanske en gammal hembygdsgård eller något som numera används mest av ungdomar som festhus. Det finns också några äldre deltagare som jag inte sett förut, ett motorcykelgäng som mest hänger utanför huset och talar med lågmälda röster, som om de väntar på någonting. När jag går ned i husets källare så upptäcker jag att de andra spelar någon slags ritual som skall frammana en demon. En liten kille spelar demonen i fråga, det är bara det att jag märker att något gått snett, att ritualen fungerat. Hans ögon är helt svarta och ansiktet ser fel ut. När han rör vid vissa av de andra blir de precis som han.
Scenen byts. Jag halvligger lite nonchalant i gräset vid vägkanten till vägen som leder till och från huset där vi just var. Jag är livrädd och hjärtat klappar som besatt, men jag försöker att inte visa mig upprörd.
Jag vet att motorcykelgänget väntade på att det här skulle hända och jag vet att de har dödat alla i huset som inte smittades av demonen. Jag ser slakten för min inre syn och har bestämt mig för att sitta kvar där jag är, för jag vet att det inte tjänar någonting till att försöka springa in i skogen. Motorcyklarna närmar sig och jag hör skrän och höga skratt. Jag tänder en cigarett med darrande händer och plötsligt är någon mer där och tänder sin egen cigarett på min låga. Han är fårad och ärrad, ser ut att ha levt ett hårt liv. Skinnjacka, sliten, påminner mig om Keith Richards, fast bara påminner - det är så klart inte han. Han säger lågmält till mig att låtsas vara en av dem, att låtsas som ingenting. När hans vänner åker förbi så vinkar han åt dem med ciggen och lägger sin hand på mitt lår, till hälften in under kjolen, som om vi höll på med någonting helt annat. De andra kläcker några råa kommentarer, men kör vidare och stämningen mellan dem verkar gemytlig.
Jag känner mig trygg med den fårade mannen som röker med mig, även om jag ser att hans händer är fläckade med blodet från de som dödades i huset.
Jag vaknar.

-------------------

Jag började hitta underliga spår i min lägenhet. De såg tretåiga ut och jag började följa efter dem runt, runt i lägenheten. En liten stund efter att de dykt upp bleknade de igen och jag kunde följa dem i en cirkel (man kan gå runt i min lägenhet, genom hallen, genom vardagsrummet, genom köket, genom sovrummet, genom hallen... osv), så det gjorde jag. Till slut så började jag höra ljudet av klor mot golvet och skymtade en udda varelse som såg så fruktansvärt overklig ut att jag frös till av skräck. Han försvann vidare ut i hallen och nu började jag bli rädd att varelsen förföljde mig i stället för tvärt om. Jag bestämde mig för att gömma mig i badrummet och rusar in där, slår igen dörren och låser flera gånger, men låsvredet går bara runt, runt runt. Det börjar krafsa på dörren efter ett tag, sådär som av klor. Sedan inser jag att duschdraperiet är fördraget och att någon just drar igång duschen och jag vågar inte dra undan draperiet så jag funderar på om jag borde öppna dörren väldigt snabbt så att det lilla odjuret flyger in i väggen. Sedan vaknar jag.

------------------

I natt drömde jag om en katt och ett vidunder. Av någon anledning var vi några som vistades i närheten av en gammal lada i ett gammalt hus. I den gamla ladan (som jag hade underliga minnesbilder av i drömmen) fanns ett monstrum. Det var en katt, men mycket större och slitnare och läskigare. Flera svansar som piskade och kunde slå omkull en fullvuxen man. Den var inbyggd i ladan, så den kunde inte ta sig ut. Den var för stor. Nu hade den fött ungar och jag hade lovat någon att ta en av ungarna. Den stora katten skulle döda dem annars. Jag fick klättra i takbjälkarna till en liten plattform där ungen låg och sov, sedan var jag tvungen att välta en massa träpallar över den stora monsterkatten så att jag hann smita undan med kattungen i ett stadigt grepp i famnen.
Hela ladan skakade av den stora kattens vrål och ilska.
Jag tog med kattungen till huset. Den var smal som en sticka med jättestora öron och alldeles svart. När vi väl var i huset försökte den rymma hela tiden. Den ville tillbaka till ladan och jag började bli rädd för den, men jag hade ju lovat att ta hand om den och inte låta den bli dödad av sin mamma. Till slut slank katten ur mitt grepp och sprang ned i en springa mellan golvplankorna där den inte borde kommit imellan. Sedan vaknade jag.

------------------------

Jag drömde om kyla och om barn. De var kanske runt tio, tolv år gamla och allihop hade svarta ögon och huggtänder samt klor i stället för fingrar. De stod runt sängen och räknade långsamt till hundra. Det var kallt i rummet och jag kunde se min egen andedräkt. Jag vaknade innan de räknat klart.

-------------------------