Detaljer

Foto: Agger

Detaljer... På senaste veckan har jag börjat uppskatta detaljer igen. Missförstå mig rätt, när man har en historia av depression så är fina detaljer ofta det enda som håller en i närheten av ytan. Man klamrar sig fast vid dem som sin enda livlina, men när man är i det läget kan man inte helt faktiskt uppskatta detaljerna i fråga. De är bara ett medel för att ens orka fortsätta andas.

Nu kan jag det.

Jag finner skönhet och en djup glädje i så små saker. Jag känner hur mat smakar, hur en röst faktiskt låter, hur mjukt något känns, hur vacker en liten liten detalj kan vara. Jag uppskattar det jag har mer än det jag längtar efter - och jag kan också uppskatta längtan och drömmar på ett annat sätt.

Är det så här det känns att inte vara deprimerad? Har jag haft den här tunga filten av hopplöshet över mig så länge, vant mig så vid dess vikt, att den har blivit mitt status quo?

Och som vanligt finns rädslan där i bakgrunden, rädslan att det här kommer att passera snart. Att jag än en gång skall svepas med i en våg av illaluktande, svart sörja och att den tunga filten än en gång sänks ned över mig. Den rädslan är vad som för mig bevisar en sak: Att just nu är jag lycklig.