Aldrig nog

 Jag har allt för många gånger i mitt liv varit alltför mycket, men jag har heller aldrig varit nog.
Från min första riktiga pojkvän som lämnade mig för att jag inte gick med på att ha ett trevägs-förhållande mellan honom och min bästa väninna till alla otaliga män - och en och annan kvinna - som gjort mer än tydligt att jag inte är tillräckligt. Jag är inte nog. Jag duger inte.

Jag är inte vacker nog, inte smal nog, inte aktiv nog, inte sexig nog, inte smart nog, inte lyckad nog, helt enkelt inte bra nog. Jag kan inte göra någon till lags och jag skaver mot allt och alla.

Jag slutför ingenting.
Jag lyckas inte med någonting.

Jag hör från så många att det finns relationer där man är nog, men jag har aldrig upplevt en sådan, så jag har börjat tro att de ljuger. Det är lättare att tro att de ljuger än att det bara är jag som är helt och hållet fel. Eller inte helt och hållet fel. Jag duger i krig, och alltid är det väl krig någonstans. Jag har varit tillfällig, jag har varit i väntan på något bättre, jag har varit någon som duger till något för stunden.

Men ingenting består. Ingenting varar. Jag duger aldrig i längden.