Aldrig nog

 Jag har allt för många gånger i mitt liv varit alltför mycket, men jag har heller aldrig varit nog.
Från min första riktiga pojkvän som lämnade mig för att jag inte gick med på att ha ett trevägs-förhållande mellan honom och min bästa väninna till alla otaliga män - och en och annan kvinna - som gjort mer än tydligt att jag inte är tillräckligt. Jag är inte nog. Jag duger inte.

Jag är inte vacker nog, inte smal nog, inte aktiv nog, inte sexig nog, inte smart nog, inte lyckad nog, helt enkelt inte bra nog. Jag kan inte göra någon till lags och jag skaver mot allt och alla.

Jag slutför ingenting.
Jag lyckas inte med någonting.

Jag hör från så många att det finns relationer där man är nog, men jag har aldrig upplevt en sådan, så jag har börjat tro att de ljuger. Det är lättare att tro att de ljuger än att det bara är jag som är helt och hållet fel. Eller inte helt och hållet fel. Jag duger i krig, och alltid är det väl krig någonstans. Jag har varit tillfällig, jag har varit i väntan på något bättre, jag har varit någon som duger till något för stunden.

Men ingenting består. Ingenting varar. Jag duger aldrig i längden.

Egentligen sover jag nu

 Egentligen borde jag säkert sova typ nu, eller i alla fall snart. Jag har tränat idag och känner mig mör i hela kroppen. Imorgon är det dags för jobb igen. Tredje passet den här veckan. Det märks så tydligt att jag inte är frisk när tre pass i veckan känns som väldigt, väldigt mycket, även om jag älskar mitt nya jobb och trivs otroligt bra.

Men det går framåt, för inte länge sedan kändes två pass som väldigt mycket.

Det finns så många ord i huvudet som måste ut, men jag vet liksom inte var jag skall göra av dem, så därför skriver jag här. Bloggarnas tid är förbi, vill man nå ut skall man använda sig av helt andra medium, men jag vill ju inte nå ut direkt. Jag vill bara få ut saker ur huvudet. Det är skillnad.

Det är en konstig vecka, och förra var ännu konstigare. Jag upplever något slags lagg i mitt huvud, en känsla av att vara frånkopplad från verkligheten och samtidigt med underliggande panik över att det är något jag MÅSTE göra. Något viktigt. Någonting som är livsavgörande. Det blir litet svagare för varje dag, men är fortfarande alldeles för starkt och gör att det blir komplicerat att finnas. Alla vardagliga saker blir stora. Allt blir liksom överhängande, även om det är något för litet för att hänga över någonting alls egentligen.

Men jag har i alla fall diskat. Och lagat mat. Och umgåtts med barnet och tagit hand om hunden. 

Det här är ett helt ointressant inlägg, men varför skall jag skriva intressanta inlägg mer?

Facebook - Nah, that's whacked

Idag pausade jag mitt Facebook-konto. Jag utesluter inte att jag när som helst kommer att aktivera mitt konto igen, men jag tänker inte ha någon Facebook1app på telefonen igen. Jag blir nästan bara arg, ledsen eller irriterad på inlägg. Allt mästrande, ältande och tjafsande. Jag orkar inte. Att vara rädd för att skriva sina tankar bara för att man blandat kontaktnät med vänskap, det är utmattade. Här behöver jag i alla fall inte censurera mig särskilt mycket, för vem fan läser bloggar längre?