Efter Bamse saknade jag verkligen att ha hund och med hjälp av en gammal väns mamma så mötte jag Ramses. Ramses är en korsning mellan pudel och bichon frisé. "Lika metal som potpurri", som min make så träffsäkert uttryckte sig.
Ramses var en osäker problemhund. Rädd för allt. Arg på alla andra hundar. Ylade när vi inte var hemma. Vi fick jobba enormt mycket med honom, vilket inte underlättades av att jag blev gravid. När Ramses blev attackerad av en gigantisk vit schäfer utanför affären en dag, och dagen därpå av en alaska malamute som slet sig på samma ställe så insåg vi faktum. Allt vårt arbete hade raserats och vi hade inte tid och ork att lägga ned för att få Ramses tryggare och starkare igen. Att han dessutom verkligen inte gillade min son gjorde inte saken lättare.
Lyckligtvis hade jag en vän som Ramses tyckte om och som han kunde flytta till. Där fick han också sällskap av en liten retsam jycklo vid namn Winky och mådde bättre än någonsin. Han var fortfarande en tramsig liten knashund, men jag vill i alla fall tro att han var lyckligare där.
Så gick åren. Nu har de gått långt. Han ser dåligt och hör dåligt. Han är inte glad längre, inte trygg. Han mår dåligt. På tisdag skall han åka till veterinären. Det gör ont. Älskade Ramm-Ramm. Tramseltuss. Jag hoppas att du får träffa Bamse så att han kan berätta för dig om hur skoj man kan ha det om man bara morskar upp sig litet.
