Jag är en ganska raljerande person som ofta tycker att konst är mer konstigt än faktisk konst. Jag bestämde mig för att göra en kommentar på detta med en installation. Håll till godo.
9 jan. 2020
8 jan. 2020
Skrivandet lossnar långsamt
Skrivandet lossnar långsamt och jag börjar kunna treva mig fram i berättelsen igen. Det är dock mycket mer plåga än nöje fortfarande, osäkerheten som bitit sig fast och hela tiden får mig att tvivla om varenda formulering. Kanske är min novellidé dum? Ickeoriginell och urvattnad. Inte tillräckligt utbroderad. Jag vet inte. Det är en novell, så det måste inte vara utbroderat och förklarat. Det måste bara förmedla en känsla och ett förlopp, inte mer än så. Ändå tvekar jag.
Jag vet inte varifrån min latenta stress kommer, men jag vet bara att jag alltid känner mig stressad. Jag har inte längre ekonomiska problem, jag har ett jobb som jag trivs med, en familj som jag älskar. Jag har min mamma i närheten, goda vänner, mjuka katter och en gnagande känsla av konstant tvivel och rädsla. Vad är jag rädd för? Vad tror jag skall hända? Jag vet inte, men jag lever i en konstant skräcknovell på egen hand, helt utan egentliga skräckelement utanför min egen hjärna. Väldigt gotisk skräck, intet sant? Man vet inte om det finns en yttre påverkan, eller om man bara helt enkelt är galen i en spöklik miljö, inte ens en uppenbar galenskap, utan ett krypande vanvett som är svårt att sätta fingret på.
På något sätt känns det som att jag har fått en tydligare deadline på allt. Som att jag är medveten om min egen dödlighet. Är det så här en fyrtioårskris känns? Tyvärr så gör det inte att jag skaffar en motorcykel och ger mig ut och tågluffar, utan i stället blir jag som handlingsförlamad. Stirrar som den berömda kaninen rakt in i verklighetens framrusande lyktor och kan inte röra mig. Folk brukar påstå att det inte alls är så, att jag gör saker hela tiden. Jag skriver, åker på lajv, tecknar, spelar rollspel, jobbar, tar hand om familjelivet, umgås med folk, pysslar med prylar. Visst, men det känns ändå inte som att jag någonsin får någonting gjort. Det känns inte som att jag kommer en tum framåt, utan bara står här, jag trampar inte ens på samma ställe, jag bara står här som ett dumt mähä.
Så jag känner mig stillastående när jag rör på mig och ensam trots att jag umgås med folk. Med andra ord ligger problemet verkligen hos mig, vilket är extra irriterande eftersom jag inte har en aning om vad jag då kan göra åt saken. Bara fortsätta, antar jag. Hoppas på att det går över. Hoppas på att jag lossnar.
Jag vet inte varifrån min latenta stress kommer, men jag vet bara att jag alltid känner mig stressad. Jag har inte längre ekonomiska problem, jag har ett jobb som jag trivs med, en familj som jag älskar. Jag har min mamma i närheten, goda vänner, mjuka katter och en gnagande känsla av konstant tvivel och rädsla. Vad är jag rädd för? Vad tror jag skall hända? Jag vet inte, men jag lever i en konstant skräcknovell på egen hand, helt utan egentliga skräckelement utanför min egen hjärna. Väldigt gotisk skräck, intet sant? Man vet inte om det finns en yttre påverkan, eller om man bara helt enkelt är galen i en spöklik miljö, inte ens en uppenbar galenskap, utan ett krypande vanvett som är svårt att sätta fingret på.
På något sätt känns det som att jag har fått en tydligare deadline på allt. Som att jag är medveten om min egen dödlighet. Är det så här en fyrtioårskris känns? Tyvärr så gör det inte att jag skaffar en motorcykel och ger mig ut och tågluffar, utan i stället blir jag som handlingsförlamad. Stirrar som den berömda kaninen rakt in i verklighetens framrusande lyktor och kan inte röra mig. Folk brukar påstå att det inte alls är så, att jag gör saker hela tiden. Jag skriver, åker på lajv, tecknar, spelar rollspel, jobbar, tar hand om familjelivet, umgås med folk, pysslar med prylar. Visst, men det känns ändå inte som att jag någonsin får någonting gjort. Det känns inte som att jag kommer en tum framåt, utan bara står här, jag trampar inte ens på samma ställe, jag bara står här som ett dumt mähä.
Så jag känner mig stillastående när jag rör på mig och ensam trots att jag umgås med folk. Med andra ord ligger problemet verkligen hos mig, vilket är extra irriterande eftersom jag inte har en aning om vad jag då kan göra åt saken. Bara fortsätta, antar jag. Hoppas på att det går över. Hoppas på att jag lossnar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)