Den mörkaste hösten

Den här hösten har varit för mycket. Den har innehållit fina saker och bra människor och en del rent magiska stunder, men den har ändå varit tyngre än andra höster.
I sviterna efter Händelsen har jag dragit mig tillbaka, mår konstigt, bär på en massa rädslor jag inte haft tidigare. Att mitt barndomshem nu är sålt har inte underlättat. Att älskade medlemmar av makens släkt gått bort har inte underlättat.
Det är helt enkelt inte många saker som underlättat, men många saker som bidragit till att tynga ned själen och få fötterna att släpa i spåren.

Och jag har skurit bort folk. En del som jag inte egentligen ogillar, men som jag helt enkelt inte har energi för. Folk som inte kan räknas som det populära uttrycket "energitjuvar", men som definitivt tar för mycket energi av mig.
Energi som jag inte har.

All min energi går åt till jobb och familj. Jag går på knäna, här. För det mesta är jag ganska glad, men jag är samtidigt slutkörd, ledsen och går på sparlåga. Det är nog det värsta, att jag som började återhämta mig föll så mycket djupare igen.

Jag vet inte ens hur jag skall uttrycka det längre. Lyckligtvis är det ju knappt någon som bloggar längre, så jag antar att jag kan skriva ifred. Alltid något?

I dag har jag mått illa hela kvällen utan att veta varför. Stress? Ångest? Begynnande sjukdom? Fan om jag vet.

Allt jag vet är att jag tar dag för dag, och att någon gång blir det väl bättre.
Men inte i dag.
Inte den här veckan.
Inte den här månaden.
Inte det här året.

Förmodligen inte nästa heller.