Och just som jag tror att jag nästan är som normalt igen så inser jag att jag inte är det. Just som jag tar en promenad ute kan jag överfallas av kallsvettningar och illamående och en sådan ren och skär skräck att det isar i hjärnan.
Jag kan må bra hela dagen, ta det lugnt, hålla blodsockret på en bra nivå och så PANG kommer Den Enorma Tröttheten som en blixt från klar himmel.
Eller gråtanfallen.
Eller allat annat jävla skit.
Men det mesta kan jag hålla stånget. Jag vill inte tillåta mig själv att gråta, tillåta mig själv att må skit. Jag har inte tid. Det är inte värt det. Jag har redan slösat bort så jävla mycket tid i mitt liv genom att må dåligt.
Visstja, illamåendet glömde jag. Det som bara kommer och stannar i en timme eller fem. Det som pågår just nu. Det finns ingen grund för det. Det bara är så.
Och snart skall jag iväg och jobba tills på söndag, ett rätt ansträngande men väldigt roligt jobb. Jag kommer att sköta det. Jag kommer att trycka undan allt igen.
Förut tröstade jag mig med att det fanns några säkra punkter på plats, men jag tror att jag hade fel.
Jag får vara min egen säkra punkt.
Jag kan må bra hela dagen, ta det lugnt, hålla blodsockret på en bra nivå och så PANG kommer Den Enorma Tröttheten som en blixt från klar himmel.
Eller gråtanfallen.
Eller allat annat jävla skit.
Men det mesta kan jag hålla stånget. Jag vill inte tillåta mig själv att gråta, tillåta mig själv att må skit. Jag har inte tid. Det är inte värt det. Jag har redan slösat bort så jävla mycket tid i mitt liv genom att må dåligt.
Visstja, illamåendet glömde jag. Det som bara kommer och stannar i en timme eller fem. Det som pågår just nu. Det finns ingen grund för det. Det bara är så.
Och snart skall jag iväg och jobba tills på söndag, ett rätt ansträngande men väldigt roligt jobb. Jag kommer att sköta det. Jag kommer att trycka undan allt igen.
Förut tröstade jag mig med att det fanns några säkra punkter på plats, men jag tror att jag hade fel.
Jag får vara min egen säkra punkt.