Jag märkte just att mina käkar gör ont. Inte aktivt ont, utan ont som i att jag måste ha spänt dem hela dagen, men jag kan inte minnas att jag har gjort det. Jag sitter nu och försöker slappna av i käkarna, men jag vet inte om jag gör det, för de gör ont och är bortdomnade och känns konstigt stela i alla fall.
På eftermiddagarna och kvällarna hasar jag omkring i lägenheten. Jag rör mig som om jag vore åttio år gammal och fastnar ofta med blicken på ingenting alls och ett märkligt surrande ljud som jag tror är ljudet av mina tankar, men som jag inte kan utläsa. Tiden går. Med en kraftansträngning kan jag leka lite med barnet i korta perioder, eller byta blöjor, eller diska lite, eller få något annat gjort. Jag känner mig bortkopplad från min kropp och mitt huvud under tiden.
Jag kan inte vakna. På så många sätt. Jag är alltid så trött, trött, trött, trött. Mattheten är densamma som den enorma matthet jag upplevde när jag kom hem efter nio dagar på sjukhuset, en 24 timmars förlossning och en livmoderinflammation, men till skillnad från den går den inte över. Ingenting går över. Jag har inte tid att rasa ihop. Jag har inte råd att rasa ihop. Jag har inte... någonting. Jag har tappat det.
Jag brister i fokus.
Det är så mycket ljud i lägenheten hela tiden, och så mycket ljud utomhus. Allting låter så mycket. Har det alltid låtit så här mycket? Jag sätter lock för öronen och ljuden blir uthärdliga, men nätt och jämt. Om de sätter igång lövblåsarna igen så tror jag att jag kommer att dö.
Och jag kan inte prata om det här med någon. Inte så som jag skulle behöva. Läkare? Jag har inte råd. Maken? Jag tror inte han läser det här och jag hoppas inte det. Han gör så mycket, han försöker verkligen ta hand om mig nu och jag vill inte oroa honom. Andra? Jag vet inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte initiera. Jag skäms. Jag skäms för att jag är så värdelös att jag är så trött fast jag inte har ett jobb. Fast andra jobbar och pluggar och tar hand om barn och är goda vänner och gör så mycket. Om jag inte är sysselsatt jämt får jag uselt samvete, och nu kan jag inte sysselsätta mig. För jag orkar inte. Och det finns saker jag brukade hämta kraft i. Ett långt bad (jag blir uttråkad eller somnar nu). Spela spel (jag blir ofokuserad och tröttnar, vare sig det är kortspel, datorspel, rollspel eller något annat). Läsa en bok (max den tid det tar att röka en cigarett, sedan får jag dåligt samvete). En film eller TV-serie (fungerar med avbrott och i portioner, men jag minns nästan ingenting efteråt). Och jag hör illvilja i alla röster. Anklagande. Min egen avsky mot hur patetisk jag är som inte skärper mig. Och jag är rädd. Och jag kan inte vakna. Och jag orkar inte, men det finns inga alternativ.
På eftermiddagarna och kvällarna hasar jag omkring i lägenheten. Jag rör mig som om jag vore åttio år gammal och fastnar ofta med blicken på ingenting alls och ett märkligt surrande ljud som jag tror är ljudet av mina tankar, men som jag inte kan utläsa. Tiden går. Med en kraftansträngning kan jag leka lite med barnet i korta perioder, eller byta blöjor, eller diska lite, eller få något annat gjort. Jag känner mig bortkopplad från min kropp och mitt huvud under tiden.
Jag kan inte vakna. På så många sätt. Jag är alltid så trött, trött, trött, trött. Mattheten är densamma som den enorma matthet jag upplevde när jag kom hem efter nio dagar på sjukhuset, en 24 timmars förlossning och en livmoderinflammation, men till skillnad från den går den inte över. Ingenting går över. Jag har inte tid att rasa ihop. Jag har inte råd att rasa ihop. Jag har inte... någonting. Jag har tappat det.
Jag brister i fokus.
Det är så mycket ljud i lägenheten hela tiden, och så mycket ljud utomhus. Allting låter så mycket. Har det alltid låtit så här mycket? Jag sätter lock för öronen och ljuden blir uthärdliga, men nätt och jämt. Om de sätter igång lövblåsarna igen så tror jag att jag kommer att dö.
Och jag kan inte prata om det här med någon. Inte så som jag skulle behöva. Läkare? Jag har inte råd. Maken? Jag tror inte han läser det här och jag hoppas inte det. Han gör så mycket, han försöker verkligen ta hand om mig nu och jag vill inte oroa honom. Andra? Jag vet inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte initiera. Jag skäms. Jag skäms för att jag är så värdelös att jag är så trött fast jag inte har ett jobb. Fast andra jobbar och pluggar och tar hand om barn och är goda vänner och gör så mycket. Om jag inte är sysselsatt jämt får jag uselt samvete, och nu kan jag inte sysselsätta mig. För jag orkar inte. Och det finns saker jag brukade hämta kraft i. Ett långt bad (jag blir uttråkad eller somnar nu). Spela spel (jag blir ofokuserad och tröttnar, vare sig det är kortspel, datorspel, rollspel eller något annat). Läsa en bok (max den tid det tar att röka en cigarett, sedan får jag dåligt samvete). En film eller TV-serie (fungerar med avbrott och i portioner, men jag minns nästan ingenting efteråt). Och jag hör illvilja i alla röster. Anklagande. Min egen avsky mot hur patetisk jag är som inte skärper mig. Och jag är rädd. Och jag kan inte vakna. Och jag orkar inte, men det finns inga alternativ.
