Ärligt talat så vet jag inte hur länge till jag orkar. Hur länge till jag orkar att ständigt gå spänd som en fiolsträng. Hur länge jag orkar detta konstant dåliga samvete som gör mig sjuk av olycka och kval. Hur länge jag orkar allt jag borde göra och allt jag inte gör och allt som förvandlats från roligt till horribelt på grund av krav, krav, krav.
För jag vet inte hur länge till jag håller ihop i fogarna. Hur lång tid det tar innan jag bara ställer mig och skriker och slår vilt omkring mig tills jag faller död ned eller blir inlåst så djupt att solen aldrig når mig mer.
Och jag försöker. Och det finns bra saker. Men min hjärna vänder bra saker till dåliga saker och så är kvalkarusellen igång igen. Ingenting är bra på riktigt. Ingenting duger. Ingenting är nog. Och alltihop är mitt fel. Alltid mitt fel. Jag vet inte vad som hände eller hur eller var, bara att det har eskalerat så till den milda grad att träsket brett ut sig för hela mitt inre synfält igen och inget fastland tycks ens existera.
Men jag fortsätter. Fortsätter. Fortsätter. Ta hand om barnet (alltid ett öga öppet, alltid ett öra åt det hållet, alltid redo, på helspänn, på språng), städa, tvätta, diska, dammsuga, torka, gråta. Jag har bara fyra uppgifter kvar och sedan är två kurser avslutade och färdiga, men jag kan inte. Jag kan inte. Abiwords vita sida får mig att stirra som ett rådjur i strålkastarna på en framrusande bil. Jag kan inte röra mig, inte röra tangenterna, inte få något gjort. Min hjärna får tunghäfta.
Och samma sak med allt annat som jag lovat att göra. Allt jag tagit på mig. Allt jag måste. Varenda liten sak är jättestor och alla knäpper de på den sträng spänd till bristningsgränsen som är jag. Pling! Pling! Plink! Men när kommer PLOOOIINK? När är det kört? Hur mycket till klarar jag? Orkar jag? Förmodligen mer än jag tror, men det känns inte så.
När var jag senast avslappnad? Jag vet inte.
När gick senast en hel dag utan värktabletter? Jaa, kanske runt den 23:e december ungefär.
Jag börjar få slut på möjligheter och jag klarar inte av att hantera det här längre, men det finns ingenting annat att göra än att bita ihop, försöka låta bli att skrika, låta bli att ifrågasätta, bara gråta när det inte stör och gå rakt fram.
För jag vet inte hur länge till jag håller ihop i fogarna. Hur lång tid det tar innan jag bara ställer mig och skriker och slår vilt omkring mig tills jag faller död ned eller blir inlåst så djupt att solen aldrig når mig mer.
Och jag försöker. Och det finns bra saker. Men min hjärna vänder bra saker till dåliga saker och så är kvalkarusellen igång igen. Ingenting är bra på riktigt. Ingenting duger. Ingenting är nog. Och alltihop är mitt fel. Alltid mitt fel. Jag vet inte vad som hände eller hur eller var, bara att det har eskalerat så till den milda grad att träsket brett ut sig för hela mitt inre synfält igen och inget fastland tycks ens existera.
Men jag fortsätter. Fortsätter. Fortsätter. Ta hand om barnet (alltid ett öga öppet, alltid ett öra åt det hållet, alltid redo, på helspänn, på språng), städa, tvätta, diska, dammsuga, torka, gråta. Jag har bara fyra uppgifter kvar och sedan är två kurser avslutade och färdiga, men jag kan inte. Jag kan inte. Abiwords vita sida får mig att stirra som ett rådjur i strålkastarna på en framrusande bil. Jag kan inte röra mig, inte röra tangenterna, inte få något gjort. Min hjärna får tunghäfta.
Och samma sak med allt annat som jag lovat att göra. Allt jag tagit på mig. Allt jag måste. Varenda liten sak är jättestor och alla knäpper de på den sträng spänd till bristningsgränsen som är jag. Pling! Pling! Plink! Men när kommer PLOOOIINK? När är det kört? Hur mycket till klarar jag? Orkar jag? Förmodligen mer än jag tror, men det känns inte så.
När var jag senast avslappnad? Jag vet inte.
När gick senast en hel dag utan värktabletter? Jaa, kanske runt den 23:e december ungefär.
Jag börjar få slut på möjligheter och jag klarar inte av att hantera det här längre, men det finns ingenting annat att göra än att bita ihop, försöka låta bli att skrika, låta bli att ifrågasätta, bara gråta när det inte stör och gå rakt fram.
