Säkerhetsventil

Efter att ha loggat in på fel konto tre gånger i rad så sitter jag här. Ord svarta, bakgrund vit. Jag behöver någon form av ventil nu, och vad är bättre än en blogg?

Jag är så rädd.

Jag har så svårt att andas. Det är som en stor tung klump inuti min bröstkorg som skaver och skaver och tårar som kommer när man minst anar det. Att bara åka ned på stan och träffa min bror för att fixa ett ID-kort ger mig kallsvettningar och dubbla hjärtslag.

Jag har varit med om mycket död i mitt liv, men allt har liksom alltid halkat efter. När pappa dog kunde jag inte sluta sörja. Det tog så många, många år. Alla som försvann under tiden blev bara parenteser. Jag hade den där stora, avgrundsdjupa sorgen som överskuggade allt annat. Det fanns inte rum för mer sorg. Det fanns inte plats inuti mig. Jag konstaterade bara lojt att allt var som det var.

Och nu. Nu tror jag att jag förlikat mig med att min pappa är död. Nu. Tretton år senare. För ett dödsbesked i dagarna svepte mig totalt med sig och gjorde att jag blev bragd ur fattningen. Mörkret som bredde ut sig var ogenomträngligt. Är ogenomträngligt. Jag ser ingen poäng. Ingen mening. Ingenting. Och jag har inte tid. Jag har inte tid att bryta ihop. Jag har en son. Jag har planer. Jag har fått en möjlighet som jag för en vecka sedan beskrev som den största möjligheten i mitt liv och som jag nu bara vill slippa undan. Jag ser bara problem, inga möjligheter. Jag är satt ur spel, men fortsätter ändå att spela per automatik. Men sådana här stora saker, stora resor, stora händelser, de gör mig handlingsförlamad. Paralyserad. Jag vet inte om jag kan genomföra vad jag planerat.

Okej, jag skall tala klarspråk. För en jävla gångs skull skall jag faktiskt tala klarspråk och inte trassla in mig för mycket. Jag har fått ett erbjudande om att bli intervjuad i internationell TV. I egenskap av kryptozoolog. Jag. Expert på kryptozoologi. Jodå. Det är jag.
Men jag bryr mig inte längre. Resan är lång och dyr. Jag vet inte om jag klarar av det. Jag vet inte om jag ens vill klara av det längre. Hjärtat är så tungt, så tungt. Paniken en ständig närvaro.
För häromdagen fick jag veta att en av mina äldsta vänner är död. Vi umgicks sporadiskt, men med några fasta hållpunkter. Vi pratade lite ibland. Vi stod inte varandra supernära, inte som förtroliga samtal dag efter dag gör, men vi stod varandra nära som folk som alltid funnits i varandras liv. Som funnits i varandras liv i femton år. Som ställt upp när det behövts. Som träffats vid möjlighet. Som blivit glada av att se varandra.

Sista gången jag såg henne var på en fest för ett tag sedan. Vi pratade en del. Det var skönt. När hon skulle gå pussade hon mig och berättade hur glad hon var för att jag varit där. För att hon tyckte om mig. Hon log så brett. Jag saknar henne. Jag vill inte skriva öppet om det här egentligen, men jag måste. Jag vet att jag har skrivit halvledande uppdateringar på Facebook, men jag vill inte skriva detaljer. Vill inte skriva hennes namn, samtidigt som jag vill skrika det. Försöka få henne att höra mig på andra sidan.

Och jag har inte tid. Jag har inte tid. Jag har inte tid. Jag har inte möjlighet. Jag har planer och studier och möjligheter och familj och vänner. Jag har inte råd att bli paranoid och folkskygg och ickefunktionell. Jag kan inte gömma mig under täcket och aldrig gå upp. Jag måste ta hand om sonen och diska och studera och fixa ett jävla ID-kort och dammsuga och gå ut med hunden och skriva C-uppsats och hålla ruljansen igång. Jag måste fungera. Jag har inte råd att låta bli. Jag vet inte. Det blir många "jag" "jag" "jag" i den här texten, men det går inte att beskriva hur andra mår eller känner det just nu. Det är inte relevant. Det går bara att skriva om mig. Om hur jag upplever världen just nu.

Jag upplever världen som ett schema fullt av tvång. Till och med nöjen är tvång, och så var det redan innan dödsbeskedet. Jag är konstant stressad och kan inte komma på en endaste sak som jag gör bara för min skull, bara för att ladda batterierna, bara för att kunna andas. Tidigare kunde jag komma på en sak, att bada, men inte ens det är avkoppling längre. Att läsa böcker, spela rollspel, lajva, umgås med vänner, skriva, sova, vara vaken, allt har en underton av förtryck. Av måste.

Och nu ovanpå alla dessa måsten finns det här tryckande mörkret. Den här skärande sorgen som tog mig helt med överraskning. För jag sörjer inte. Jag konstaterar. Jag kan inte sörja. Jag gick sönder när pappa dog.
Men tydligen hade jag blivit lagad.
Så jag önskar att jag inte var lagad.
Så jag önskar att jag kunde sitta kvar i den gamla hemtama sorgen som jag vet hur jag skall hantera. Som jag numera klarar av att leva med. Men det är väl just det. Jag lever nuförtiden, jag överlever inte bara. Trots stressen och ångesten och tvången så lever jag framför att överleva. Jag är så rädd att tappa det. Att förlora det.

Så jag fortsätter att pressa mig själv. Hoppas på att det på andra sidan stressen och kraven finns en ljusning, en lättnad. Luft att andas.
Men samtidigt vet jag ju att det inte fungerar så. Livet är ingenting man kan tvinga sig igenom i hur hög fart som helst. Man måste kunna andas under tiden. På andra sidan finns bara en vägg. En vägg jag är på väg mot. I alldeles för hög fart. Men jag är för handlingsförlamad för att hoppa av. För handlingsförlamad för att sluta handla.

Och jag är så rädd.