Jag är tillbaka

Jag har under nästan ett års tid försökt få tillbaka min riktiga hårfärg. Samtidigt slutade jag med hårprodukter och började använda enbart ekologiskt schampo och balsam. Håret mådde bra. Det gjorde inte jag. För jag gillar inte min hårfärg. Har aldrig gjort det och kommer förmodligen aldrig att göra det. Känner mig inte hemma i den. Känner inte igen mig i spegeln. Blir bara deppig.
Så i natt gav jag upp. Jag blev erbjuden hårfärg och nappade direkt.
Nu känner jag igen kvinnan i spegeln. Jag tycker om henne. Jag är glad att hon är tillbaka.

Och jag kan fortfarande köra på ekologiskt, minimera hårproduktanvändning och dessutom färga med henna, så det blir nog bra ändå.

Den moderna jävla kvinnan

Den perfekta, moderna kvinnan av i dag är feminist och bakar muffins. Hon bär femtiotalsretro och kör någon slags hemmafru-feminism på sin blogg med den där gamla bilden ni vet "Kvinnor kan!" blandat med glasyr och små fiffiga Martha Stewart-tips. Dessutom kallar hon alla för "hen" och skriver aldrig "man borde" utan det grammatiskt felaktiga "en borde" i stället.
Hon är vänster och sopsorterar och med i Djurens rätt och WWF och Greenpeace. Hon är dessutom vegetarian och köper bara ekologiskt och Fair Trade. Hon har skapat ett eget företag och "odlar sitt eget varumärke" via bloggen och FB och Twitter och Linkedin och alla möjliga andra sidor. Den moderna kvinnan tror att alla skämt är på riktigt och anklagar således alla för att vara antifeminister och rasister jämt och ständigt. Hon poängterar att alla får vara religiösa, men är också noga med att säga att hon inte är det. För egentligen ser hon ned på religiösa. Egentligen ser hon ned på de som äter kött och inte har råd med ekologiskt och inte vill kalla sig feminister och som inte orkar och som skämtar om allt. Hon ser ned på dem från sin jävligt höga häst, ty hon är Sveriges unga idealkvinna just nu och det skrämmer fan skiten ur mig.

Anglofili-oförstående igen

Ja, jag har skrivit om det här förut, men jag kan fortfarande inte förstå. Varför skriver svenska personer med svenska som modersmål på engelska till sina svenska vänner med svenska som modersmål? Varför pratar de engelska med varandra? Vad är grejen? Jag kan inte förstå.

Det finns liksom inga argument som håller.

"Det är lättare att uttrycka sig på engelska"
- Nej, det är bara du som vägrar att använda ett språk du borde kunna behärska i förmån för ett språk du tror att du behärskar.

"Det låter bättre på engelska."
- Nej, det är bara du som vägrar att använda ett språk du borde kunna behärska i förmån för ett språk du tror att du behärskar.

"Det finns fler ord på engelska."
- Nej, det är bara du som vägrar att använda ett språk som du borde kunna behärska i förmån för ett språk du tror att du behärskar.

I mitt tidigare inlägg så fick jag en kommentar om att en del ord faktiskt är svåra att översätta, som att "abuse" betyder "misshandel". Men det finns ju andra ord att använda om "misshandel" inte fungerar. Det kan ju exempelvis också översättas till "övergrepp".

Vi är ju faktiskt inte Google translate, gott folk. Vi borde kunna nyansera vårt eget språk så att det blir flytande i stället för att fly in i ett främmande språk som vi aldrig kommer att kunna förstå den yttersta innebörden av - simpelt nog för att det inte är vårt.

Språket är nämligen det viktigaste vi har, mina vänner. Det är vad som ger oss identitet och som skiljer oss från de andra djuren.

Dessutom finns det ingen som helst anledning till att glorifiera språket i ett land som inte ens har haft vett nog att uppfinna osthyveln än. Det är 2013 nu, England, dags att göra om och göra rätt.

Oljud

Jag hatar maskinerna utanför mitt fönster. Oljud. Gräsklippare, snöslungor, trimmare, sopmaskiner och satans, jävla lövblåsare. Jag hatar dem. De gnager på mina nerver. Jag vet inte varifrån det här kommer, men så länge jag bott i lägenhet har jag avskytt alla dessa ljud. En gräsklippare ute vid ett torp en solig förmiddag har aldrig varit ett problem, men dessa förbannade gräsklippare som kör omkring varenda jävla dag i timme efter timme vare sig det behövs eller inte.
Jag hatar dem så brinnande hett. De får mina muskler att krampa och min hjärna att hoppa in på mordiska spår.

En gång läste jag om en underhållsarbetare för ett hyresföretag som blivit knivhuggen under arbetet. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite glad. I mitt huvud var det nämligen någon som blivit galen av alla jävla ljud från vanvettsmaskiner som flippat och gått ut med en förskärare för att ge sig av källan till oljudet.

Jag var lite glad över att det inte var jag, men mest var jag glad över att inte vara ensam om att bli så vansinnigt störd. Jag kan inte tänka, inte älska, inte göra, bara hata.

Jag vet inte vad jag skall göra av saken faktiskt, utöver att längta vidare efter Cthulhu och/eller en lugn gård på landet.

Skärpning

Nej, jag kan inte ha det så här. Någonting måste göras. Jag börjar med att gå och lägga mig, ty det verkar som en bra ände att börja i.

Ensamhet

Det värsta med en del sorts ensamhet är att den inte går att bota med sällskap. Det är den där isande ensamheten, den där stora, tomma, intigheten som kan bo inuti kroppen. Man är omgiven av nära och kära, men de rår inte på tomheten. De rår inte på kylan. De naggar som mest på ytan, men inuti är man så ensam att man bara vill försvinna själv.

Livets jävla salt

Som en abstinent heroinist
skriker jag vid "god morgon"
min morgon smakar aceton och vålnader.
En spänd sträng brister
och ett simpelt "hur är läget?" får mig att bittert gräva upp stridsyxan
och vädra blod.

För jag är oförmögen
Oförvägen
Omöjlig att ha att göra med
Särskilt för mig själv.
Men självklart
går det ut över universum

När du frågar
om jag kan skicka saltet
och jag börjar gråta
över anklagelsen
att jag inte tänkte efter före
och dukade fram salhelvetet
Sedan misslyckandet
när du ger upp
och går och hämtar saltet själv.

Ännu ett liv förstört.

Kärr

Jag trampar vatten i ett jävla kärr
där jag har bott förut
jag är för trött för att reagera
och för arg för att inte göra det

På kant med världen
På kant med allt

Och det finns ingenting kvar i mig
jag är tom
utblåst som ett ägg på påskafton

Det finns kanske något litet
skrumpet
svart
illaluktande
inuti mitt bröst

Men det är också allt.

Jag vet inte ens varför jag trampar vatten längre

Fel

Allt jag gör är fel. Allt jag gör är dåligt. Allt jag tycker, tänker och känner är också fel och dåligt. Ingenting jag gör är bra eller rätt.

Jag är så trött på maktlösheten i den här känslan och jag vet inte längre vad jag skall ta mig till.

Borde borde borde borde

"Kan du hjälpa bapp?"
"Ett ögonblick bara." (fast med ett tonfall som jag inbillar mig är något irriterat)
"Okej, jag fixar det."
"Alltså, jag försöker bara dra in lite extra cash."

Och jag höll på att bygga dockhusdockor med trolldeg och piprensare till mitt Projekt. Det dåliga samvetet högg tag i hälsenorna och höll fast. Han gjorde viktiga saker. Jag gjorde inte viktiga saker. Han försöker dra in pengar. Jag slösar bara. Piprensarna kostade 14 kronor, eller var det 14,90? Jag vet inte och jag börjar plötsligt kallsvettas mitt i värmeböljan.

Jag borde inte ha köpt piprensarna.
Jag borde ha slutat röka.
Jag borde äta mindre, jag är ändå för fet.
Jag borde försöka hitta ett extrajobb, helst ett hemifrån så kan jag jobba på det när bebisen sover. Fast vem försöker jag lura, jag klarar ju inte ens av att plugga 150% när jag är hemma med bebisen. Och alla dessa jävla tidningar där det står "Barnledig? Bästa tillfället att starta eget!" FAR ÅT HELVETE: Förlåt. Jag borde vara trevligare.
Jag borde fatta försäkringskassan system, för då kanske vi kunde fått några kronor till därifrån.

Och lavinen är igång.

Jag borde städa mer, det är fan dammråttor överallt.
Jag borde logga in på mina nya kurser, helst igår. De börjar ju säkert om bara någon vecka eller två.
Jag borde tvätta några maskiner tvätt.
Jag borde arbeta på lotten.
Jag borde försöka hitta något att sälja bland alla mina saker.

Jag borde jag borde jag borde. Jag borde diska. Jag borde ta en dusch (äcklig, äcklig, äcklig). Jag borde sortera skrivbordet och barnsäkra bokhyllan och barnsäkra CD-hyllorna och städa bebisens rum där han redan rivit runt hela världen. Igen.

Jag borde ta itu med att sortera skafferiet och plugga lite språk och lära mig alfabetet till det där lajvet som är snart och skriva en kokbok och läsa på om världen som också tillhör det där lajvet.

Jag borde skriva packlistor och planera min sommar helg för helg, vecka för vecka, dag för dag, för att effektivisera skiten som mest.

Jag borde ta en promenad ned till havet. Jag borde träna. Jag borde rensa förrådet och garderoben och åter igen skrivbordet. Jag borde städa på balkongen och skicka paket till mina vänner utomlands. Jag borde skriva breven jag lovat att skriva och försöka komma på ett sätt att överleva tills pengarna börjar rulla in i slutet av juli. Jag borde borde borde borde.

Jag borde helt klart inte sitta här och försöka göra något kreativt som ändå egentligen bara är larvigt och förmodligen ändå är ett misslyckat och dödsdömt projekt som jag kan lägga till högen av dylika sådana.

Jag är så trött. För jag orkar ingenting. För jag mäktar inte med någonting. Det är inte det att det är varmt, det bara förvärrar saken, men jag fick ingenting gjort innan heller.

Förutom att gråta och ångesthamstra och vilja försvinna. Det tycks jag alltid ha tid med.

Min Doktor