Nothing

Finaste affärsidén någonsin!
www.nothing.net

Inbjudan till klassfest?

Ursäktar ni medan jag står här borta och växlar mellan att pipa förtjust och ge ifrån mig små skräckslagna ljud allt medan jag stirrar på kortet som just kom med posten?
Bra, tack.

"Inbjudan till klassfest"
står det.
Tio år har gått sedan jag gick ur nian. Tio år. Det är en ofantlig mängd tid som jag inte riktigt kan koppla till mig själv.

För tio år sedan var jag fortfarande en okysst hästtjej som låg någonstans i skalan under nördgänget. Jag var inte ens cool nog för att vara nörd. I stället tillhörde jag den där obestämbara fläcken av "De där" (bör uttalas med förakt) och jag smittade alla jag talade med. Jag levde mitt liv enbart genom böcker eller utanför skolan och jag hade just upptäckt Internet och skaffat min första mailadress.

För tio år sedan kom också vändningen.
På sommaren efter jag slutade nian åkte jag på min första chatfest. Passagens Exilens fest i Kalmar. Jag åkte dit med SHi och Louis Dracul. Båda har barn numera, den ena är gift. Jag minns att jag var livrädd för alla svartklädda människor i början och att de fick hota mig för att jag skulle sluta gömma mig och umgås med folk i stället.
Jag brukar se den festen som början på allt. Jag fick min första kyss, jag var inte nykter, jag insåg någonstans att "Vänta nu, får man klä sig hur man vill?" och var chockad, för högstadiet och stadierna innan dess hade hjärntvättat mig så fatalt.

1997. Samma år som jag började spela rollspel. Ett år innan jag började lajva och Drakontia startades. Tre år innan pappa dog. Två år innan alla exilare började dö som flugor (självmord, överdos, mord, olyckor).

1997. Samma år som jag började lyssna på David Bowie och mina största idoler innan var Nordman, Queen och Bon Jovi. Jag hade inget som helst självförtroende och trodde att jag mådde skit, men det var innan de verkliga monstren vaknade, vilket jag senare fick erfara den hårda vägen. Jag skrev jämt på den tiden.

Vad minns jag av min gamla klass? Jag minns att jag var kär i Edis för att han såg ut som en alv och att Pierre var den förste kille som gick ut med mig. Efteråt talade han inte med mig på ett år eller sådär, eftersom han blev retad när det kom ut i skolan att han sett Batman Forever med mig. Jag minns Ritelius underfundiga skämt och Emanuel som tänkte låna ut Excalibur till mig. Jag minns S'mbats helt fantastiska teckningar och språkkunskaper, samt att vi brukade byta Magic-kort (Jag spelade inte, jag bara samlade för de fina bildernas skull). Jag minns Wessman och Myr-Jimmy, den senare brukade vi vänskapligt mobba för att han var så kort. Sista året insåg jag plötsligt att han vuxit om mig. Jag minns så många detaljer, men jag minns inte så många dåliga saker. Man förtränger dem tydligen med åren.

Jag undrar om någon kommer på klassfesten? Jag undrar om någon egentligen vill återse den gamla klassen?

Själv kommer jag gå av ren nyfikenhet.

Tio år. Herregud.

Otack är världens lön

Just nu har jag varit ganska otrevlig mot en Deathgamespelare. Svaret jag skrev till honom var dock betydligt trevligare än vad jag kommer att skriva här nu.
Spelaren i fråga är en av alla dessa lagvrängare som till varje pris försöker att komma undan genom att peka ut små detaljer i regelformuleringarna i stället för att gå efter vad som är rimligt. Jag har på senaste tiden varit på tok för upptagen för att bry mig om att svara.

Vad skickar då den lille snorvalpen? Jo, följande:

"From:	"Anonym DG:are"
To:	yvonne@deathgame.se
Subject:	Oförskämt!
Date:	Mon, 20 Aug 2007 12:42:50 +0200

helt sjukt att du inte har svarat på mitt mail! fattar inte hur du tänker, om du tänker! hur svårt kan det vara att svara egentligen..?! specielt när frågan är enkel, är ju bara att läsa i regelboken om handdukar!!
att du inte svarar ser jag som ett direkt hån mot både mig och [insert random nick], som just nu sitter och väntar på att få reda på om hans mord är gilltligt eller inte..! ta tag i ditt jobb som spelledare eller be någon annan ta över jobbet..."

1. Någon som inte vet hur man använder versaler skall inte komma och insinuera saker om andras hjärnaktiviteter.
2. Det är inte mitt jobb, det är något jag gör på min fritid. Du betalar inte för tjänsten, jag får inte betalt för den. Därmed prioriterar jag givetvis då och då viktigare saker. I den vuxna världen så måste man till exempel försöka kunna betala lite räkningar för överlevnad ibland (Ditt WoW-konto, räknas inte). Du kommer förstå det när du blir lite äldre.
3. Om frågan är så förbaskat enkel så kan du väl läsa själv i regelboken, eller är det på tok för komplicerat när meningarna börjar med stor bokstav, vilket leder till att du blir distraherad och inte vet vad du skall ta dig till?
4. Du får se det som precis vad du vill. Det var inget personligt hån i att jag inte svarade, men nu blir du hånad öppet i stället. Är det bättre? Känner du att du vann något på ditt lilla otrevliga mail? Kommer du som gammal att sätta upp anonyma lappar i tvättstugan med gnäll om att någon inte rensat luddfiltret på torkskåpet? Ja. Troligen.
5. Passar inte skorna, bär några andra. Du är mer utbytbar än vad jag är.
   

Miffo.

Stormens öga

Runt omkring mig faller mina vänner handlöst och jag tycks befinna mig i stormens öga. Jag är lugn. Allt är lugnt. Jag mår bra. Inga problem med mig själv för tillfället. Hakuna Matata.

Det är så konstigt att jag mår bättre än på många år samtidigt som alla andra tycks falla från sina spår och in i något slags mörker. Jag vågar inte följa efter, för jag vet att då faller jag precis som alla andra. Jag vet det.

Men jag kan inte blunda heller. Kan inte blunda när hon med ironisk stolthet nu meddelar att hon kan kräkas så att det inte hörs utanför badrumsdörren. Kan inte låta bli att lyssna när han berättar om mardrömmarna som uppträder under vaka. Kan inte låta bli att bry mig när hon förtvivlat konstaterar att hon inte längre kan skilja upp från ned. Vet inte vad jag skall ta mig till när de får tusen nya rakbladsbett, skriver spaltmeter av sorg och sälta, rasar, faller och träffar botten (bara för att börja gräva). Jag vet bara inte hur jag skall reagera. Hur långt jag kan engagera mig innan jag själv dras med igen.

De snurrar runt mig i virvelvinden och jag vet inte om jag klarar av att sträcka mig efter dem. Det är så lätt att dras med i vansinneskarusellen. Det är så svårt att stanna med fötterna på jorden (nåja). Det är så svårt.

För jag är fortfarande lugn innerst inne. Jag har en underlig betryggande känsla av att allt kommer att ordna sig till sist.

Frågan är om det kommer att ordna sig för dem också, eller bara för mig?

Möte med en karaktär

För ganska många år sedan började jag spela en karaktär som jag döpte till David Miro. Han hade ett ganska speciellt sätt och ett speciellt utseende. Bara ett par år senare var jag i Stockholm av någon anledning. Döm om min förvåning när jag plötsligt mötte karaktären på stan. Allt stämde. Det svarta, korta, rufsiga håret, ansiktet, leendet, smilgroparna, de nästan lysande gröna ögonen... till och med den urtvättade trance-tröjan, jeansen och kängorna med påmålade prästkragar stämde in. Jag stannade tvärt upp och stirrade. Vågade inte säga eller göra något. Det var något av det konstigaste jag varit med om och det leder mig till funderingen ifall andra av mina karaktärer vandrar omkring där ute. Kan jag plötsligt möta dem var som helst? Är de som jag spelat dem? Minns de?

Magic VS Pokémon

I dag konstaterade jag att jag ibland känner mig väldigt, väldigt gammal. Jag såg att Pokémon var på schemat för kommande NärCon.
Allt jag kan tänka på när jag ser Pokémonkort är småungar. Kanske tio år gamla, tolv som max, men då är de egentligen för gamla för att hålla på med något så äckligt. Reklamen riktar sig ju till småglin, likaså de tecknade serierna. Bara kommersiellt och utan själ. Bara äckliga bilder på äckliga varelser som svettas stora droppar och gör gulliga saker innan de slåss mot varandra...
Och för att inte tala om de elaka ungdjävlarna som serien handlar om. Barn (var fan är deras föräldrar?) som vandrar land och rike kring för att leta reda på sällsynta djur och sedan på grund av någon pervers böjelse tvinga in dem i pyttesmå bollar där de får bo tills de skall tvingas slåss mot varandra?
Det spelar ingen roll vad någon säger, det om något är ett bevis på att Pokémon är sjukt. SJUKT.
Oscar påpekade då helt plötsligt milt att det inte är småungar som spelar Pokémon längre... och ta mig tusan, det är sant! Småungarna har vuxit upp, men de har fortsatt spela Pokémon av någon outgrundlig anledning.

När JAG var ung så spelade man minsann Magic. Det är ett hederligt nördspel och inte något jäkla komersiellt jippo för att lura pengar av småglin (det är till för att lura pengar av lite äldre och aningen förståndigare människor). Det är ett fint, intelligent och smakfullt spel med snygga konstverk och underhållande och välvalda citat. Inga bjärta färger, här inte!

Oscar frågade vad som var skillnaden egentligen, att båda sortens kort kostar skjortan och att nördar spelar båda sorterna.

Så förutom ovanstående, inte särskilt inlindade argument kommer jag alltid fram till följande:
Magic är lika häftigt som Sauron och hans snubbar.
Pokémon är töntigare än den efterblivne snubben som spelar Legolas.

Punkt slut.

(Förlåt Tomb, Poemy och alla andra småglin som vuxit upp, fortsatt spela Pokémon och ändå blivit mina synnerligen uppskattade vänner trots allt)

Vansinnigt uppbokad

Den här helgen är rent vansinnigt uppbokat, så uppbokad att jag måste skriva ett blogginlägg för att reda upp en aning av kaoset som somliga påstår är mina tankar just nu.

I dag måste jag städa. Jag skall börja så snart jag slutat med att skriva det här. I morgon skall jag först och främst möta upp lite Deathgamevänner inför NärCon, sedan kanske glida omkring lite på konventet, om jag hinner. På kvällen är det bio (Simpsons!) med Jonte och efter det hämtar min mor upp mig och kör ut mig till landet. På lördag morgon kommer Tommy och hämtar upp mig och kör ut mig i skogen för fotografering. Dels har vi länge pratat om en fotosession och dels måste jag ha några referensbilder inför ett modelljobb som jag håller på att ro i hamn. Det kommer ge mig lite välbehövliga kronor, eftersom jag är pank och försäkringskassan inte behagar höra av sig alls. De djävlarna.

Hur som helst, på lördag kommer också mina svärföräldrar hit (därav städningen som måste utföras). De kommer att ha med sig vår nya säng och äntligen blir vi också av med den fördjävla soffan. Senare på kvällen måste jag dra till NärCon igen då jag skall arrangera ett litet lajv där. På Söndag skall jag träffa en tjej angående ett eventuellt caféjobb.

Sedan. Tänker jag. Slappna av. Eller rengöra mitt NES (om jag kan hitta det) och sedan spela i flera dagar.

Gah. Så här uppbokad har jag inte varit på länge. Det känns... härligt!