21 feb. 2010

Andlig tillväxt

Först i dag orkade jag läsa igenom ett litet manifest från en viss kulturnisse. Det han i kort skriver är att den elaka staten vill ta bort all kultur utan den som faktiskt lönar sig. Som folk köper. Som folk vill ha. Han verkar tro att folk inte alls vill ha skräpkultur, utan att väljer den enbart på grund av den onda konspirationen mot det djupa och svåra, som skall mata människorna med skit så att de blir sinnesförslöade och lätthanterliga.

Jag håller inte med. Vi lever i en tid där det är lättare än någonsin att hitta sin form av kultur. Internet är i stadig närvaro och en våg av kultur i alla smaker är bara ett musklick bort. Vi lever i en tid där man kan välja exakt vad man vill se på TV och när man vill se det i stället för att bara sitta och glo på vad som bjuds.

Och nyheter, mina vänner: folk i allmänhet är ganska sinnesslöa och ointresserade av det som manifestets författare kallar "andlig tillväxt". Som jag har skrivit tidigare så tycker gemene man om konst som man förstår vad den föreställer och böcker där man får reda på vad de handlar om någonstans mellan pärmarna - i stället för att behöva läsa ut bokhelvetet och enbart få fler frågor än svar.

Problemet med folks ointresse för det som räknas som "finkultur" är inte att staten inte vill stödja finkulturen, utan att finkulturen vägrar att anpassa sig efter vad folk vill ha. I stället rör den sig bara kring människor med svartvita pressbilder där de ser svåra och allvarliga ut i sina svartbågade glasögon. Folk som kan recitera exakt vad man "borde" tycka om Kafkas Processen, men som inte skulle känna igen en egenformulerad åsikt om den så hoppade upp och bet dem i röven.

Så usch och fy dumma staten som inte vill bekosta kultur som går med minus eftersom det bara är intressant för en bråkdel av befolkningen. Händelsevis är det samma bråkdel som med något slags Morrissey-komplex behöver få känna sig djupa, rödvinsdrickande, komplicerade och andligt utvecklade - lite bättre än alla andra människor.

Faktum är att manifestet biter sig själv i arslet. För om alla lidande jävla poeter helt plötsligt blir populära och rika på bidrag i kulturens namn så kommer de förmodligen inte kunna klämma fram ett enda verk värt pappret det trycks på - utan lär i stället sätta sig och gnälla på någon förbannat pretentiös blogg i alla sina dagar.
Och då dör den delen av kulturen också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar