24 juli 2015

Stoisk

I ett slitet gammalt nattlinne sitter jag med en kopp te på trappen till min mors stuga och lyssnar på natten. Sonen sover tryggt under sin rosa filt på övervåningen, med Kräven och boken om Pettson och Findus i ett ömsint grepp. Jag har inte hört min mamma hosta inifrån sitt sovrum på ett tag och klockan tickar stilla genom köket. I dag har jag släpat grenar från de tuktade syrenbuskarna. Jag har byggt en toapappersrullhållare till moderns badrum. Jag har arbetat på en trollstavsreparation och putsat litet på min kvast inför vinterns lajv med stort Y.
Jag känner mig tillfreds. I dag började jag längta hem på riktigt. Visst har jag saknat hemma, men riktigt sådär så man känner i hjärterötterna har jag inte längtat förrän nu. Det känns tryggt att veta att jag fortfarande är kapabel till att sakna min man efter sex års förhållande och fem års äktenskap. Jag saknar allt med honom.

Lajvet jag var på nu senast var omtumlande på många nivåer. Jag fick spela igenom två känslor som min karaktär inte upplevt förut, och samtidigt tror jag att jag kanske fick några erfarenheter när det gäller mänskliga relationer under några av de få korta stunder där jag var jag och inte min karaktär. Vet fortfarande dock inte hur jag skall göra med dem, det är nackdelen med att vara jag, det är sällan jag vet hur jag skall göra med mänskliga relationer, så ofta låter jag dem bara vara. Underhåller dem om det känns bra, låter dem vara om de inte gör det. Låter saker ta sin tid.

Jag har blivit mycket lugnare de senaste åren. Ibland har jag hälsat på mitt yngre jag, men ärligt talat gör det mig rätt ofta ledsen - när jag inte lyckas sortera ut kärleken och separera allt det dåliga som borde höra tonåren till, men som följde mig många år efter det. Ibland naggar det mig fortfarande i hälarna. Men det kommer sällan ikapp numera.

För jag känner mig själv nu.
Det är en märklig känsla.

23 juli 2015

Ilska och ingenting

Det är inte så ofta jag skriver saker här längre. Kanske främst på grund av att jag mest bara har arga saker att skriva (eftersom jag är duktig på att bli oproportionerligt arg över saker) och att jag inte orkar försvara mina åsikter inför främlingar längre och därmed skriver det på Facebook, får försvara det för vänner och vagt bekanta i stället, blir sur, tar bort folk från mitt nyhetsflöde, skriver ett till argt inlägg och så går det runt, runt, runt.

Det kanske finns en anledning till att min man brukar kalla mig för "arga rövardotter" ibland.