En magisk drake

 Igår och idag hade jag besök av en magisk drake och som vanligt så kommer man i sällskap av sådana fram till en del viktiga insikter. Mitt självhat har börjat påverka mitt umgänge med folk nu, som i att jag aktivt undviker det. Om inte folk aktivt bjuder in mig till saker och bor i närheten så krävs det enormt mycket av mig att faktiskt ta kontakt för att umgås. Även om någon kommer hem till mig, såsom en magisk drake jag saknat i evigheter så får jag ångest inför det. Jag är rädd att jag skall göra fel, säga fel, vara fel. Jag är rädd för pinsamma tystnader och att jag skall prata för mycket. Jag är rädd att jag skall ligga vaken länge om nätterna sedan och älta vad jag sagt och undra om något av det var alldeles på tok för fel. Jag är rädd att vara fel. Det känns inte bra. Jag vet inte hur jag skall orka med att ha det så här, så jag hoppas att det släpper snart.

Givetvis blev besöket av draken alldeles magiskt och jag är så lycklig över att ha hen i mitt liv.

Om inte annat

 Om inte annat så tror jag att jag mår bra. Jag vet inte riktigt, det är tveksamt. "Förhållandevis bra" är ett lämpligt uttryck, tror jag. Jag har inga yttre omständigheter att klaga på. Jag har ett jobb som är helt okej, jag har en familj som är frisk, jag har goda vänner, jag har en trevlig lägenhet och en mysig odlingslott och jag har egentligen bara problem med mig själv. Det är inga små problem. Det är problem som att om jag ser mig själv på film så vill jag kräkas och springa hem och skära halsen av mig. Jag kan inte förlika mig med den äckliga, motbjudande blobben på filmerna. Jag hatar min kassa hållning och min profil och min dubbelhaka och allt annat som är jag. Jag hatar mig själv så mycket att jag ibland inte kan andas. Jag kan inte njuta av någonting jag gör, för jag avskyr allt jag tecknar, allt jag skriver, allt jag skapar, allt jag är. Jag är inte stolt över någonting jag åstadkommer eller åstadkommit. Som mest kan jag uppnå en slags svidande längtan efter att erkänna mig själv någonstans, men den sjunker oftast undan och får ge vika för den klistrande avskyn. Okej, jag mår inte bra. Jag har det bra. Så är det. Jag mår skit, men jag har det bra, vilket också adderar "otacksam jävla idiot" till listan av tillmälen jag kallar mig själv i mitt huvud, varenda dag, varenda andetag jag tar.

Ibland visar jag upp saker jag gjort, fejkar att jag är glad och stolt för att liksom hoppas på att hjärnan skall luras och börja tycka så, men den låter sig aldrig luras. Till och med saker som jag alltid satt min tillit till min kompetens i har jag börjat sky eller bara förakta min delaktighet i. 

Och jag kände att jag behövde skriva här igen. Försöka spy ur mig all galla som täppt igen mitt blodomlopp och min syresättning. Försöka.... Jag vet inte. Sätta det på pränt bara. Det är ändå ingen som läser bloggar längre, inte nuförtiden, så jag behöver inte oroa mig. Eller jo, om jag länkar den på Facebook, kanske, men det lär jag inte göra idag. Då kommer folk tycka synd om mig och så ligger jag dem till last också. Bättre att för några få utvalda blotta små små doser av svärtan inuti och gömma resten för alla.