En sten med mönster som Runa aldrig fått en förklaring till ligger framför dörren. Dörren själv ändrar utseende ibland, så den är litet svår att beskriva. Oftast är det dock bara en liten träport, rundad upptill och med en gren som handtag. Inte för att det behövs några handtag egentligen, men det är litet sådär med Holger. När saker skall vara på ett visst sätt så skall de vara på ett visst sätt. Det är ingen idé att argumentera.
När man öppnat dörren, eller snarare då den öppnat sig så stiger man direkt in i köket. Det är ett ganska rymligt kök, något rymligare än Holgers omkrets, men det är ingen idé att fråga om det heller. Man får ändå inga tillfredsställande svar.
Precis innanför dörren hänger kappor och halsdukar och sjalar och hattar. På golvet står tre par skor, varken mer eller mindre. Ett av paren har börjat se dammigt ut.
Golvet är av mjukpolerat trä, där årsringarna går som ett mönster från mitten. Alla möbler tycks vara en del av rummet och nästan inga vinklar är helt raka. Ett köksbord som nästan är ovalt, kärleksfullt nött av omsorgsfull rengöring. En bänk vid ena långsidan och sedan tre stolar. Om det behövs fler kan det bli fler, men det har aldrig behövts. Det har inte suttit mer än tre människor samtidigt vid det här bordet under Runas livstid.
Vedspisen är en historia för sig. Holger är mycket skeptiskt lagd till eld, såsom de flesta träd tenderar att vara. Den är väldigt stor och väldigt omgiven av extra lager grå natursten. Allt för att hettan inte skall nå själva träet. Stenarna sitter en bra bit upp på väggen och en bit ut på golvet och tycks inte vara fästade med murbruk eller liknande. De bara sitter där. På väggarna hänger koppargrytor, kastruller, tekannor och allt man kan behöva för att laga sig ett riktigt skrovmål - eller bara göra en snabb kvällsvard. Ingenting är i järn, allt är i blankputsad koppar och hänger på små grenar som Holger varit vänlig nog att skjuta ut från väggarna.
Ett gammalt gökur hänger på en av väggarna. Det har aldrig fungerat. Här och var från taket hänger burkar med snabbt rörliga ljuspunkter. De fungerar som lyktor och avger ofta ett trolskt sken. Det brukar finnas ett eller två fönster som släpper in ljus, litet beroende på årstiden och Holgers humör.
Från köket kommer man vidare via en smal trappa. Den trappan vindlar sig vagt böjt längsmed stammens insida och leder till de övriga tre rummen i trädet. Vid varje rum finns en egen dörr och en liten plattform där man exempelvis kan ställa ifrån sig tunga saker som man håller på att bära upp.
Den första dörren är nästan alltid stängd. Det är Ingrids rum. Ateljén brukar det kallas, för det är vad det är. Att Ingrids säng finns därinne är liksom bara ett sidospår från rummets egentliga syfte. I ateljén finns ett sammelsurium av färger, dukar, penslar och stafflier. Färdiga tavlor och halvfärdiga tavlor. Böcker om konst och anteckningar och skriftrullar som är så gamla att man inte får röra vid dem eftersom de riskerar att lösas upp och bli till damm. Trots att det ser så rörigt därinne så vet Ingrid var allting finns och nåde den som petar på hennes saker.
Nästa rum, en våning upp, har inte gått att öppna på många månader nu. Floras rum. Dörren är dekorerad med vindlande blomrankor som är formade av träet. Handtaget ser ut som en liljekonvalj som stelnat i tiden. Där inne finns ett stort burspråksfönster där det brukade stå massor med frodiga växter i alla årstider, men som ändå hade sittkuddar och plats för att man skulle kunna sitta två där och titta ut på regnet mot fönsterrutan. Flora hade ingenting mot att Runa var inne i hennes rum, så det har hon och Missne gjort många ovädersdagar medan de pratat om dåtid, nutid och Framtid.
I resten av rummet finns bara möbler som Holger dekorerat med mer blommor. Det är som en hel trädgård, fast helt snidad i trä. Fast Holger gillar inte uttrycket "snidad" eftersom det implicerar att man skurit i träet. Trots att han är ett tjurigt gammalt träd så är han mycket stolt över sin förmåga att forma sitt trä till nästan vad som helst och fortfarande låta det leva. Så vitt Runa vet har han bara släppt ifrån sig föremål tre gånger. En av dem var när hon fick sin trollstav.
Men nu är rummet alltså låst och Holger har slutat öppna det. Han sluter sig i tystnad om man ber honom.
Det sista rummet, längst upp, närmast själva trädkronan, är Runas eget. Det är inget stort rum, men det är ett underbart rum och hon har alltid känt sig trygg där. Sängen är som en skog med träd som med sammanlindade grenar bildar ett tak. Fönstret som alltid bara är ett är omgivet av flätade trämönster och där utanför kan man ibland se små varelser som bor längre upp i kronan. Det finns ett bord, en stol och en garderob. Det är ofta stökigt, men Runa föredrar att kalla det "hemtrevligt". Väggarna är dekorerade med olika varelser som Runa tycker om. Många av dem är bäckahästar i olika utformning. Trälinjerna böljar som vatten.
Ibland när hon låg i sin säng om nätterna och hon kunde höra Ingrid skrika och härja rakt igenom allt trä och Flora svara och göra Ingrid ännu argare så brukade hon kunna höra en sång i sitt huvud. Holgers trygga trädröst sjöng henne till ro så att hon somnade lugnt oavsett vad som hände i resten av trädet. Men det var förut, innan Flora försvann.
Holger sjunger inte längre.
När man öppnat dörren, eller snarare då den öppnat sig så stiger man direkt in i köket. Det är ett ganska rymligt kök, något rymligare än Holgers omkrets, men det är ingen idé att fråga om det heller. Man får ändå inga tillfredsställande svar.
Precis innanför dörren hänger kappor och halsdukar och sjalar och hattar. På golvet står tre par skor, varken mer eller mindre. Ett av paren har börjat se dammigt ut.
Golvet är av mjukpolerat trä, där årsringarna går som ett mönster från mitten. Alla möbler tycks vara en del av rummet och nästan inga vinklar är helt raka. Ett köksbord som nästan är ovalt, kärleksfullt nött av omsorgsfull rengöring. En bänk vid ena långsidan och sedan tre stolar. Om det behövs fler kan det bli fler, men det har aldrig behövts. Det har inte suttit mer än tre människor samtidigt vid det här bordet under Runas livstid.
Vedspisen är en historia för sig. Holger är mycket skeptiskt lagd till eld, såsom de flesta träd tenderar att vara. Den är väldigt stor och väldigt omgiven av extra lager grå natursten. Allt för att hettan inte skall nå själva träet. Stenarna sitter en bra bit upp på väggen och en bit ut på golvet och tycks inte vara fästade med murbruk eller liknande. De bara sitter där. På väggarna hänger koppargrytor, kastruller, tekannor och allt man kan behöva för att laga sig ett riktigt skrovmål - eller bara göra en snabb kvällsvard. Ingenting är i järn, allt är i blankputsad koppar och hänger på små grenar som Holger varit vänlig nog att skjuta ut från väggarna.
Ett gammalt gökur hänger på en av väggarna. Det har aldrig fungerat. Här och var från taket hänger burkar med snabbt rörliga ljuspunkter. De fungerar som lyktor och avger ofta ett trolskt sken. Det brukar finnas ett eller två fönster som släpper in ljus, litet beroende på årstiden och Holgers humör.
Från köket kommer man vidare via en smal trappa. Den trappan vindlar sig vagt böjt längsmed stammens insida och leder till de övriga tre rummen i trädet. Vid varje rum finns en egen dörr och en liten plattform där man exempelvis kan ställa ifrån sig tunga saker som man håller på att bära upp.
Den första dörren är nästan alltid stängd. Det är Ingrids rum. Ateljén brukar det kallas, för det är vad det är. Att Ingrids säng finns därinne är liksom bara ett sidospår från rummets egentliga syfte. I ateljén finns ett sammelsurium av färger, dukar, penslar och stafflier. Färdiga tavlor och halvfärdiga tavlor. Böcker om konst och anteckningar och skriftrullar som är så gamla att man inte får röra vid dem eftersom de riskerar att lösas upp och bli till damm. Trots att det ser så rörigt därinne så vet Ingrid var allting finns och nåde den som petar på hennes saker.
Nästa rum, en våning upp, har inte gått att öppna på många månader nu. Floras rum. Dörren är dekorerad med vindlande blomrankor som är formade av träet. Handtaget ser ut som en liljekonvalj som stelnat i tiden. Där inne finns ett stort burspråksfönster där det brukade stå massor med frodiga växter i alla årstider, men som ändå hade sittkuddar och plats för att man skulle kunna sitta två där och titta ut på regnet mot fönsterrutan. Flora hade ingenting mot att Runa var inne i hennes rum, så det har hon och Missne gjort många ovädersdagar medan de pratat om dåtid, nutid och Framtid.
I resten av rummet finns bara möbler som Holger dekorerat med mer blommor. Det är som en hel trädgård, fast helt snidad i trä. Fast Holger gillar inte uttrycket "snidad" eftersom det implicerar att man skurit i träet. Trots att han är ett tjurigt gammalt träd så är han mycket stolt över sin förmåga att forma sitt trä till nästan vad som helst och fortfarande låta det leva. Så vitt Runa vet har han bara släppt ifrån sig föremål tre gånger. En av dem var när hon fick sin trollstav.
Men nu är rummet alltså låst och Holger har slutat öppna det. Han sluter sig i tystnad om man ber honom.
Det sista rummet, längst upp, närmast själva trädkronan, är Runas eget. Det är inget stort rum, men det är ett underbart rum och hon har alltid känt sig trygg där. Sängen är som en skog med träd som med sammanlindade grenar bildar ett tak. Fönstret som alltid bara är ett är omgivet av flätade trämönster och där utanför kan man ibland se små varelser som bor längre upp i kronan. Det finns ett bord, en stol och en garderob. Det är ofta stökigt, men Runa föredrar att kalla det "hemtrevligt". Väggarna är dekorerade med olika varelser som Runa tycker om. Många av dem är bäckahästar i olika utformning. Trälinjerna böljar som vatten.
Ibland när hon låg i sin säng om nätterna och hon kunde höra Ingrid skrika och härja rakt igenom allt trä och Flora svara och göra Ingrid ännu argare så brukade hon kunna höra en sång i sitt huvud. Holgers trygga trädröst sjöng henne till ro så att hon somnade lugnt oavsett vad som hände i resten av trädet. Men det var förut, innan Flora försvann.
Holger sjunger inte längre.
