30 dec. 2019

Andra drömmer om att flyga

Andra drömmer om att flyga, har jag hört. Jag har egentligen bara två återkommande teman i mina drömmar, och inget av dem har med flygande att göra. Det ena är stora fiskar i vatten. Jag har alltid älskat att betrakta fiskar i vatten och det avspeglar sig i mina drömmar där jag får betrakta fantastiska och märkliga fiskar i alla möjliga och omöjliga sorters vattendrag. Den andra är att jag kör bil. Från att jag var kanske tio, tolv så har jag drömt att jag kör bil. Ibland bara vardagliga turer, ibland på flykt från något, ibland på en läskigt slingrande bergsväg med stup på ena sidan och klippvägg på den andra. Några gånger har jag till och med kört en osynlig bil. Men, jag har kört bil.

Idag var jag hos optikern och gjorde syntest inför körkortstillstånd. Det är stort för mig. På något sätt så spelar det ingen roll att jag är gift sedan snart tio (!) år tillbaka, att jag har ett barn i skolåldern eller att jag närmar mig 40-strecket med stormsteg. Vuxen känns det inte som att jag blir förrän jag har körkort och bil.

Jag har kikat på en del bilar nu, för att se litet vad som finns, men jag gillar inte de runda bubbliga linjerna som är så inne nu. Jag föredrar till exempel den här skönheten:
Tyvärr har jag bara råd med en sådan om jag köper en rostig och ärrad krigare "utan hjul och utan däck och motorn den..." är kanske inte väck, men har förmodligen sprungit läck i alla fall. Så den går bort. Andra bilar jag verkligen gillar är inte bara dyra utan dricker också bensin som om de vore A-lagare efter socialbidragets ankomst.

Så till sist lär jag väl skaffa en volvo i alla fall. Om jag köper en gammal så slipper jag ju de mjuka linjerna som får den att likna ett gosedjur, men samtidigt så vill jag ju ha något som rullar bra. Den skönaste bil jag åkt i minns jag inte modellen på, men den kändes större än den var. Den kändes tung på vägen. "Som att åka med en sammetselefant", minns jag att jag sa. Synd att jag inte vet mer än så.

29 dec. 2019

Det vita papprets förbannelse

Jag måste börja skriva igen. Jag har noveller jag vill skriva, jag har tankar jag vill formulera. En bok har puttrat i huvudet i snart ett år, men jag kommer liksom inte längre. Jag som förut skrev lika obehindrat som jag andades kan i nuläget inte riktigt få orden att komma. Kan inte få ro till det. Goblinen tjatar om saker. Katten skriker. Det kliar på ryggen. En lövblås körs ute på gården. Den andra katten skriker. TV:n är igång. Jag borde nog diska. Ingen ro.
Tecknandet har jag lyckats finna litet mer plats för i vardagen. När jag ändå spelar rollspel så sitter jag ju stilla och kan teckna under tiden, men det fungerar ju inte riktigt så med skrivandet.

Och när jag väl skriver så tycker jag inte om vad jag gör. Jag fastnar i formuleringar och går vilse bland karaktärer. Jag skriver en början jag tycker om, men kommer inte vidare. Jag har en historia, men den kommer aldrig på pränt som den skall. Det är som Harry Dresden berättar om att magi bara fungerar om man inte tvivlar på sig själv, annars tappar man förmågan. Att skriva har alltid varit min magi och jag tvivlar på mig själv något infernaliskt nuförtiden.

Vad händer annars? Nyår närmar sig med stormsteg och egentligen skulle jag vilja rensa ur min garderob, men kommer aldrig till skott. Det är en sådan där syssla som egentligen är roligast att göra tillsammans med någon, men jag har inte riktigt sådana vänner till hands häromkring. Känns dumt.
Jag vill så gärna bara slänga alla de kläder jag inte älskar. Ha en garderob där varenda plagg gör att jag blir glad, oavsett om jag känner mig ful eller snygg. Kläder som är vackra i sig och som går att kombinera till underbara kreationer. Jag har en bra grund, men den är dold bakom väldigt mycket skräp som jag nästan gillar, kanske tycker litet om, hoppas på att passa i någon gång, borde laga eller som eventuellt skulle kunna behövas till en lajvkaraktär i framtiden.

I morgon skall jag i alla fall göra syntest inför att börja övningsköra. Det känns stort. Det känns bra.