Människor är bara normala tills man lär känna dem

Ja, jag får väl bli den första att erkänna att jag faktiskt varit lite orättvis. Folk på den här skolan är i alla fall öppna, trevliga och intresserade. De delar inte upp sig i små tighta grupper som jag är van vid, utan känns som om de faktiskt kan umgås med nästan vem som helst. Jag har för första gången i mitt liv efter en vecka på en skola ännu inte ätit eller fikat ensam med en bok en endaste gång och jag har lärt mig namnen på flera, samt att än fler hälsar på mig när jag kommer dit eller vinkar hejdå när jag går hem.
Jag är inte van vid det. Det är läskigt. Samtidigt är det nog läge att ta upp några andra bevingade ord som jag tidigare nyttjat: Människor är bara normala tills man lär känna dem.

Husalfer

I dag när de pratade om att de hade stökigt i sina rum på internatet så sa jag att det nog var dags att läxa upp den här skolans husalfer... och INGEN förstod vad jag menade. Det var säkert sex, sju personer ur klassen där och INGEN fattade.

Var sjutton har jag hamnat egentligen?

Omgiven av mugglare!

Efter att under andra dagen i skolan gått omkring och irriterat mig på att människor till det yttre är så vansinnigt förutsägbara har jag åter en gång ristat ett faktum i sten: Jag tycker bättre om människor när jag slipper dem.
Så länge jag inte träffar så mycket människor kan jag tillskriva gemene man, kreti och pleti, samt folk i allmänhet massor med fördelaktiga egenskaper. De kan bli modiga, påhittiga, fantasifulla, uppfinningsrika, charmerande, mystiska, spännande och levande. Det är när jag faktiskt möter människor som de blir märkligt döda föremål i stället.
När jag inte träffar folk kan jag ignorera saker som att man påstår att familjen i Telia-reklamen är en ganska normal familj, och inte de totala freaks som jag ser dem som. Så länge jag inte har verkligheten att jämföra med så går det utmärkt.
Nu när jag åter igen begett mig ut i världen börjar jag åter igen frukta att jag hade rätt i mina tidigare glimtar av människovärlden; att den är trist, förutsägbar, linjär, felstavad, särskriven, efterbliven, missfostrad, illaluktande och liksom flottig på ytan. Den äcklar mig. De människor man möter varje dag är människor som lägger vikt i att köpa rätt sorts jeans eller - hemska tanke - faktiskt ser på dokusåpor. Det är människor som håller sina drömmar till IKEA-katalogen.

Så ja, det är ett faktum; jag gillar människor, men jag gillar bara människor i teorin.

Farväl till Varberga

Örebro måhända stöter bort mig, men i Varberga känner jag mig märkligt hemma. Jag har aldrig tidigare i vuxen ålder bott så här länge i ett område och det märks. Det känns.

Mina underbara grannar som nästan aldrig stört eller varit otrevliga, från mannen med hästsvansen som alltid brukar stanna och byta några ord och den gamla kvinnan på nedre botten som alltid hälsar så gott till den okända individ som spelade temat till den gamla Narnia-serien på bastuba någon gång för flera år sedan.

Överallt finns det vackra rabatter och växter och bara runt hörnet ligger Varbergaskogen med dess lilla damm där piratskepp seglat, där man sökt efter klan Nosferatu och hittat platserna där gungdjuren dansar i tystnad om nätterna. I parken har man haft picknick och spelat rollspel, spelat in film och där borta på kullen har BassCore lidit en nesligt nederlag i purjostrid. Under de skuggiga träden har jag suttit med Satan och Bamse under de varmaste dagarna på året när lägenheten förvandlades till en masugn och på bänken där borta satt jag och Valle och pratade första gången vi träffades. Oräkneliga är de gånger jag och Tobbe mötts upp mitt i natten för att ta en cigarett och språkas några ord borta vid skolan och under regniga nätter har jag yrt omkring utomhus och låtsats att Varberga är bara mitt och mitt allena.

Tempobutiken kommer jag inte sakna, med deras fluglarver i sylten och tjurtestiklar, men desto mer kommer jag att sakna Servicebutiken och Pizzerian. I servicebutiken är de alltid sjukt trevliga, har massor med bra hyrfilm och världens bästa pris på iskall cola. Pizzerian har de godaste kebabtallrikarna på den här sidan planeten, drivs av behagliga människor och de extrakryddar bara för min skull.
På biblioteket har alla alltid varit hjälpsamma, och blomsterbutiken drivs av en mycket söt och trevlig kvinna.
Jag önskar att jag kunde ta med mig hela Varberga Vårdcentral till Kalmar. Jag har aldrig blivit så bra bemött eller fått så mycket hjälp på någon annan vårdcentral. Min kurator är världens gulligaste och såväl läkare som diabetessköterska är kunniga, trevliga och går alltid den där lilla extra biten för att man skall känna sig omhändertagen.

Jag kommer att sakna att kika förbi Magnus och prata en stund, eller springa på Erik eller någon annan gammal bekant från förr. Jag kommer att sakna ljuden, lukterna och... ja, hela Varberga.

Farväl Varberga, jag hoppas vi ses igen någon gång.

En gammal novell

Under packningen så hittade jag en gammal kortnovell som jag vill dela med er. Håll till godo:

En lyckligt lottad man

Han hade aldrig funnit en kärlek som den han fann hos henne. Var gång de möttes och hennes blida ögon såg på honom gick det som en elektrisk stöt genom hela hans väsen. När de var tillsammans stod tiden still.
Han hade så mycket han ville ge henne, som han ville dela med henne. Hans kärlek till henne var det enda som höll honom vid liv. Hennes kyssar var brännheta av feber och var natt somnade hon i hans armar.
Hon talade inte längre, utan blickade bara kärleksfullt mot honom. Hennes tunga var det första han omsorgsfullt skurit ut. Han hade förtärt den långsamt framför hennes ögon, tuggat noga och lett mjukt åt den ordlösa serenad hon höjde sin ljuvliga stämma i. Hon sjöng enbart menat för hans öron. Efteråt hade hon dock blivit sorgsen och strida tårar hade flödat från hennes sagolika blå ögon. Han skämdes som en hund och plågades av samvetskval i många nätter efteråt. Hur hade han kunnat vara en sådan best, ett sådant odjur mot henne? Men han lärde sig sin läxa. När han senare avlägsnade lem efter lem delade han alltid lika. Givetvis borde hans käraste dela hans måltider.
De första gångerna verkade hon ovillig, det var när de åt upp hennes vackra, finlemmade händer. Så blygsam hon var, en sådan liten toka som verkade tycka det var oartigt att dela hans måltider. Kanske oroade hon sig för figuren. Vem kan förstå hur kvinnor tänker?
Med mild övertalning fick han dock henne snart att förstå hur lönlösa hennes ynkliga protester var. Det var ju den enda föda som stod till buds.
Ibland ställde han upp ett litet bord; vit duk, levande ljus och rosor. Han satt nära, nära och matade henne med all den välvilja någon make någonsin kunnat uppbringa. Varannan mumsbit åt henne, varannan åt honom själv. I bakgrunden spelade en skiva med Louis Armstrong och stämningen blev alltid perfekt.
På arbetet hade han ett kort av henne inramat på sitt skrivbord. Hans kollegor sade ofta att han hade en vacker hustru och han höll med om att han var lyckligt lottad.
På luncherna berättade han gärna små anekdoter från deras äktenskap, som när de som nygifta reste till fjällen och campade en vecka och lägret invaderades av en björn så att de båda fick klättra upp i ett träd. Berättelserna uppskattades alltid och vännernas leenden och vänliga hälsningar hem gav honom all den bekräftelse han behövde.
Ja, han var i sanning en lyckligt lottad man.

Ingenting i Örebro

Vit färg över rött liv. Dölja alla skavanker inför avskedet. Ett avsked som inte ens det känns som det borde. Det är som om jag inte skulle flytta om inte lägenheten vore i kaos. Ingen bryr sig, ingen hör av sig, ingen vill träffa mig, ingenting finns kvar för mig i Örebro.

SMS:ade någon jag brukade kalla vän i dag. Han sa att han hade velat träffa mig innan jag flyttade, men att "saker kommit i vägen" och "sånt är livet". Jag har inte hört av honom på tre månader. Antar att saker var i vägen hela tiden. Visst. Sådant är livet.

I övrigt finns ingenting kvar. De som betydde något har flyttat, platsmässigt eller andligen. Det är klart att det känns. Det känns som om Örebro stöter bort mig nu, jag är inte välkommen längre, jag bor inte här, jag bara packar mina saker här och förbereder min flykt.

Sjuhäradsfestivalen

Det känns lite som om jag upplevt Sjuhäradsfestivalens dödsryckningar. Det är mitt tredje år närvarande och mitt sämsta år utan tvekan, eller kanske inte mitt, men festivalens. Först och främst fanns det inget öltält. Vad gör man på en festival utan öltält? Dricker alkoholfri öl med Nanneman och gnäller över att det inte finns någon öl. Dessutom var det väldigt, väldigt få aktiviteter. Tidigare år har jag förvånats och förundrats över att det funnits så många saker jag vill se och göra, men i år var det verkligen bara en jäkla massa dötid i stället. Passande för zombier kanske, men ändå. Det var väldigt få aktiviteter, området var mycket mindre och som resultat av bristande öltältsnärvaro och saker att göra och se så drog sig folk till campingen där de satt och festade och svinade lite på egen hand i stället.
Bara en sådan sak som dragplåster... Dia Psalma och Snorting Maradonas var de två band jag kände igen på listan. Båda drog en massa äckliga och läskiga punkare som yrde omkring som idioter. Ingen Cirkus Miramar, ingen Navid Modiri, ingen Kråke på upptäcksfärd, inget singstar-tält, nästan inga föreläsningar, ingen workshop som ens kändes det minsta lockande och fullt med japanofiler precis överallt. Man kommer fan aldrig undan dem längre.

Jag och Alv åkte som zombiernas befrielsefront och fick dock mycket uppskattning för vår närvaro och vårt blodiga manifest, vilket var väldigt roligt. Toaletter på VIP-campingen var ju ett framsteg från förra året (särskilt som de hade lampor! Yay för lampor!) och det kändes som om funktionärerna var ungefär tusen gånger trevligare i år än något annat år.

Det var tur att man hade August och Alv med sig att prata med och att man kunde sitta och snacka några ord med Stockholms Gothsällskap för att fördriva den långa, långa tiden mellan aktiviteter som man ens kunde fundera på att vara med på. Festivalområdet låg så öde att man ibland undrade om man kommit fel över huvud taget och flera åkte hem för att de hade tråkigt.

Pisk dessutom till de miffon som sa att de skulle dyka upp och se Brothers of Steel i filmtältet, men som inte gjorde det. Ni missade något jäkligt coolt och många uppfriskande skratt.

Personligen hade jag haft behållning av fler framträdanden, fler föreläsningar, fler aktiviteter och i alla fall ett större band som tilltalar mig på annat sätt än som tonårsnostalgi.

Det är hemskt och det är sorgligt och jag är ledsen, men det här var inte bra.

Min första Sjuhäradsfestival var min bästa någonsin. Det kan ni läsa om här.

Folk inom sjukvården måste fan kunna svenska

Hur tänker man om man anställer en läkare, psykolog eller kurator som inte kan svenska? Här i Örebro är det fullständigt vansinnigt. En av läkarna påstod att jag inte kunde förklara mina symptom, men faktum var att han inte förstod vad jag sade (och ofta förstod inte jag vad han sade heller), sedan fick jag en kurator som inte heller förstod språket och som pålägg på det fick jag sedan en psykolog som förutom bristande språkkunskaper var halvdöv, vilket resulterade i att man fick skrika allt man skulle säga på tydlig tvååringssvenska så han skulle höra och fatta vad man sa. Han gjorde ett intelligenstest på mig där det bland annat fanns med ordförståelse... något som var skrattretande eftersom han inte ens kunde uttala orden som skulle läsas upp - så jag fick läsa dem själv i stället.

Det som är sjukt är att man dessutom blir kallad rasist om man klagar på att läkaren i fråga inte förstår svenska. Det är Sverige i ett nötskal. Käpphästen "rasism" kan man alltid rida på så fort någon säger en obehaglig sanning som direkt eller indirekt rör invandrare, svarta, judar eller romer (jag undrar om jag skall börja gnälla på att det är för att jag är tattare som sjukvården har behandlat mig så sjukt under alla år?).
Psykiatrisk vård handlar ju mycket om kommunikation, och om läkaren då saknar förmågan att kommunicera på språket som talas - var hamnar vi då? Där kan vi snacka om bortslösade pengar i sjukvården. Visst, många av alla dessa felanställda är säkert jätteduktiga på sitt yrke i sitt hemland, där de kan prata med sina patienter.

Jag är så trött på särbehandlingen som blivit ett krav i det här jävla landet. Man måste dalta och plocka med silkesvantar. Om någon inte kan stava så har den dyslexi och skall daltas med och få förmåner, om någon är invandrare så behöver den inte kunna språket för att arbeta, och så vidare i det oändliga... och så fort någon höjer en röst mot någon som gör fel så är den personen plötsligt rasist, antisemit, nazist, trångsynt och förmodligen homofob också.

Det borde fan i mig vara ett minimikrav att den som skall behandla ens hälsa kan förstå och göra sig förstådd på ren och skär svenska. Jag hoppas jag hittar vägen till Narnia i Kalmar, för i det här skitlandet i den här äckelverkligheten kan man ju för helvete inte bo.

Vänner? Vad är det?

Snart flyttar jag till en helt ny stad där jag inte känner någon och inte egentligen har några vänner. Frågan är; har jag egentligen några vänner här då? Har jag annat än en handfull bekanta? Vänta lite, har jag några vänner alls? Är det bara en stor jävla drös med bekanta?
Om min hemtelefon ringer så vet jag vem det är. Det är en familjemedlem eller en telefonförsäljare. Om min mobiltelefon ringer så är det oftast min pojkvän och annars är det för det mesta någon jag försökt ringa som ringer tillbaka. Visst, jag tvivlar inte på att det finns folk som tycker om mig där ute och som vill höra av mig ibland, men de vill ju inte höra av sig till mig. De föreslår aldrig en fika. De bjuder mig aldrig på fester. De kommer hjärtans gärna när jag arrangerar en fest eller håller i ett rollspelsmöte, men har jag någonsin, en endaste gång blivit inbjuden på någon annans spelmöte? Nej.
Det har varit en hel sommar. Har någon frågat om vi kan ha en picknick? Nej. Har någon frågat om vi skall gå och ta en öl? Nej. Har någon bjudit hem mig till sig? Nej.

Vilka är alla de här människorna som jag kallar vänner? Jag flyttar, för helvete. Någon borde bry sig. Någon borde vilja träffa mig och umgås med mig. Jag är så trött på att vara den som föreslår.
Jag måste börja skriva igen. Skriva vänner som finns på riktigt.