Kontakten över Internet

Jag har gått igenom en massa papper, gamla brev, vykort, telefonlistor och kommit fram till vad som stör mig mest med internet och framför allt community-svängen.
Förut så använde man internet för att hitta kontakter, nu använder man det för att behålla dem.

Det var inte ovanligt att man mötte någon på en webchat och sedan bytte telefonnummer och adresser för att kunna hålla kontakten. Man skrev brev och vykort och ringde för att prata med varandra. Man höll kontakten som upprättats över nätet utanför nätet.

Numera så säger Facebook till oss när vi borde skicka ett meddelande till någon vi inte kommunicerat med däröver på ett tag. Att skriva ett snabbt "Hej, vad gör du?" i någons gästbok kommer aldrig någonsin att vara lika socialt som att faktiskt ringa personen.

Jag tycker det är en sorglig utveckling. Det är mycket sällan jag pratar i telefon numera, annat än med mamma. Det är mycket sällan jag får ett brev. Det känns som om de kontakter man får över internet numera aldrig egentligen fördjupas, utan hålls på ett ytligt stadium. Det känns som om gamla kontakter bleknar bort till ingenting.

Så slå mig gärna en signal. Skriv ett vykort. Skriv hellre ett mail än i min gästbok om ni nu måste kommunicera över internet.

För tusan, det är sommar, kom och hälsa på mig!

Midsommarfest

Här skulle det egentligen ha varit en bild av mig och min nya frisyr, samt hårfärg. Dock så lyckades jag i går med att supa bort kameran i mitt eget hem, så det får vänta.
Midsommarfesten blev lyckad. Den inleddes med en klassisk midsommarmiddag med perfekt ungsstekt lax, nypotatis, sill, veggobullar, mumsig sallad och alla klassiska tillbehör inklusive nubben. Efterrätten blev vaniljglass med hallon på. Från början var det jag, August, broder, Niklas, Sandra och Ols.
Efteråt så tror jag att Sandra beslöt sig för att tycka synd om mig och supa ned mig, vilket hon också fullföljde till punkt och pricka.
Fler gäster hade droppat in vid det här laget. Rylander drack öl och pratade om draksex (fråga inte, för du vill inte veta), Tina och Jörgen skrattade åt mina skämt och sedan fluffade det förbi en kille som jag inte känner, men som sjunger på en väldigt bra platta jag lyssnat en del på under senaste månaderna.

Sedan föll Voldemort ut genom fönstret och kvällen avslutades med att leta efter en livrädd liten katt i en ganska stor skogsdunge. Vi fick inte tag i honom då, men i dag lyckades vi övertyga honom om att vi var vi och inga farliga främlingar. Han verkar själaglad över att vara inomhus igen.

Tutorial: Skriv din egen Manowar-låt!

Dagens pyssel beskriver hur du skriver din egen autentiska Manowar-låt.

Ingedienser:
5 Skinn- och läderremmar
1 Flaska babyolja
1 Dålig film med barbariska barbarer i fantasymiljö
1 Band med lämplig melodi
1 Elgitarr
Denna beskrivning

Gör så här:

Förberedelser
För att komma i rätt stämning bör du titta på minst en dålig film med barbariska barbarer i fantasymiljö tills  ögonen blöder. Sedan skall du ha kommit i den där perfekta manliga stämningen där alla kvinnor blir försvarslösa slynor och alla män är häftiga och gillar blanka saker. Sedan är det bara att ta fram bandet, sätta in det i bandspelaren och börja fila på en text.

Skapandet
Först och främst måste du tänka på om du vill göra en ballad eller en mer svängig låt. Om du skall göra en ballad så är texten ännu viktigare eftersom den då tydligt måste visa att ballader kan vara manliga, metal och sentimentala utan att för den sakens skull bli fjolliga.
Lämpliga ord att använda: fight, hard, metal, kill, slaughter, obey och liknande.
Lämpliga fraser att använda: ”Fighting the world” (i olika varianter)
Du måste även tänka på att din manlighet måste framhävas. Jämför alla möjliga manliga attribut med än mer manliga saker såsom sten, stål, svärd och liknande. Det är alltid uppskattat! Glöm inte att rimma!

Exempel

Till melodin ”I am sailing”

My sharp, strong blade
My sharp, strong blade
Cut my enemies
into bits

My sharp, strong blade
is a part of me
and my woman
has big tits

Framförande
Ta av dig alla kläder utom kalsongerna. Vira in dig i skinn- och läderremmarna, smörj in din kropp i babyolja och häng gitarren över axeln. Tryck på "play".
Nu är du METAL!
Rock on!

Jag behöver inte gilla dig

En av de största uppenbarelserna för mig under åren har varit följande: Jag behöver inte gilla alla.

Jag känner att det uttalandet kanske behöver en uppföljning. Jag växte upp i en liten håla. När man som barn bor i en liten håla får man några vänner och sedan håller man fast vid dem. Man klamrar sig fast vid dem som en nödställd vid en livboj, har massor med överseende, förlåter dem för allting. De gör samma sak tillbaka. Varför? Jo, för det finns inga andra. Man kan inte byta kompisar, för man får ta vad som står till buds eller vara ensam. Få ungar väljer att vara ensamma.

Därför blev jag förvånad när min värld blev större och jag insåg att man inte måste gilla alla. Man måste inte ha överseende och fortsätta umgås med folk som inte ger någonting, som man inte har något utbyte av. Det är bara att säga "Hejdå" och sluta höra av sig till personen. Faktum är att det inte ens krävs någon fjortisdramatisk "Ha ett bra liv, då!"-session, utan man kan bara helt lugnt sluta ringa och umgås med personen.
Vilken lättnad det var när jag insåg att det fanns valmöjligheter och fler människor i världen.

En sak som stör mig mycket är när handikappade får något slags "slipper ut ur alla tabbar"-kort bara för att de är handikappade. Under min tonår kände jag en kille som var döv. Alla flickor tyckte det var jätteroligt att skriva små lappar med honom och att få lära sig lite teckenspråk. Alla pratade om hur trevlig och charmig den här killen var. Nu i efterhand ser jag att han var en riktig bock. Jag minns när vi var tre tjejer som jämförde lappar en gång på en fest och insåg att han hade stött på alla tre med precis samma ord i precis samma ordning. Gjorde detta att folk slutade gilla honom? Nejdå. Han var ju döv.
En bekant berättade om en tjej som var personlig assistent till en brud i rullstol. Den bruden utnyttjade sin rullstol till fullo. Hon visste att hon kom undan med vad som helst för att hon var handikappad, så därför gjorde hon vad som helst och betedde sig som en riktigt bitch. Fast det kunde man ju inte säga, för hon satt ju i rullstol.
Här i Kalmar finns en brud som är ett ex till en god vän och som jag avskyr. Hon dyker alltid upp oinbjuden på alla fester, går omkring och klagar och gnäller och är allmänt jävla pissjobbig. Min vän vet att jag avskyr henne. Han säger ofta saker som "Men man måste ju ha överseende" "Hon har ju faktiskt en hjärnskada". Jo tack. Att bete sig som ett arsle är verkligen okej bara man har en hjärnskada. Varför måste man ha överseende? Det finns ingen som helst anledning för mig att ha överseende med henne, utan får hata henne hur mycket jag vill... och det tackar jag Universums Högre Makter för!

Kontroll över kroppen

Den stora skillnaden mellan mig och de flesta av mina tjejkompisar är nog följande: Medan de tittar suktande på smala människor och önskar att de vore som dem så tittar jag lika smäktande på utövare av capoeira eller folk som är riktigt duktiga på parkour.

Jag bryr mig egentligen inte så mycket om ifall jag är smal egentligen, det enda jag vill är att ha kontroll över min egen kropp. Känna att det är jag som styr. Veta om mina begränsningar. Finslipa. Finputsa. Kunna lyfta tunga saker, springa när jag vill, hoppa över saker, klättra på saker och så min allra hemligaste dröm: Jag vill kunna slå en frivolt.
Jag kan inte minnas en tid i mitt liv då jag inte har velat kunna slå en frivolt. Jag har kunnat hjula, gå på händer, gå ned i spagat, men allt jag vill kunna är att slå en volt. Jag var nära någon gång för sju evigheter sedan när jag var liten och hade tillgång till gymnastiksalar och redskap. När allt som behövdes var ett sådant där avstamp av träribbor och sedan kunde jag. Det kom aldrig till att jag lyckades utan avstampet, men jag var ändå en bit på väg.
Nu har jag tappat alltihop. Jag vet inte om jag kan hjula längre, jag kan inte stå på händer (och absolut inte gå på händer), inte gå ned i spagat och om jag skulle försöka slå en volt, med eller utan avstamp, så skulle jag förmodligen slå ihjäl mig.
Jag vill inte ha det så. Jag känner hur det kryper i hela kroppen över hur förbannat försoffad jag blivit. Jag orkar inte längre med att inte orka. Det är dags att ta kontrollen över min egen kropp.

Tjäna fett med pengar

Min käre fästman har en kallelse till folktandvården i morgon. Han behöver egentligen inte gå dit och eftersom vi har ont om pengar så tänkte vi skita i det. Senast man kan lämna återbud är dagen innan besöket. Om man blir sjuk samma dag så får man betala. Om det är en måndag så måste man lämna återbudet på fredagen, annars får man betala. Han har självklart inte bokat in tiden själv, utan det har de gjort åt honom.
Vad för man då betala? 350 spänn om man lämnar ett sent återbud.

Jag råkade ut för samma sak härommånaden. Det var en tid hos diabetessköterskan som jag avbokade via nätet eftersom jag var sjuk. Den avbokade jag på en lördag och mötet var på en måndag. Självklart var det för sen avbokning och jag fick pynta fram pengar i alla fall.

Fy fan vad jag hatar det systemet. Varför över huvud taget ha webavbokning om det ändå inte ger några som helst fördelar?

Jag funderar på om man inte borde börja kunna tjäna pengar på det här. Börja skicka brev till random människor där det står:

"Hej, du är kallad till fika med Yvonne den någontingde på det här cafét. Om du lämnar sent återbud så tvingas hon tyvärr ta ut en liten avgift på 350:-. Om du kommer dit så betalar du fikan."

Jag behöver ju inte ens skicka det till folk som sagt att de vill fika med mig, utan bara totalt slumpvis utvalda människor. Ah... framtiden ser ljus ut.

Gräs att gå på och jord under naglarna

Jag har börjat fundera på det här med barn och lägenhet. Jag vägrar att låta mina barn växa upp i en lägenhet. De första åren går bra, men sedan måste de ut på landet. När de är gamla nog att gå ut själva till lekplatsen och råka ut för elaka ungar är det dags att sticka. De skall aldrig bli som de där ungarna som pekar på mig som om jag vore ett freak bara för att jag går barfota och frågar varför jag inte har några skor på mig. De skall ha gräs under fötterna och jord under naglarna. De skall kunna springa i skogen och leka med djuren och tumla omkring på ängarna. De skall kunna gå ut utan att jag oroar mig för elaka människor. De skall bli fria och självständiga och få leka av hjärtans lust.

Helst skulle jag vilja hemskola dem också, men jag vet inte om det är möjligt i Sverige när det väl är dags. Jag vill att de skall lära sig saker från någon jag vet är kompetent och jag vill att de skall umgås med andra barn för att de vill, inte för att de blir ihopfösta i stora klasser.
Jag vill bespara dem frustrationen av okunniga lärare och elaka jävla ungar. Visst, som det sägs i Ronja Rövardotter "De måste lära sig att tas med det som är farligt", men de måste också vara redo för det innan det sker.

Det enda jag skulle vilja ändra med min uppväxt är skolan. Hemmet var min trygga hamn, min medelpunkt, mitt liv. Där lärde jag mig mer än jag någonsin fick lära mig i skolan i unga år. Där lekte jag, där trivdes jag, där fanns mina vänner djuren.
I skolan lärde jag mig att rubrik alltid skall ha understruket och punkt (!) och att ungar kan vara elaka jävla yngel som förtjänar att steglas. Det är vad jag vill bespara mina barn.

Mailadresser

Inför bröllopet har vi insett att det inte finns ekonomiska medel för att skicka ut inbjudningar till alla vi vill ha där via posten. Således kommer vi att skicka fina små mail till alla som skall till bröllopsfesten och hålla pappersinbjudningarna till de få som skall vara med på ceremonin.
Problemet är att jag inte har mailadresser till folk. Så, tror du att du kommer bli bjuden till festen? Skriv din mailadress i kommentaterfältet.

Håller för övrigt på med brudklänningen. Syr och svär i ungefär lika delar. Får helt enkelt hoppas på att det till sist blir som jag vill ha det... och en bild kommer upp så snart jag närmar mig den punkten. =)

Första dikten på flera år

Jag skriver inga dikter längre
men jag skriver många hotbrev

Posörens penna präntar prudentligt
och jag gapskrattar
hånskrattar
fäller hellre än friar

Andas in innan injektionen
andas ut innan förslutelsen

Min dåliga andedräkt skall nå fram
samman med sammanfogade men
och avskyn skall alltid argumentera

Jag skriver inga dikter längre
men jag skriver långa hatbrev

Ingenting på bio

Jag fick ett par biobiljetter som betalning för ett litet skrivjobb. Jippie! Bio! Eller vänta nu. Biljetterna går ut den sista augusti och det finns ingenting värt att se på bio. Inte. Ett. Dugg. Vänta så skall jag ta och gå igenom några av de pågående och kommande filmerna:

Robin Hood
Är det nummer femhundrasjuttiotolv i ordningen? Det finns redan flera stycken bra, så varför göra ännu en? Vad är poängen? Vad kan det möjligtvis tillföra? Min gissning är: Inte ett jota.

Terror på Elm Street
Vad i helvete är det med Hollywood och förbannade, jävla, idiotiska remakes? När som helst kommer de väl att göra en ny Predator, eller en ny Karate Kid eller... oh wait. They just did. Japp. Jag skämtar inte.

Karate Kid
Ja. En ny Karate Kid. Denna gång extra politiskt korrekt med en liten svart kille som lär sig kung fu. VAD? Kung fu? Hette inte filmen Karate Kid? Jodå. Det gör den. Karate Kid om en unge som lär sig kung fu. Snart på en biograf nära dig.

Predators
Saxat från SFs hemsida:

"Predators, ett av filmhistoriens värsta monster är tillbaka för att återigen sprida skräck i biosalongerna. Denna gång sker kampen på rovdjurens hemmaplan och oddsen är knappast på människans sida…"

Okej, för det första kan man inte skriva "ett av.." efter att ha skrivit ett namn i plural. För det andra: vad i helsike gör människorna på rovdjurens hemmaplan? Var det dags för de intergalaktiska hockeyspelen och dags för predators att vara värdar för arrangemanget? Jag kan faktiskt inte komma på en enda annan anledning till att människorna annars skulle vilja åka och hälsa på dem.

Och sedan följer för övrigt en hög uppföljare som jag inte orkar gnälla över, men vad fan är det som händer? Varför måste vi se "Jadijada 4" eller "Gurgelsnoff the remake" eller helt enkelt "Karate Kid" nu utan karate och dessutom låtsas vi som om det ALDRIG funnits en film med precis samma namn. Om man inte vill ta exakt samma namn så kan man också lägga till ett "s" i slutet på namnet och därmed få en helt ny film. Jag förutspår med bävan en framtid där vi kan se Titanics, Avatars och Dirty Dancings.

Varför envisas Hollywood ens med att spela in nya filmer om de skall göra så här? Kan de inte bara lätt ändra titeln och ge ut filmerna en andra och tredje gång i stället? På så sätt skulle man i alla fall få lite kvalitet på silverskärmen.

Väntan

Allt jag är nu är väntan. Klar med gymnasiet (äntligen) och väntar på besked om sommarkurserna. Det känns fortfarande overkligt och som om universitetsvärlden inte kommer att släppa in mig. Lite samma känsla som jag får på restaurang, att förr snarare än senare kommer det dyka upp någon bjässe till säkerhetsvakt och säga "Hördu, du hör inte hemma här. Stick."
Men jag vill höra hemma där. Jag vill studera. Jag vill lära mig saker. Jag vill bryta ytan och knacka hål på skalet. Jag vill ha allt. Som vanligt vill jag ha allt.

Har märkt mer asociala tendenser hos mig sedan jag flyttade hit. Trots att folk kommer hit för att prata och skratta och umgås så lämnar jag dem ofta för att slöspela saker på internet eller bara gömma mig i allmänhet. Det är inte det att jag inte tycker om folk här, det är bara det att jag sällan känner att jag har något att tillföra. Jag har blivit gnälligare också, räddare, drömmer mer mardrömmar, sover mindre. Vaknar tidigt. Väntar på att August skall vakna. Ständig väntan.

Och innan jag vet ett dugg om sommarstudierna kan jag inte heller få någon ekonomi, utan ekonomi så väntar man också på att det skall komma påminnelser i brevlådan. Det är en hemskt tärande väntan.

Det är ju det här som skall vara livet, men samtidigt är det som om jag väntar på något mer. Något större. Något mer omvälvande. Jag skulle ju bli något speciellt, i stället känns det lite som att jag har gett upp allt. Som om potentialen finns där, men att de är bortslösade på mig eftersom jag inte orkar, bara sjabblar bort allt.
Har lyckats sälja fler av mina smycken och har sammanlagt tre beställningar att ta itu med. Skall nog sätta mig lite med det i dag. En tavla har också börjat vakna i mitt huvud, men tavlor har jag ju aldrig lyckats sälja några och jag behöver så förtvivlat bekräftelsen (och pengarna).

Mest av allt saknar jag Alv. Det är ett helsike att vuxenlivet skall komma i vägen och störa, för jag önskar att hon var här. Långa promenader, tedrickande, prat prat, prat.

Jag är också överlycklig att Einar har flyttat ned hit till Kalmar. Jag har saknat honom så hemskt mycket och det är underbart att ha någon som känner mig så väl i faggorna.

Måste jobba på mitt förtroende. Mitt förtroende för allt. Mig själv, livet, August, Bamse, allt. Saker glider mellan fingrarna och jag får aldrig riktigt kontakt med någonting just nu. Känner mig vilse och många gånger skräckslagen, men jag förmodar att det är sviterna av att kasta sig ut i livet efter så många års paus.