Var fan är mitt nyponte?!!

 Jag har varit på lilla Coop, stora Coop, Coop nere i stan. Jag har varit på Ica Supermarket och Ica whatever och Ica i Rockneby och Ica i Ljungbyholm. Jag har varit på City Gross och Willys och Hemköp och Liedl, men ingenstans har de längre nyponte.

Låt mig berätta en sak för er; jag växte upp på nyponte. När allt annat svek så var nyponte alltid något man kunde lita på. Något man kunde gilla. Det var inte beskt eller för surt eller smakade av en massa blommor. Det var inte som vidrigt camomillte som smakar damm från ett gammalt höloft och inte som Earl Grey som får en att börja fundera på om Angostura Bitter trots allt har en fanbase. Det var gott. På riktigt.

Och nu går det inte att hitta längre? Är det bara i Kalmar? Är det någon slags komplott mot mig specifikt? Eller är det ett nationellt problem? Har vi inga nyponrosor i Sverige längre? LÖGN. Jag ser dem titt som tätt under sommarhalvåret. Skall jag bli tvungen att bryta mig in i någons trädgård, plocka nypon, torka nypon och göra mitt eget jävla te?

Var fan är mitt nyponte?!!

Angelfire-funderingar

Vet ni vad som kan räknas som extremt pinsamt? Att läsa hemsidor man gjorde för 20-25 år sedan. Jag fann vägen in på mitt gamla Angelfire-konto och förväntades att övermannas av nostalgi. Lyckligtvis så blev det mer himlande med ögonen och generade sidoblickar för att se om någon var i närheten och kunde råka se eländet.

Men samtidigt. Jag har ingen personlig hemsida längre. Det du ser här är allt som finns rent privat. Det känns konstigt att inte längre ha ett specifikt hem på nätet. Att inte fundera över hemsidan, greja med design, lägga upp dumheter och djupa tankar om vartannat. Kort sagt så saknar jag att ha en hemsida, och jag saknar när alla andra också hade hemsidor.

Min Angelfire-sida går knappt att läsa längre på grund av all reklam. Jag funderar litet på att faktiskt börja betala för att få mer plats och ingen reklam och använda sidan igen. Det är retro som fan att ha en Angelfire-hemsida! Jag borde fylla den med plottrig text och alla de klassiska gif-filerna (den här ovan, en linje av eld, vandrande karaktärer från Diablo 1, snurrande pentagram och ett kranium som dyker upp ur vatten eller dimma eller något sådant jox). Jag borde skriva listor på alla mina favoritfilmer och allt onödigt skit som jag redan lägger upp här... Vänta nu. Jag gör ju redan det mesta av det där, fast här. Ändå lockar det att ha en hemsida igen, eller mer specifikt en angelfire-sida.

Nostalgi är en svår härskarinna.

Malkavian Book of Not

 

Efter grävande i gamla Angelfire-undersidor fann jag något som roade mig stort förr i världen. Vem som skrev det ursprungligen vet jag inte, men det förtjänar att sparas för eftervärlden.
Så, härmed presenterar jag The Malkavian Book of Not:

And lo, he came forth from the dappled hut, his eyes ablaze with a fury; 

2.  And passed to his faithful minions The Book, and they all averted their gaze

3.  For it was plaid.

4.  "Bear witness to my wisdom.  Keep these words close to thy hearts.  Do this, and there shall be cake and ice cream for all."

5.  And lo, it was so.  And the faithful minions took the Plaid Book to heart, even though the Holy One has yet to deliver on the cake and ice cream.  Bastard.

Malkav's Little Instruction Book, Volume II

1.  Believe in mayhem at first sight.

2.  Never laugh at anyone's dreams, unless they're really, 

really stupid.

3.  Overpay good babysitters.

4.  Never refuse princedom.  It is your civic responsibility,  and you'll learn a lot.

5.  Don't buy a car with a sun roof.  What are ya, a moron?

6.  Don't judge people by their relatives.  Take me, for example. Arikel was a schmuck.

7.  Don't admire people for their power tools, but for the creative and generous ways they put them to use.

8.  Never drive while holding a Vessel between your knees.

9.  Keep the porch light on until all the Family is in for the night.

10.  Pray.  It beats doing nothing when the hounds of hell descend.

11.  Drink deeply and passionately. You might get hurt, but it's the only way to live death completely.

12.  Keep a well stocked first-aid kit in your car and at home.

13.  Accept a breath mint if someone offers you one.

14.  Plant zucchini only if you have lots of friends.

15.  Meet regularly with someone who holds vastly different views than you.  Then kill them.  That'll teach the bastard to think differently.

16.  Talk slow, but shoot fast.

17.  Be the first to fight for a just cause.  No, forget that "just cause" crap.  Just fight.

18.  Surprise an old friend with a phone call.  "Hey, Helena, It's me, Menele..."

19.  When you have the choice of two exciting, plump things, choose the one you haven't tried.  We've got to watch those blood bond thingees.

20.  Leave a razor blade where a childe can find it.

21.  Don't ride in a car if the driver has been feeding.

22.  Don't confuse comfort with happiness.

23.  Don't confuse wealth with success.

24.  Don't confuse polyester with Dacron.

25.  Be the last to forgive. but the first to forget.  What was I saying?

26.  Write a short note inside the lid when sending a letter-bomb.

27.  Never give a bomb that's not beautifully wrapped.

28.  Make the rules for your Children clear, fair, and consistent.  Then change them.  Hourly.

29.  Don't let a little dispute injure a great friendship. If you're gonna fight, do it big.

30.  When you need professional help, get it from your friends, not professionals.  What do _they_ know?

31.  Smile when picking up the chainsaw.  The boy scouts will hear it in your voice.

32.  Always put something in the collection plate.  You can always get more blasting caps.

33.  Share your knowledge.  It's a way to achieve immorality.

34.  Never be the last to break a family Tradition.

35.  Drive as you wish your Kids would, if they weren't a bunch of self-serving whiners.

36.  Put anonymous death threats in your Childe's lunchbox.

37.  Never say anything uncomplimentary about another person's Blood doll.

38.  When talking to your victim, don't let him or her interrupt or end the session early.  It's your body and your money.  Stay until all your questions are answered to your satisfaction.

39.  Don't think that sending a gift or flowers substitutes for your Presence.

40.  Turn enemies into friends by doing something nice for them, like staking their family, and letting them watch the sun rise.

41.  Never buy anything electrical at a flea market.

42.  Everyone loves your vitae.  Look hard for ways to give it to them.

43.  Be an original.  If that means being a little eccentric, so be it.  If that means being slightly off your nut, amen.  If that means juggling chainsaws in a nursey, Halleluia, brother!

44.  Accept the fact that regardless of how many times you are right, you will never be wrong.

45.  Never swap your integrity for money, power, or fame.  Jerry Lewis movies on Beta, however, are acceptible.

46.  Become a person who brightens a room just by entering it. Don't forget:  when gasoline burns, it smells pretty foul, so bring an air freshner.

47.  Watch "The Andy Griffith Show" to help put things in perspective.  Opie must die.

48.  Allow your Children to face the consequences of their actions. And your actions, too.  Duh.

49.  Open your arms to change, but don't let go of your really sharp stick (tm).

50.  When you say, "I love you," mean it.  But only if you feel like it, that is.

51.  When you say, "I'm sorry," look the person in the eye.  It makes Dominating them to play hopscotch in a minefield all the more easy.

52.  Don't trust your memory; write it down.  It's best to do it on toilet paper, so the Ugly Ones can share in your wisdom.

53.  When friends offer to help, let them.  You always need cannon fodder.

54.  Set aside your dreams for your Children and help them attain their own dreams. Wait a minute, what am I _smokin'_ here?  Screw the Kids.

55.  Don't eat any meat loaf but your mom's.  I mean it this time.

56.  Don't stop the parade to pick up a dime, unless some really hungry guy is going to first.

57.  Read more books.  Watch less television.  Or was it, "Read more television, and Watch less books?"  "Read less watches, and book more televisions?"  Whatever.

57.  When you find something you really want, don't let a few Traditions, or Justicars, keep you from getting it.

58.  Never tell a man he's losing his sanity.  He might start looking for it.

59.  Remove your sunglasses when you talk to someone.  See #51.

60.  Every so often, let your spirit of adventure triumph over your good sense.

61.  Watch your altitude.  It's the first thing people notice about you.

62.  Trust in Caine, but lock your car.

63.  Never betray a confidence.  Unless it's Tuesday.  Or a month with a vowel in it.

64.  Give people more than they expect, and do it cheerfully. This is especially true of treachery.

65.  Go home for the holidays.  Maybe they've called off that Bloodhunt.  It could happen.

66.  Don't let weeds grow around your dreams.  Let them grow around your enemies.

Statsmissionens prissättning

 Jag har märkt att alla större loppis går igenom det här ibland. Det hände med Myrorna i Örebro, men nu har tiden kommit till Stadsmissionen i Kalmar: De börjar sätta priser högt och lågt utan någon som helst logik bakom besluten.
En lädersoffa med matchande fåtölj i gott skick: 450 kronor.
En mindre tygsoffa med två matchande tygfåtöljer i gott skick: 1200.
En liten träfigurin utan bakgrund: 30 spänn.
En utsökt vas utan bakgrund: 5 spänn.
En skål utan någon känd tillverkare: 130 kronor.
En begagnad kudde från IKEA: Dyrare än på IKEA.

Jag undrar hur de egentligen sätter priserna just nu? Har de satt någon försupen volontär på att slå en tärning eller bara kasta ur sig slumvis valda siffror?
Kanske har de fest när de sätter priserna så att alla inblandade är på lyset och de sätter priserna mest "på skoj"?

Fan vet. Jag vet i alla fall inte. Jag vet bara att när det här hände på Myrorna blev det svårare och svårare att hitta några fynd och till slut så gav jag upp att ens gå dit. 

Alla tar alltid allt personligt

 Det är problemet med bloggar såväl som Facebook eller andra sociala media. Alla tar alltid allting så förbannat personligt. Om någon har en annan åsikt så är det genast ett personligt påhopp mot någon annan. Kan inte bara folk få tycka olika om saker och ting? Måste alla tycka precis lika om allt? Skall vi bara sitta i en stor spegelsal och nicka leende mot varandra hela tiden? Nej, jag orkar inte.

I stället gör jag som jag alltid har gjort, jag skriver en brasklapp:
Om du känner för att ta illa upp av något jag skriver i framtiden så är du förmodligen undantaget som bekräftar regeln, eftersom du är en av den lilla handfull folk som faktiskt ens läser min blogg. Så. Måste jag lägga till en smiley också som extra avlatsbrev? Nej, så långt sträcker jag mig inte den här gången.

I övrigt så skriver jag det här på mitt nya tangentbord. Jag hade en massa idéer till blogginlägg jag ville skriva, men jag har tyvärr tappat bort varenda idé igen, så det får bara bli något pladdrigt och inte särskilt intressant eller roande denna gång. Ta det inte personligt.

Fåniga rullväskor

'

Jag tycker att rullväskor är något av det fånigaste som finns. I de allra flesta fall är de så små att varenda någorlunda frisk människa med lätthet borde kunna bära väskjäveln den lilla biten från bilen till tåget, mellan tåg eller från buss till perrong. Istället så fäller folk ut sina dumma handtag och släpar sin fula väska efter sig - med ett ljud som får mig att vilja knuffa ned samtliga på spåren.

Sedan finns det alla de som känner att de av någon anledning måste ha en rullväska i storlek med en mindre hyresrätt i Stockholm efter sig på en helt vanlig veckoresa... Men de tänker jag inte ens gå in på. 
Nej, det är de små, fjantiga, högljudda, fula rullväskorna som stör mig mest idag.

Jag gjorde ett experiment. Jag satt vid tåget och betraktade resenärer en stund. På den stunden passarade många, många rullväskor och av dem fanns det bara en enda som var stor nog att rättfärdiga hjul. Såvida inte alla andra var packade med blytackor, men jag tvivlar starkt på det.

Vad hände med att ha en snygg resväska? Är allas armar gjorda av kokt spaghetti nuförtiden? Okej. En praktisk ryggsäck, då? Någonting som inte gör att man ser ut som att man som lönnfet medelålders människa försöker cosplaya en elegant jävla flygvärdinna?

Bär era jävla väskor, puckon.

"Ring mig"

"Ring mig när som helst."
En vänlig uppmaning som getts genom åren av nära och kära. När jag haft en mardröm och vaknat kallsvettig mitt i natten ("Varför ringde du inte?"). När jag känner mig ensam och liten och patetisk. ("Ring mig.").
Men jag brukar inte ringa. Det betyder inte att jag inte uppskattar erbjudandet, men det är väl det att jag egentligen inte tror på det. På natten brukar folk sova. Vem är jag att störa deras nattsömn bara för att jag inte kan sova? Vem är jag att ringa folk när saker går fel och saker är snett och jag är rätt så övertygad om att jag egentligen skulle störa? Så jag ringer inte. Och de slutar uppmana mig. Och jag tar det som ett bevis på att jag egentligen aldrig borde ha ringt och att jag läste dem rätt från första gången. Det är ännu en sådan där sak folk bara säger för att visa att de bryr sig.
Men häromnatten hade jag en mardröm igen. Jag gick upp och tassade försiktigt ut ur sovrummet. Stängde försiktigt dörren efter mig. Tände taklampan och kröp ihop i soffan med hjärtat bultande. Och jag tittade på telefonen, och undrade, men vågade inte. Vänner behöver sin sömn lika väl som min man som låg kvar i sängen i sovrummet bakom den stängda dörren. 
Nära och kära har sina liv, sina arbeten, sina måsten. Jag skall inte störa. 

Dubráns minnen

 Innan Dubrán, när han fortfarande bara var Brán, var han en lycklig pojke. Livet i byn var lätt och ljust, och är det fortfarande i Dubráns alla minnen. Han och hans föräldrar bodde i ett av de många trädhusen, dekorerat med lyktor och glittrande prismor som kastade solkatter över trädens grenar. Det var ett harmoniskt hem och han var ett harmoniskt barn. När dagens sysslor var klara lekte han med sina vänner, men främst av alla lekte han med Wen. De var så nära som två ungdomar kan vara, delade varandras drömmar och förhoppningar, känslor och planer. När de nådde åldern för kärlek så delade de den också. Det var Bráns första förälskelse, men han var givetvis övertygad om att det också var den stora, enda kärleken, såsom man brukar vara.

 Sedan hände det. På hans sextiofjärde höst skulle han och Wen mötas vid skogsbrynet för att ta sig in till en fantastiskt fin liten tjärn någon timmes färdväg in i den djupa och snåriga skogen. Han var litet sen och sprang mot mötesplatsen. Hon var redan där och han stannade upp en stund och såg på henne innan han gick den sista biten för att sluta upp med henne. Wens långa, ljusbruna hår var flätat i ett antal flätor för att hållas i schack och hon hade på sig den där klänningen som han sagt att han älskade att se henne i. Men när han närmade sig och hon fick syn på honom så dök något spjuveraktigt upp i hennes leende och hon tog till flykten in bland träden. Han suckade och himlade med ögonen.

 “Wen! Måste du verkligen? För all del då...” Sedan sprang han efter henne in i skogen.

Hon var hela tiden en bit före, precis så långt bort att han fortfarande kunde se henne. Se, men inte röra. Ropa hennes namn, men inte prata. Skuggorna lekte också bland träden och mossan blev djupare ju längre in de tog sig. Wen stannade upp ibland, tycktes vänta på honom, skrattade sitt porlande skratt och försvann nästan igen. Några flätor som försvann bakom en trädstam, en glimt av klänningens tyg vid en stenbumling. 

 Brán tappade bort tiden, stigen, fokuserade bara på att hinna med henne och förhoppningsvis även hinna ifatt henne. Hjärtat bultade hårt i bröstet och hans leende stramade till sig allteftersom tiden passerade, och dog till sist ut. Länge var hans mun bara ett smalt, sammanpressat streck under jaktens gång och sedan, till sist, så stod hon stilla och hans leende återvände. De var djupare in i skogen än de någonsin varit förut - djupare in än de egentligen fick gå. Här hade träden börjat bli förvridna med draperier av lavar och klängväxter med ett blekt, sjukligt utseende. Mossan sviktade på ett mer obehagligt sätt under fötterna - som om ett kärr dolde sig precis en fot ned, och det luktade unket snarare än som en frisk skog. Wen stod med händerna knäppta bakom ryggen och ett stort leende. Testar ur hennes flätor hade lossnat under färden och ramade in hennes ansikte och han tog de sista stegen och slöt henne lättad i sin famn. Då förvandlades hon. I sina armar höll han inte sin älskade, sin käresta, sin barndomsvän, förtrogna och närmaste person i hela världen. En vederstygglig varelse hade tagit hennes plats. Grå hud översållad med vårtor och bölder, en lång, krokig näsa, hår som mer liknade grovt tagel och för långa armar som lindade sig runt hans kropp. Det pärlande skrattet övergick till ett horribelt skärande skrockande i stället och munnen var som ett öppet sår med svartruttnande stumpar kvar av tänderna.

 Brán var inte gammal och vis, inte djärv och orädd som han en gång skulle framstå, så han skrek. Skrek och skrek medan haggan drog med honom in i skogens mörka hjärta.

En svår tid inleddes. En tid som Brán alltid senare skulle ha svårt att dra sig till minnes om han frivilligt försökte komma ihåg, men som alltid skulle återvända med oroväckande tydlighet om han försökte glömma.

Haggan, som insisterade på att han skulle kalla henne “Mor Maskträ” tycktes se det som ett privat skämt att ha honom i närheten. Ofta märke han att hon följde honom med sin obehagliga blick när han utförde de sysslor hon ålade honom. Han lärde sig fort att hålla huvudet nere och att sova när tillfälle bjöds och äta vadän för vidrigheter hon serverade honom. Många var i början de gånger då han låg i Gropen och vred sig i plågor över att ha fått i sig något hans kropp knappt kunde hantera. Gropen. Det var där han hamnade om han inte skötte sig, eller ibland bara på en av Mors nycker. Den var exakt vad den lät som, en djup grop med branta väggar, hala av blöt jord och grönslipprig mossa, med en botten som var mer lervälling än golv när det regnade. 

 Han grät ofta den första tiden, men efterhand var det som att tårarna sinade. Han började finna sig i situationen. Utföra sysslorna mekaniskt. Göra som han blev tillsagd. Mor Maskträ verkade dock snarare bli irriterad över detta snarare än någonting annat och de sysslor som ålades honom blev värre och värre tills han inte längre mäktade med att utföra dem. Mala benpulver av människoben och alvben i en osalig blandning, vända ut och in på ormar, flå harar levande... Brán kräktes och vägrade och grät igen och blev satt i Gropen utan något att äta. Nästa dag hände samma sak igen och igen, Mors order förblev desamma tills han inte längre orkade protestera, svag av köld, trötthet och näringsbrist. Han malde benen till ett fint, fint pulver, han lärde sig hur man vänder en orm ut och in och hur man skall hålla en hare och lägga snitten för att kunna ta av skinnet medan den sprattlade i en manisk dödskamp. Han lärde sig att svälja tårarna och hålla nere klumpen i halsen. Han lärde sig att leva ögonblick till ögonblick och inte tänka utanför den exakta detaljen han hanterade exakt i nuet. Han vande sig. 

Det var då som Mor tog med honom ut, bort från skogens hjärta, bort från det stinkande huset med sina benrester och ruttnande köttslamsor, ut på en färd mot den människoby som låg någon dagsresa bort. Först var Brán lättad, himlastormande glad till och med. Att få andas frisk luft, se något annat än förfall, dricka färskt vatten ur skogsbäckar, det var fantastiskt. Dessutom anade han att han skulle kunna få en chans att rymma om han fortsatte att sköta sig. Förr eller senare skulle Mor Maskträ se åt ett annat håll, och då tänkte han vara beredd. Brán fick ny spänst i stegen och var full av nyfikenhet då de närmade sig människobyn. Han hade aldrig sett en människa förut och det förundrade honom hur lika barnen som lekte ute på den leriga vägen var honom själv, om än yngre än han var just nu. I samma ögonblick såg ett av barnen upp och mötte hans blick. Barnet förundrades och sprack upp i ett stort leende innan det styrde kosan mot honom. Brán kastade en blick mot Mor Maskträ bara för att inse att hon inte längre stod bredvid honom och förvirrad såg han sig om för att faktiskt hitta en utväg. Var det här hans möjlighet att fly?

 En liten knubbig hand grep tag i hans byxben och en troskyldig röst frågade:

 “Ä du en aaaaalv?” med så mycket förundran att han var tvungen att le.

 “Ja, jag är en alv.” svarade han varmt den lille parveln och sedan gick allt väldigt fort. Mor Maskträ var plötsligt där igen och med en enda rörelse hade hon svept upp barnet under armen och stegat iväg utom synhåll för de andra barnen - som leken tagit längre bortåt vägen så att de ingenting märkt. Brán skyndade efter henne, full av onda aningar och en gnagande känsla av skuld. En känsla han skulle bli alltför förtrogen med under kommande år.

 Det var som en hemsk barnkammarsaga. En historia man berättar för barn så de inte skall gå ut för långt i skogen. Samma saga som han själv hade hört när han växte upp, om haggan i skogens mörka hjärta, haggan som sög märgen ur ben, dyrkade ondskan och åt små barn... För under tiden som följde fick Brán på ett ytterst plågsamt sätt veta att alla sagorna var sanna. Då och då, ibland med många månader, ibland ett par års mellanrum tog sig Mor till byn. Ibland tog hon med Brán, ibland gick hon själv medan han lämnades i Gropen, men alltid alltid hade hon med sig ett barn tillbaka. Ibland ett större barn, ibland bara ett lindebarn, men alltid ett barn. Otaliga var de gånger då Brán försökte rädda fången, rädda fången och sig själv. Fly från haggan. Ibland verkade det nästan som att han hade lyckats, bara för att sedan springa rakt i famnen på Mor Maskträ igen, där hon stod flinande och väntade på dem. Det stod snart tydligt att han bara kunde rymma när hon tillät, ja till och med ville att han skulle försöka.

Ibland höll hon barnen i burar precis utanför stugan några dagar, men när de till sist fördes ned i jordkällaren - och de fördes alltid till jordkällaren till sist - så såg han dem aldrig mer i livet. De kvällarna lagade Mor Maskträ mer mat än någonsin och firade för sig själv. Hon drack starka rusdrycker som frätte i Bráns mage när han smakade och kacklade glatt medan hon bjöd honom på välkryddade köttstycken. Första gången smakade han, lydde av ren vana. Det var godare än någonting annat han fått äta hos Mor, men Brán var inte dum. Han förstod, och den vetskapen frätte djupare hål inombords än någonting annat. Den kvällen kräktes han tills långt efter att ingenting fanns kvar i magsäcken och sedan grät han över den lille pojken som varit så förundrad över att få se en alv i sin hemby. Han grät över pojken och över sig själv och över alla barn som komma skulle och som tidigare varit. Han grät tills han kände sig helt tom inombords och sedan småsnyftade han sig till sömns. I skuggorna stod haggan och njöt vällustigt av hans vånda.

Åren blev fler. De paraderade förbi i samma skoningslöst långsamma takt. Brán växte upp. Han slutade försöka fly. Han slutade att gråta. Han slutade att försöka rädda barnen eller ens lära sig deras namn. Han rörde sig som i ett mörker han inte kunde vakna upp ur. Födelsedagar passerade och fortsatte att passera obemärkta. När fyrtiosju år förflutit hade Brán inte lärt sig att tycka om sin tillvaro, men han accepterade den som det enda som stod till buds för honom. Det enda som existerade. 

 Då kom tillfället. Det äkta tillfället. Den gång när Mor faktiskt gick till byn och lämnade honom i stugan. Det första dygnet hon var borta fortsatte han som vanligt med att sköta sina rutiner och göra sitt, men sedan stannade han upp ute på gårdsplanen. En snövit uggla satt på en av grenarna utanför. Den stirrade på honom.

 “Gwenaderyn” andades han nästan ljudlöst för sig själv. Den vita ugglan. Symbolen för hans stam och hans hem. Hans riktiga hem. Ugglan lyfte från grenen och flög bort från skogens hjärta. Brán släppte vad han hade för händer och följde efter den.

Och han tog sig hem. Han kom hem till sist. Han försvann som ett barn och kom hem som en vuxen alv. Glädjen över hans ankomst var stor, händelsen firades i flera dagar i sträck. Hans far släppte honom inte med blicken, hans mor kunde inte sluta röra vid honom. Wen... Wen var också vuxen nu. Hon hade tagit sig namnet Aeronwen och gift sig med någon annan, en gemensam bekant, nu hennes make och far till ett kommande barn.

 Brán tog namnet Dubrán, för han kände det som att en svärta avskärmade honom från de andra. En svärta de kunde se i hans ögon eller lägga märke till i hans spruckna skratt. Han kunde inte prata om sina upplevelser. Orden fastnade i halsen, kvävde honom, gjorde det svårt att dra efter luft.

 Den tredje natten efter flykten började rösterna. Det började med att han hörde dem i sömnen, rösterna från de döda barnen förföljde honom genom alla hans drömmar och snart började han höra dem även när han var vaken. Ibland svarade han dem, ibland hörde han dem bara. Han hade just börjat vänja sig vid dem och anpassa sig till någon slags vardag i byn igen när en välbekant stämma plötsligt skar genom hans inre:

 “Men där är du ju, gosse...”

 Hon hade hittat honom igen, och sedan den dagen lämnade hon honom aldrig ensam med sina tankar igen.

Inte död, men drömmande

 Det finns början på alldeles för många historier i mitt huvud. Det är ingenting nytt. Jag har alltid haft alldeles för många historier som blixtrar omkring där inne. Man kan jämföra det med en damm med på tok för många fiskar som ilar omkring, man kan se glimret av fjäll när de drar förbi, men inte mer. De är svåra att fånga, såvida man inte har en håv. Jag har aldrig haft en sådan håv. Min håv har för stora maskor och för övrigt vet jag inte var jag har lagt den.

Men jag har läst Tommy Bildströms Hjältesaga och jag har sett hela Syskonen Baudelaires Olycksaliga liv på Netflix. Och någonstans har jag insett att jag tappade lekfullheten i skrivandet. Jag började fundera på målgrupper och tolkningsmöjligheter och säljbarhet. Jag slutade att låta historien svälja mig hel och föras vartän den ville ta mig. Jag slutade lita på min egen fantasi. Nu när jag vet problemet borde jag kunna ta itu med det igen, men jag hittar alltid nya fallgropar. Jag gillar inte mitt tangentbord. Det är aldrig tyst här hemma. Katten är förbaskat söt och behöver klappas. Jag kanske borde limma warhammer-gubbar eller sortera mina böcker... Och plötsligt är det dags för mat eller någon annan trist, men nödvändig syssla.

Just nu lever cirka fem olika böcker i mitt huvud. Jag har börjat på några av dem. Jag fastnar i research, eller formuleringar eller något annat lika rörigt. Kanske borde jag sätta upp en speciell skrivtid för mig själv och tvinga mig att skriva, men det är aldrig så jag har fungerat. Kommer det inte bara att döda kärleken till skrivandet?

Fast, ärligt talat, lever den ens som det är nu?

Häromdagen såg jag en ekorre igen

 Häromdagen såg jag en ekorre igen. Häromkvällen mötte jag och hunden en igelkott som också var ute på kvällspromenad. Båda tre var fina.

Ville bara säga det.

Mäns dumma, jävla ursäkter

 

Mitt liv har än en gång inte klarat av måttet för Bechdel-Wallance-testet då jag och en väninna nyligen pratade om män och deras ursäkter. Och jag vet, jag vet, "inte alla män!!!" osv, osv i det oändliga. Det kan komma som en total överraskning för folk, men när man säger "alla" eller benämner en gruppering av folk så är det sedan en åsikt eller kanske en övergripande trend som kommer att beskrivas. Inte alla svanar är aggressiva, exempelvis, men fan de allra flesta.
I alla fall.
Män har generellt så jävla dumma ursäkter.

Scenario: Hona träffar hane. Hane är romantisk och omtänksam och intresserar sig för henne vilket hon finner smickrande och det gör bara att hennes känslor för honom ökar (om allt går väl med hormoner av olika slag i kroppen). De inleder en relation. Tid går. Sedan upptäcker honan snopet att hanen slutat vara romantisk och omtänksam och att intressera sig för henne. Följande ursäkter serveras därmed:

"Det är inte bara mot dig, jag gör så mot alla!" (sagt med beklagande och litet självömkande tonfall).
Vad han menar? Ingen aning. Vad honan oftast hör är "du är inte speciell. Du skall inte tro att du är någon särskild i mitt liv."

Han kan också komma med en direkt lögn, som han ändå på något sätt tror är sann:
"Jamen, jag är inte den sortens person som [är romantisk/omtänksam/osv]."
Vilket ju honan vet att han VISST är, eftersom det var en sådan person hon föll för från första början.

Jag har märkt samma tendenser även i icke romantiska förhållanden med män, när man bara är vänner. "Jag gör så mot alla". Från att ha varit "Vi mot världen!"

Jag vet inte varför män tror att man kan sluta engagera sig bara för att man har ett förhållande. Är inte förhållandet då inlett på falska premisser? Hur skall man kunna må bättre av att man behandlas lika dåligt som alla andra? Hur skall man kunna förbise hur personen varit mot en bara för att den påstår att den "alltid varit sådan"?

Jag vet inte. Människor är jobbiga.

Bilden härledes för övrigt till att jag hade någon tanke om "Om man har tagit kossan i land får man fan inte sluta mata den när man låst in den i båset." ~ gammalt minecraftordspråk.

Glitter i kanten av synfältet

 Jag återupptäcker mig själv och vilken väg jag går på. Jag ser glitter i utkanten av synfältet och känner något slags märkligt... Hopp? Jag vet inte om det är rätt ord, men jag börjar känna igen mig själv litet. Under så många år har jag byggt upp så oändligt många spärrar och borden och måsten och föreställningar som alltid liksom skavt litet på själen.

Vi får se hur det går.

Saker som förändrats

 Det är mycket som har förändrats med åren, även om man sällan märker det förrän man tittar tillbaka på saker man skrivit en gång i tiden.
Min mentala hälsa har blivit enormt mycket mer stabil, troligen för att jag nu har kunnat sova hyfsat regelbundet de senaste tretton åren. Insomnian är försvunnen. Mardrömmarna har minskat från 29/30 nätter till kanske 2/30, och med förmågan att sova smälte många andra problem också bort. Många, men inte alla. 
Jag vet att jag är bra på olika yrkesroller nu. Att försöka få en arbetsgivare att förstå det är dock något jag inte är särskilt bra på, och jag vet verkligen inte hur jag ens skall lyckas bli kallad till en intervju. Det är en så märklig dans och ingen har riktigt lyckats förklara stegen även om Arbetsförmedlingen såklart har försökt tidigare i mitt liv. Så många plattityder och meningslösa frågor som inte har ett dugg med själva arbetet att göra.

"Hur bra är du på att arbeta i grupp?" - För ett jobb där man arbetar självständigt och ensam.
"Hur bra är du på problemlösning?" - För ett väldigt simpelt jobb där det största problemet torde vara att välja fikabröd.
Och värst av allt "Berätta varför du skulle passa för det här jobbet?". Och där är tanken tydligen att man bara skall använda en massa färdigprogrammerade uttryck. Många jävla bollar i luften, lagspelare, anpassningsbar, stresstålig, bla bla bla. Varför kan det inte bara räcka med "Jag kommer att göra jobbet bra och passa alla tider"?

Texter om Aska

Ville spara några glimtar ur lajvkaraktären Askas tidiga liv. Hon skrevs för lajvet Occultatum, och då kampanjen lades ned fick hennes historia aldrig skrivas klart. Det är synd. Jag saknar den.

Puck

När jag var liten hade jag en låtsaskompis som hette Puck. Jag vet inte hur gammal jag var första gången jag mötte honom, men jag kan inte ha varit många år alls. Min mamma har berättat att jag började prata om honom redan när jag var fyra, men att de tog lätt på det, den gången. Jag var ju ändå så liten och hade gott om låtsaskompisar; fantasidjur, spöken, träd och sagofigurer. Han var bara en i mängden.

De andra försvann så småningom när jag blev litet äldre, men inte han. Han var kvar. Under ett eller ett par år, jag tror det var mellan sex och sju års ålder, var han utöver familjen hela mitt liv. Jag undvek de andra barnen aktivt, för att i stället smita iväg och leka med honom så fort jag hade chansen. Åh, han var så rolig. Minst lika fantasifull som jag själv, och han förstod alltid vad jag menade. Dessutom var det som att lekarna blev mer levande med honom, mer verkliga. Han kunde trolla, frammana helt fantastiska saker ur tomma luften: Fjärilar på vintern, små retfulla älvor, sorgliga spökgestalter och en gång en guldskimrande drake som lade sig kring trädet i gläntan där vi brukade träffas. Jag svor i många år på att jag hade kunnat känna drakens svaveldoftande andedräkt mot mitt ansikte.

Mina föräldrar blev mer och mer oroliga för mig. Det som från början hade varit tecken på livlig fantasi började mer och mer likna en mani. Ibland smet jag ut mitt under stjärnklara nätter för att jaga eldflugor med Puck. Eldflugor som absolut inte existerade i vår del av världen. Sedan var jag omöjlig att väcka på morgonen, där jag låg hopkrupen i min säng med leriga fötter, kramandes en tom glasburk.

Det var tal om att skicka mig till en barnpsykolog. Att vi kanske borde flytta in till samhället så jag fick vara närmare andra barn. Att jag kanske hade någon form av riktigt problem som jag gav uttryck för med "de här dumheterna".

Så en dag var inte Puck där längre, som om han aldrig hade funnits. Jag tyckte ibland att jag såg honom på avstånd, men då jag med andan i halsen sprang ditåt försvann han igen. Spårlöst.

När jag var åtta förstod jag att mina föräldrar hade rätt. Jag hade hittat en bästa kompis i skolan och fått en egen kanin att ta hand om hemma. Jag var alldeles för stor för låtsaskompisar. Det var dags att gå vidare med livet, så det gjorde jag. Mina föräldrar var nöjda. Jag var väl också nöjd, tror jag. Ändå var det ibland något som gnagde, något som blev tydligare ju äldre jag blev. När jag kom in i tonåren så var blotta tanken på Puck så smärtsam. Den otrolige vännen jag haft som liten. Jag saknade min egen fantasi. Jag saknade förtroligheten. Jag saknade magin. En magi jag då förstått inte fanns, men som jag saknade så bittert, fram till den dag jag fann min egen magi. Den dagen jag upplevde Uppvaknandet.

Och jag antar att det för alla är omvälvande, men jag tvivlar på att alla var så lättade över det och välkomnade det så lyckligt som jag gjorde. Magi fanns. Magi fanns verkligen på riktigt och jag kunde själv lära mig använda den. Jag kunde skapa egna illusioner, återse något av barndomens mirakel och njöt i fulla drag av det. 

Jag lät mig själv glömma bort min låtsasvän och åren gick.

Jag blev vuxen. Fann kärlek. Förlorade den igen. Upplevde mycket saker under många år.

Och sedan, en kväll på Occultatum. En gestalt som hela tiden kändes så förtvivlat förtrollande välbekant. Någon jag visste att jag borde minnas, men samtidigt inte riktigt kunde placera efter all den tid som förflutit.

Tills han kom fram, och med ett retsamt litet leende stack hål på illusionen om vad barns låtsaskompisar kan vara för något.

'Hej Aska,' sa demonen och lade spjuveraktigt till 'Så stor du har blivit.' 

Befriande normalt

Solglitter över vattenytan på ån som flöt förbi. Rosendoft i trädgården fast det egentligen var för tidigt för rosor. Grannarna stannade ofta och kommenterade om hur fin trädgården såg ut och språkades några ord över staketet. Den lilla gula villan var inbäddad i grönska. Aska stortrivdes.

Utifrån garaget kunde hon höra disharmoniska metaltoner från spräckta högtalare. Då och då sjöng hennes älskade med, eller gastade snarare, för full hals. Wuria höll på med sin MC, och då blev hon alltid på gott humör. Aska kunde inte för sitt liv förstå det, men om Wuria var glad så var hon glad. 

Det kändes konstigt att bo ihop. Konstigt för att det på något sätt var så befriande normalt. Aska log och fortsatte rensa trädgårdslandet hon stod på knä vid. Längst ned på husfasaden fanns diverse magiska sigill ristade, vilket bidrog till blommornas välbefinnande och snabba tillväxt. Hon antog att hon kunde göra någon formel och på så vis hindra ogräset, men varför då? Det var skönt att jobba med händerna, känna jorden under fingrarna. Smutsa ned sig.

När hon var färdig med sitt värv reste hon sig upp, sträckte på sig. Fötterna var iskalla, men hon vägrade att bära skor på sin egen gräsmatta om hon slapp och hon vickade på tårna för att få igång blodcirkulationen igen. Med ett småleende skakade hon på huvudet åt att hon kände sig sådär löjligt nöjd med allting. Känslan var större än allt, till och med magins lockelser. På tal om det hade hon en överraskning till Wuria. Aska skrattade till och smet in i huset för att förbereda alltihop. När middagsdoften började nå ut till garaget var hela huset fullt med illusionen av eldsflugor som ersatt de vanliga lamporna. De glimmade och gav allting en speciell lyster. Det var trots allt en speciell dag. De skulle fira det första halvåret i sitt eget hus.

Lustiga huset

När jag var riktigt liten tog mina föräldrar med mig till Lustiga Huset. Jag minns ingenting av det, men min pappa berättade om det för mig när jag blev litet äldre. Det fanns en spegellabyrint där, en sådan där man kan se sig själv förvriden eller i oändliga kopior. Jag började tydligen skratta, vilket i sig inte var en konstig reaktion. Fast sedan slutade jag inte. Jag skrattade och skrattade tills det gränsade till hysteri och skratten övergick i gälla skrik samtidigt som jag förtvivlat försökte ta mig loss från barnsulkyn. Jag blev inte lugn igen förrän vi kom ut därifrån. 

Ibland undrar jag om jag på något sätt, med ett litet barns outgrundliga visdom, visste redan då.

"Jag trevar över speglar för att finna vägen ut" var det någon som skrev en gång. Det var vad jag gjorde. I tio långa år. Trevade och trevade. När jag lyckades... Det var kyla så kall att den brändes. En intighet som bytte ut benmärgen mot destillerad panik, så stor att bara lugnet bröt igenom sprickorna.

Jag vet inte hur jag gjorde. Jag vet exakt hur jag gjorde. Jag kommer aldrig göra det igen. Jag vet inte om jag kan låta bli.

Och jag vet inte om den person som var det där lilla barnet min pappa berättade om existerar längre. 

De säger att ögonen är själens spegel, men spegeln kanske också kan stjäla själen och hålla den fången. Kanske reflekterar Glasvärlden bara vårt inre. Kanske stjäl vi Kraften från oss själva, vårt eget undermedvetna, som sedan också förgör oss för vår kortsynthet.

Kanske finns det verkligen monster där. Verkliga monster.

Kanske är jag ett sådant monster, och då var det jag som förtärde Aska och tog hennes plats.

Kanske är det hon som förföljer mig nu?

Ättesaga: Epilog

 Skrev en berättelse för ett par år sedan som tog vid efter lajvet Ättesaga. Den är värd att dela:

Vinden var en isande kall vårvind på Öxnas huvudgård i mars månad, men glädjen var ändå stor. Vintern hade varit god efter höstens tumult och våren lyfte som alltid mörkret från allas hjärtan. 

Eirik vankade av och an utanför huset och kastade idel oroliga blickar mot dörren. Några av de andra i ätten fanns också där och väntade under ett lågmält mumlande samtal. Ett nytt barn i ätten var alltid en god nyhet och det var inte varje dag en völva födde ett heller. 

Det var oroväckande tyst inifrån huset. Inga skrik, varken från Jorun eller något barn. Då och då skymtade man någon som ilade förbi ett fönster eller en dörröppning för att hämta något, men i övrigt; tystnad. Till sist, fortare än någon hade kunnat ana även om det för Eirik varit som månader i tid, stod Solfrid i dörren, med en täckt träskål i sin famn. Ingen glädje stod skriven i hennes ansikte. Ingen stolthet. Hon såg sluten ut, nästan bister, när hon trött förkunnade samma ord som så många völvor använt för att avsluta blot och ritualer.

"Det är fullbordat." tätt följt av "Eirik, du har fått en dotter."

En dotter? Blickar utbyttes mellan de församlade där utanför. Det var ingen hemlighet att Jorun hade väntat sig en son, så hade runorna sagt henne i alla fall. Vad betydde detta?

Solfrid såg inte på de andra utan gick med bestämda steg förbi dem alla och vidare ut mot skogen. Väl där skulle hon gräva ned moderkakan så att ingen någonsin kunde se den, se att den inte var röd eller rosa, utan svart som tjära. Ingen skulle känna stanken av föruttnelse som den utsöndrade. Det skulle bli hennes hemlighet.

Synen som mötte Eirik när han kom in i sitt och hustruns sovrum var inte vad han väntat sig. Han visste inte vad han egentligen hade väntat sig, men inte det här. Stämningen i rummet var dyster, mer som vid en begravning än en födsel. Gunborg och Solvind stod och viskade sinsemellan vid väggen. Disa och Idun stod vid vaggan, den vagga som Eirik själv hade byggt till barnet, men de såg inte på vad som låg i den. Alla var bleka och sammanbitna. Jorun låg med slutna ögon och en liten skräck högg till i Eirik innan Idun höll ett finger för läpSparna i en hyschande gest mot honom. 

"Hon sover." förkunnade hon lågt.

Eiriks blick gick då till vaggan, till barnet, hans barn, och han såg. Han såg hår lika svart som Joruns, men han såg inga runda kinder eller rosig hy. Det var allvarliga svarta ögon, så svarta att man inte kunde särskilja pupillen, som såg tillbaka mot honom. Svarta, insjunkna ögon i ett smalt ansikte med hud som hade samma ton som aska. Munnen var ett smalt streck och händerna som borde varit knubbiga och söta hade istället naglar vassa som klor.

Hjorvald talade länge och väl med Jorun i enrum efter födseln. Ingen annan vet vad som sades då, men efteråt stegade han ut från rummet med vrede och förtvivlan skrivna i anletet. Det dröjde innan han satte sin fot på huvudgården igen.

De döpte henne till Frida. Frida som skulle betyde älskad och vacker, men som var ingendera. Det lilla flickebarnet med den kalla huden som aldrig jollrade eller skrek. Hon bara låg där. Hon åt med stor aptit, men blev aldrig rundare, bara större. Faktum var att hon växte oroväckande fort. Innan hon var tre månader gammal reste hon sig upp och gick, inte osäkert eller tultande som småbarn brukar, utan nästan med någon slags värdighet. Eirik begravde sin rädsla för barnet i mjöd och öl. Han stod knappt ut med att titta på henne ens. Jorun verkade leva i förnekelse och behandlade Frida som vilket barn som helst, lekte med henne och jollrade med henne trots att hon aldrig fick någon respons. De långa jaktturer hon alltid gett sig av på blev inställda och de andra völvorna fick leda ättens blot.

Tiden gick, sommaren fortskred, men vinden fortsatte att vara onaturligt kall.

Ljushuvud

 

Mina tre senaste projekt har varit lampor. Det finns en särskild slags tillfredställelse i att ta trasiga eller oanvändbara lampor, lägga till, dra ifrån, sätta ihop och bygga en helt ny lampa som perfekt passar ens syften.
Den första var en bordslampa i form av ett blått klot som med hjälp av en hyllkonsol och sladd från en annan gammal lampa fick bli väggbelysning vid min byrå.
Den andra var den ni ser ovanför, vilken brukade vara en fontän som jag fann i soporna, men som nu blivit en lampa med plats för mina finaste glaskulor.
Den tredje som jag jobbar med var en rostig sak i billig guldfärg, i form av en stjälk med blad och lampan som en blomma. Jag har slipat den och grundmålat den och nu börjat med första lagret faktiskt färg. Den skall bli grön, se mer ut som en faktisk blomma.

Idag har jag också råkat skriva två sidor på en novell. Jag kan inte ens minnas senast det hände, men jag är litet orolig för att jag inte kommer att avsluta den. Det där med att avsluta saker, särskilt berättelser, har aldrig varit min starka sida. Nästan alla mina rollspelskaraktärer och lajvkaraktärer efter närmare 30 år i hobbyn lever. Min mor blev redan när jag var liten totalt överkörd av "Mamma, vill du höra början på en ny berättelse?" Men ibland händer det ju att jag slutför saker. Vi får se. Tills vidare får dokumentet ligga kvar utan att stängas ned. Kanske hjälper det.

Omtumlande

 

Det är omtumlande dagar och nätter, samtidigt som de går in i varandra. Jag är inne i någon slags skapande period där jag inte bara kan låta bli att fippla med litet saker här och där. Samtidigt känns det som att jag väntar på någonting, men jag vet inte vad. Att Orken magiskt skall uppenbara sig som en blixt från klar himmel och göra att jag plötsligt kan vara vaken och fokusera på vad jag vill. Det går inte. Det kommer inte att hända. Jag vet ju det, men jag kan inte låta bli att längta och vänta i alla fall.

Bilden ovan är en av tre som samma konstnär gjort och några av de första bilderna jag faktiskt sparat ned på datorn på många år. Förr brukade jag ha en mapp med sparade bilder som inspirerade mig eller gjorde mig glad. Jag vet inte varför jag slutade med det, men kanske är det här början på ett nytt personligt galleri jag kan besöka när jag vill. Vem vet?

Fantomen är död - länge leve Fantomen!

Så skallar ropen mellan trädstammarna i djungeln, och här är åter ett blogginlägg. Jag har saknat att blogga, jag har saknat att skriva. Facebook är för tramsigt och rörigt och fullt med reklam och rekommenderade poster från sidor och folk jag inte bryr mig ett vitten om. Mina vänners inlägg ser jag ofta inte ens röken av. 

Sedan blir det ju mer som att ropa ut i vinden, att blogga, menar jag. Men jag är okej med det. 

Idag har varit en dag som alla andra. Jag har gjort vuxna saker. Allt jag gör är vuxet nuförtiden, det är jag gammal nog för att påstå. Så jag har vuxet sorterat mina CD-skivor och vuxet lagat mat och vuxet tittat på Buffy med min son. Jag har också väldigt vuxet plockat med mina plastdinosaurier och pratat med en vän alldeles för långt in på natten... Och här sitter jag nu. Klockan är halv två om nämnda natt och jag har missat sömntåget.

Skall inte skriva för långt, för jag behöver verkligen inte hålla mig vaken mer än nödvändigt nu. Skall nog slå på litet av mitt nya favorittidsfördriv i form av podden (mer som en radioteater) The Magnus Archives.

När som helst nu i alla fall.

Aldrig nog

 Jag har allt för många gånger i mitt liv varit alltför mycket, men jag har heller aldrig varit nog.
Från min första riktiga pojkvän som lämnade mig för att jag inte gick med på att ha ett trevägs-förhållande mellan honom och min bästa väninna till alla otaliga män - och en och annan kvinna - som gjort mer än tydligt att jag inte är tillräckligt. Jag är inte nog. Jag duger inte.

Jag är inte vacker nog, inte smal nog, inte aktiv nog, inte sexig nog, inte smart nog, inte lyckad nog, helt enkelt inte bra nog. Jag kan inte göra någon till lags och jag skaver mot allt och alla.

Jag slutför ingenting.
Jag lyckas inte med någonting.

Jag hör från så många att det finns relationer där man är nog, men jag har aldrig upplevt en sådan, så jag har börjat tro att de ljuger. Det är lättare att tro att de ljuger än att det bara är jag som är helt och hållet fel. Eller inte helt och hållet fel. Jag duger i krig, och alltid är det väl krig någonstans. Jag har varit tillfällig, jag har varit i väntan på något bättre, jag har varit någon som duger till något för stunden.

Men ingenting består. Ingenting varar. Jag duger aldrig i längden.

Egentligen sover jag nu

 Egentligen borde jag säkert sova typ nu, eller i alla fall snart. Jag har tränat idag och känner mig mör i hela kroppen. Imorgon är det dags för jobb igen. Tredje passet den här veckan. Det märks så tydligt att jag inte är frisk när tre pass i veckan känns som väldigt, väldigt mycket, även om jag älskar mitt nya jobb och trivs otroligt bra.

Men det går framåt, för inte länge sedan kändes två pass som väldigt mycket.

Det finns så många ord i huvudet som måste ut, men jag vet liksom inte var jag skall göra av dem, så därför skriver jag här. Bloggarnas tid är förbi, vill man nå ut skall man använda sig av helt andra medium, men jag vill ju inte nå ut direkt. Jag vill bara få ut saker ur huvudet. Det är skillnad.

Det är en konstig vecka, och förra var ännu konstigare. Jag upplever något slags lagg i mitt huvud, en känsla av att vara frånkopplad från verkligheten och samtidigt med underliggande panik över att det är något jag MÅSTE göra. Något viktigt. Någonting som är livsavgörande. Det blir litet svagare för varje dag, men är fortfarande alldeles för starkt och gör att det blir komplicerat att finnas. Alla vardagliga saker blir stora. Allt blir liksom överhängande, även om det är något för litet för att hänga över någonting alls egentligen.

Men jag har i alla fall diskat. Och lagat mat. Och umgåtts med barnet och tagit hand om hunden. 

Det här är ett helt ointressant inlägg, men varför skall jag skriva intressanta inlägg mer?