Egentligen sover jag nu

 Egentligen borde jag säkert sova typ nu, eller i alla fall snart. Jag har tränat idag och känner mig mör i hela kroppen. Imorgon är det dags för jobb igen. Tredje passet den här veckan. Det märks så tydligt att jag inte är frisk när tre pass i veckan känns som väldigt, väldigt mycket, även om jag älskar mitt nya jobb och trivs otroligt bra.

Men det går framåt, för inte länge sedan kändes två pass som väldigt mycket.

Det finns så många ord i huvudet som måste ut, men jag vet liksom inte var jag skall göra av dem, så därför skriver jag här. Bloggarnas tid är förbi, vill man nå ut skall man använda sig av helt andra medium, men jag vill ju inte nå ut direkt. Jag vill bara få ut saker ur huvudet. Det är skillnad.

Det är en konstig vecka, och förra var ännu konstigare. Jag upplever något slags lagg i mitt huvud, en känsla av att vara frånkopplad från verkligheten och samtidigt med underliggande panik över att det är något jag MÅSTE göra. Något viktigt. Någonting som är livsavgörande. Det blir litet svagare för varje dag, men är fortfarande alldeles för starkt och gör att det blir komplicerat att finnas. Alla vardagliga saker blir stora. Allt blir liksom överhängande, även om det är något för litet för att hänga över någonting alls egentligen.

Men jag har i alla fall diskat. Och lagat mat. Och umgåtts med barnet och tagit hand om hunden. 

Det här är ett helt ointressant inlägg, men varför skall jag skriva intressanta inlägg mer?

Facebook - Nah, that's whacked

Idag pausade jag mitt Facebook-konto. Jag utesluter inte att jag när som helst kommer att aktivera mitt konto igen, men jag tänker inte ha någon Facebook1app på telefonen igen. Jag blir nästan bara arg, ledsen eller irriterad på inlägg. Allt mästrande, ältande och tjafsande. Jag orkar inte. Att vara rädd för att skriva sina tankar bara för att man blandat kontaktnät med vänskap, det är utmattade. Här behöver jag i alla fall inte censurera mig särskilt mycket, för vem fan läser bloggar längre? 

Det var ju inte såhär det skulle bli

Och här sitter jag nu, snart 41 år gammal, vilse i mig själv och med självhat som enda insikt.

För fel i verkligheten för att ens kunna prata med de som står mig närmast. Min gåva till dem är att försöka hålla mig undan så mycket som möjligt, eller hålla kommunikationen på en tillkämpat glättig nivå: meme, ordskämt, inget allvar, gudarna förbjude. Om jag slinter får jag genast en reprimand. "Lägg av!" "Sluta nu!" "Det pratar vi inte om!" Desperat påklistrat leende och flykt i blicken. Borde bara ge upp, borde hålla mig undan mer, borde skärpa mig, borde anstränga mig mer, borde städa mer, sortera mer, slänga alla mina jävla saker, sluta leta hus och utvägar, sluta drömma så jävla dumt, sluta. Sluta äta så mycket, träna betydligt mer, sluta vara så skev. Bli bättre. Sluta vara jag. 

En magisk drake

 Igår och idag hade jag besök av en magisk drake och som vanligt så kommer man i sällskap av sådana fram till en del viktiga insikter. Mitt självhat har börjat påverka mitt umgänge med folk nu, som i att jag aktivt undviker det. Om inte folk aktivt bjuder in mig till saker och bor i närheten så krävs det enormt mycket av mig att faktiskt ta kontakt för att umgås. Även om någon kommer hem till mig, såsom en magisk drake jag saknat i evigheter så får jag ångest inför det. Jag är rädd att jag skall göra fel, säga fel, vara fel. Jag är rädd för pinsamma tystnader och att jag skall prata för mycket. Jag är rädd att jag skall ligga vaken länge om nätterna sedan och älta vad jag sagt och undra om något av det var alldeles på tok för fel. Jag är rädd att vara fel. Det känns inte bra. Jag vet inte hur jag skall orka med att ha det så här, så jag hoppas att det släpper snart.

Givetvis blev besöket av draken alldeles magiskt och jag är så lycklig över att ha hen i mitt liv.

Om inte annat

 Om inte annat så tror jag att jag mår bra. Jag vet inte riktigt, det är tveksamt. "Förhållandevis bra" är ett lämpligt uttryck, tror jag. Jag har inga yttre omständigheter att klaga på. Jag har ett jobb som är helt okej, jag har en familj som är frisk, jag har goda vänner, jag har en trevlig lägenhet och en mysig odlingslott och jag har egentligen bara problem med mig själv. Det är inga små problem. Det är problem som att om jag ser mig själv på film så vill jag kräkas och springa hem och skära halsen av mig. Jag kan inte förlika mig med den äckliga, motbjudande blobben på filmerna. Jag hatar min kassa hållning och min profil och min dubbelhaka och allt annat som är jag. Jag hatar mig själv så mycket att jag ibland inte kan andas. Jag kan inte njuta av någonting jag gör, för jag avskyr allt jag tecknar, allt jag skriver, allt jag skapar, allt jag är. Jag är inte stolt över någonting jag åstadkommer eller åstadkommit. Som mest kan jag uppnå en slags svidande längtan efter att erkänna mig själv någonstans, men den sjunker oftast undan och får ge vika för den klistrande avskyn. Okej, jag mår inte bra. Jag har det bra. Så är det. Jag mår skit, men jag har det bra, vilket också adderar "otacksam jävla idiot" till listan av tillmälen jag kallar mig själv i mitt huvud, varenda dag, varenda andetag jag tar.

Ibland visar jag upp saker jag gjort, fejkar att jag är glad och stolt för att liksom hoppas på att hjärnan skall luras och börja tycka så, men den låter sig aldrig luras. Till och med saker som jag alltid satt min tillit till min kompetens i har jag börjat sky eller bara förakta min delaktighet i. 

Och jag kände att jag behövde skriva här igen. Försöka spy ur mig all galla som täppt igen mitt blodomlopp och min syresättning. Försöka.... Jag vet inte. Sätta det på pränt bara. Det är ändå ingen som läser bloggar längre, inte nuförtiden, så jag behöver inte oroa mig. Eller jo, om jag länkar den på Facebook, kanske, men det lär jag inte göra idag. Då kommer folk tycka synd om mig och så ligger jag dem till last också. Bättre att för några få utvalda blotta små små doser av svärtan inuti och gömma resten för alla.

Skrik

 Vaknade idag med ett skrik som fastnat i bröstkorgen. Det låter inte, inte ett uns av skriket undkommer mig, men inuti bröstkorgen fortsätter det att skrika och skrika och skrika. Jag gick upp, gjorde frukost till barnet, samtalade med honom, log, såg till att han fick på sig kläder och fick med sig allt han skulle ha och skickade iväg honom till skolan. Inuti skrek jag hela tiden. Jag vet inte varför skriket har fastnat där, jag vet inte varifrån paniken kommer, jag vet bara att den är här och den är överväldigande och jag stirrar panikslaget ut i ingenting, oförmögen att göra annat än att fortsätta dagen som vanligt.

Så jag dricker kaffe, äter mina frukostmackor, tittar på något på TV och hoppas på att skriket så småningom skall dö ut.

Jag bara skriver

Sitter på jobbet i mitten av fläktens utblås och längtar bort. Jag är inte säker på vart det är jag längtar, men jag tror att det har något med vatten att göra. Idag när jag gick av bussen och vandrade de tjugotal metrarna längsmed vattnet innan jag vek av över vägen fick jag verkligen hålla i mig själv för att inte dyka ned. Jag saknar vatten, hela tiden, varje dag, men jag går sällan och badar. På badplatser finns det människor, och om det är något jag inte saknar i mitt liv så är det slumpmässigt existerande människor.

Någonstans värker det litet inombords av den här längtan. Det kanske är längtan efter ett hus, efter en skog, efter ett vattenfall, efter något annat helt enkelt. I helgen lämnar jag mig själv och allt jag är och gör bakom mig och åker på lajv för att få semestra som en annan person i en annan värld och en annan tid. Det är så jag ser på lajv, som en semester från inte bara vardagen, utan också mig själv. Jag hoppas att min roll inte är lika irriterande som jag finner mig själv vara.

Och jag antar att jag borde använda bloggen till att skriva något vettigt, göra reklam för nästa bok jag publiceras i, skriva om den coola musikvideoinspelningen eller något annat av allt som faktiskt är tufft och bra i mitt liv, men jag orkar inte. Jag orkar inte låtsas, för varför skall jag bry mig? Jag bryr mig ärligt talat knappt om ifall någon ens läser det här. Jag bara skriver.

Höstdofter

Trots värmeböljan så har jag börjat känna höstdofter ibland i vinden. Det är en lisa för själen som jag verkligen välkomnar till fullo. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i somrar och värme, solsken och folks årstidsbaserade utomhuskärlek.

Ge mig regn! Ge mig kyla. Ge mig doften av blöt skog och fallande löv. Ge mig mörker på kvällen som lindar sig runt min hjärna som en sval sjal. Ge mig folktomma gator där lampskenet glittrar i den regnvåta asfalten. Ge mig möjlighet att kunna bära kläder i flera lager tills jag utan problem kan försvinna i vimlet när jag viker av in mot Svartvändargränd.

Ge mig hattväder och ge mig blåst, ge mig vädret som gör alla andra nedstämda, men mig glad. Ge mig en anledning att bara sätta mig ned insvept i en filt och läsa något.

Ge mig höst. Den kan inte komma snart nog.

Man blir dum i huvudet av att vara dum i huvudet

Ni vet att jag skrev att jag slutat med min medicinering. Det var ett jävla misstag. P-pillren håller jag fast vid var en god plan, men psykofarmaka skall man inte leka med. Jag vet inte hur många gånger jag läxat upp vänner för att de lagt ned sin psykofarmaka när de tyckt att det är lämpligt, och då har de ändå haft bättre anledningar än vad jag haft. Vet ni vad min anledning var? Jo, "jag mår ju skit ändå, så vad spelar det för roll"? Hah. Jag har aldrig trott mig vara dum i hela huvudet, men i det här fallet har jag sannerligen betett mig som att jag är det.

Jag skall inte tråka ut er med detaljer, men tänk er litet som att ni har en sticka i foten ni inte kan få ut. Den gör ont. Det går fortfarande att gå med den, men det känns verkligen inte trevligt.
Tänk er då att ni tänker "äh, men då kan jag ju lika gärna kapa foten!"

Jepp. Den nivån.

Hur som helst så har jag också insett något annat jag saknar bittert. Jag saknar att vara bitter. Jag saknar att vara tyken och ogin och skita i om irrelevanta människor ser mig som det. Jag hoppas på att kunna återerövra den sinnesstämningen igen.

Men först, hej igen, tablettjävlar.

Medicinavslut och gatukatten Bob

Efter att i flera månader ha upplevt svettningar, migrän, märkliga utslag, hjärtklappning, yrsel, illamående och ett halvt dussin andra symptom så bestämde jag mig för att sluta med mina p-piller. I samma veva råkade det så att jag slutade med mina mildra antidepressiva läkemedel och här är jag nu, nästan två månader senare.

Jag har blivit av med samtliga av ovanstående symptom. Det känns också litet som att filtret mellan mig och verkligheten har försvunnit, på gott och ont. Jag är gladare, men också ledsnare. Dalarna är djupare, men än så länge tror jag att det är värt det på grund av topparna, och kanske framför allt för att jag slipper alla dessa galna biverkningar (varav några ärligt talat inte verkade vara p-pillrens fel).

Problemet är väl kanske att jag blivit något gråtmild, för att uttrycka det milt. Fast som vanligt kan jag inte gråta över saker som läget i världen (det har alltid varit skit i min bok) eller människors ondska. Jag läste en bok häromdagen om gatukatten Bob, en röd hankatt som hittades och adopterades av en man som länge varit på glid och som fann en fast punkt i vänskapen med katten.
Jag var så glad igår efter en fin bröllopsdag med min yeti, mätt, belåten och bara tillfreds. När yetin somnade ifrån mig på hotellrummet läste jag ut boken och beställde uppföljaren, sedan gick jag online för att lägga till Bobs facebooksida bland mina favoriter.

Och fick se att Bob är död. Han dog den 15:e juni i år och självklart var jag tröstlös. Över en katt jag aldrig träffat. Djur har alltid varit lättare att sörja än människor och böcker når alltid djupare än filmer för mig, så det var som att förlora en kär vän.

Hur som helst så vill jag rekommendera böckerna om gatukatten Bob. Här får ni några en fin bild på Bob:

Tramseltuss

Min första hund hette Bamse. Han var en japansk spets och världens mest positiva lilla vita fluffboll. Han var min raka motsats. Många minns honom från lajv vi åkte på, många fler än vad som kommer ihåg mig. Han var supervänlig och världens trevligaste.
Efter Bamse saknade jag verkligen att ha hund och med hjälp av en gammal väns mamma så mötte jag Ramses. Ramses är en korsning mellan pudel och bichon frisé. "Lika metal som potpurri", som min make så träffsäkert uttryckte sig.
Ramses var en osäker problemhund. Rädd för allt. Arg på alla andra hundar. Ylade när vi inte var hemma. Vi fick jobba enormt mycket med honom, vilket inte underlättades av att jag blev gravid. När Ramses blev attackerad av en gigantisk vit schäfer utanför affären en dag, och dagen därpå av en alaska malamute som slet sig på samma ställe så insåg vi faktum. Allt vårt arbete hade raserats och vi hade inte tid och ork att lägga ned för att få Ramses tryggare och starkare igen. Att han dessutom verkligen inte gillade min son gjorde inte saken lättare.
Lyckligtvis hade jag en vän som Ramses tyckte om och som han kunde flytta till. Där fick han också sällskap av en liten retsam jycklo vid namn Winky och mådde bättre än någonsin. Han var fortfarande en tramsig liten knashund, men jag vill i alla fall tro att han var lyckligare där.

Så gick åren. Nu har de gått långt. Han ser dåligt och hör dåligt. Han är inte glad längre, inte trygg. Han mår dåligt. På tisdag skall han åka till veterinären. Det gör ont. Älskade Ramm-Ramm. Tramseltuss. Jag hoppas att du får träffa Bamse så att han kan berätta för dig om hur skoj man kan ha det om man bara morskar upp sig litet. 

Alv presenterar HÅL

Jag är en ganska raljerande person som ofta tycker att konst är mer konstigt än faktisk konst. Jag bestämde mig för att göra en kommentar på detta med en installation. Håll till godo.

Skrivandet lossnar långsamt

Skrivandet lossnar långsamt och jag börjar kunna treva mig fram i berättelsen igen. Det är dock mycket mer plåga än nöje fortfarande, osäkerheten som bitit sig fast och hela tiden får mig att tvivla om varenda formulering. Kanske är min novellidé dum? Ickeoriginell och urvattnad. Inte tillräckligt utbroderad. Jag vet inte. Det är en novell, så det måste inte vara utbroderat och förklarat. Det måste bara förmedla en känsla och ett förlopp, inte mer än så. Ändå tvekar jag.

Jag vet inte varifrån min latenta stress kommer, men jag vet bara att jag alltid känner mig stressad. Jag har inte längre ekonomiska problem, jag har ett jobb som jag trivs med, en familj som jag älskar. Jag har min mamma i närheten, goda vänner, mjuka katter och en gnagande känsla av konstant tvivel och rädsla. Vad är jag rädd för? Vad tror jag skall hända? Jag vet inte, men jag lever i en konstant skräcknovell på egen hand, helt utan egentliga skräckelement utanför min egen hjärna. Väldigt gotisk skräck, intet sant? Man vet inte om det finns en yttre påverkan, eller om man bara helt enkelt är galen i en spöklik miljö, inte ens en uppenbar galenskap, utan ett krypande vanvett som är svårt att sätta fingret på.

På något sätt känns det som att jag har fått en tydligare deadline på allt. Som att jag är medveten om min egen dödlighet. Är det så här en fyrtioårskris känns? Tyvärr så gör det inte att jag skaffar en motorcykel och ger mig ut och tågluffar, utan i stället blir jag som handlingsförlamad. Stirrar som den berömda kaninen rakt in i verklighetens framrusande lyktor och kan inte röra mig. Folk brukar påstå att det inte alls är så, att jag gör saker hela tiden. Jag skriver, åker på lajv, tecknar, spelar rollspel, jobbar, tar hand om familjelivet, umgås med folk, pysslar med prylar. Visst, men det känns ändå inte som att jag någonsin får någonting gjort. Det känns inte som att jag kommer en tum framåt, utan bara står här, jag trampar inte ens på samma ställe, jag bara står här som ett dumt mähä.

Så jag känner mig stillastående när jag rör på mig och ensam trots att jag umgås med folk. Med andra ord ligger problemet verkligen hos mig, vilket är extra irriterande eftersom jag inte har en aning om vad jag då kan göra åt saken. Bara fortsätta, antar jag. Hoppas på att det går över. Hoppas på att jag lossnar.

Andra drömmer om att flyga

Andra drömmer om att flyga, har jag hört. Jag har egentligen bara två återkommande teman i mina drömmar, och inget av dem har med flygande att göra. Det ena är stora fiskar i vatten. Jag har alltid älskat att betrakta fiskar i vatten och det avspeglar sig i mina drömmar där jag får betrakta fantastiska och märkliga fiskar i alla möjliga och omöjliga sorters vattendrag. Den andra är att jag kör bil. Från att jag var kanske tio, tolv så har jag drömt att jag kör bil. Ibland bara vardagliga turer, ibland på flykt från något, ibland på en läskigt slingrande bergsväg med stup på ena sidan och klippvägg på den andra. Några gånger har jag till och med kört en osynlig bil. Men, jag har kört bil.

Idag var jag hos optikern och gjorde syntest inför körkortstillstånd. Det är stort för mig. På något sätt så spelar det ingen roll att jag är gift sedan snart tio (!) år tillbaka, att jag har ett barn i skolåldern eller att jag närmar mig 40-strecket med stormsteg. Vuxen känns det inte som att jag blir förrän jag har körkort och bil.

Jag har kikat på en del bilar nu, för att se litet vad som finns, men jag gillar inte de runda bubbliga linjerna som är så inne nu. Jag föredrar till exempel den här skönheten:

Tyvärr har jag bara råd med en sådan om jag köper en rostig och ärrad krigare "utan hjul och utan däck och motorn den..." är kanske inte väck, men har förmodligen sprungit läck i alla fall. Så den går bort. Andra bilar jag verkligen gillar är inte bara dyra utan dricker också bensin som om de vore A-lagare efter socialbidragets ankomst.

Så till sist lär jag väl skaffa en volvo i alla fall. Om jag köper en gammal så slipper jag ju de mjuka linjerna som får den att likna ett gosedjur, men samtidigt så vill jag ju ha något som rullar bra. Den skönaste bil jag åkt i minns jag inte modellen på, men den kändes större än den var. Den kändes tung på vägen. "Som att åka med en sammetselefant", minns jag att jag sa. Synd att jag inte vet mer än så.

Det vita papprets förbannelse

Jag måste börja skriva igen. Jag har noveller jag vill skriva, jag har tankar jag vill formulera. En bok har puttrat i huvudet i snart ett år, men jag kommer liksom inte längre. Jag som förut skrev lika obehindrat som jag andades kan i nuläget inte riktigt få orden att komma. Kan inte få ro till det. Goblinen tjatar om saker. Katten skriker. Det kliar på ryggen. En lövblås körs ute på gården. Den andra katten skriker. TV:n är igång. Jag borde nog diska. Ingen ro.
Tecknandet har jag lyckats finna litet mer plats för i vardagen. När jag ändå spelar rollspel så sitter jag ju stilla och kan teckna under tiden, men det fungerar ju inte riktigt så med skrivandet.

Och när jag väl skriver så tycker jag inte om vad jag gör. Jag fastnar i formuleringar och går vilse bland karaktärer. Jag skriver en början jag tycker om, men kommer inte vidare. Jag har en historia, men den kommer aldrig på pränt som den skall. Det är som Harry Dresden berättar om att magi bara fungerar om man inte tvivlar på sig själv, annars tappar man förmågan. Att skriva har alltid varit min magi och jag tvivlar på mig själv något infernaliskt nuförtiden.

Vad händer annars? Nyår närmar sig med stormsteg och egentligen skulle jag vilja rensa ur min garderob, men kommer aldrig till skott. Det är en sådan där syssla som egentligen är roligast att göra tillsammans med någon, men jag har inte riktigt sådana vänner till hands häromkring. Känns dumt.
Jag vill så gärna bara slänga alla de kläder jag inte älskar. Ha en garderob där varenda plagg gör att jag blir glad, oavsett om jag känner mig ful eller snygg. Kläder som är vackra i sig och som går att kombinera till underbara kreationer. Jag har en bra grund, men den är dold bakom väldigt mycket skräp som jag nästan gillar, kanske tycker litet om, hoppas på att passa i någon gång, borde laga eller som eventuellt skulle kunna behövas till en lajvkaraktär i framtiden.

I morgon skall jag i alla fall göra syntest inför att börja övningsköra. Det känns stort. Det känns bra.

Getter är Satan och Satan är nice

Idag skall jag med moder och goblin till 4H-gården. Goblinen tyckte förr bäst om hönorna, men jag tror att kaninerna har sprungit om i popularitet. Själv älskar jag getterna. Det finns ingenting jag inte avgudar med getter, såpass att Baphomet blir ännu litet finare bara för att det är en entitet med gethuvud. Satanistisk estetik blir bara bättre av getter, även om den är snygg i grund och botten också.
Inatt fick jag sova utan något dumt nattlinne, för goblinen var bortrest över natten. Det kändes som att komma hem att slippa extra lager tyg mot huden. Jag har trots allt aldrig varit särskilt förtjust i nattlinnen. Det finns något så behagligt intimt med att sova naken, oavsett om man är ensam eller i sällskap.
Yetin jobbar jourpass till i morgon, vilket känns tomt och trist. Ibland är det skönt, men för det mesta är det bara långdraget när han är borta så länge. Jag har vant mig vid att ha en annan vuxen människa i närheten. Någon annan som goblinen också kan förlita sig på, så jag slipper känna hela ansvaret som en svettig hand över ett hjärta som slår för fort.

I dessa dagar har jag också ett otroligt närhetsbehov, men samtidigt vill jag inte tigga om det, inte känna mig klängig och jobbig. Och jobbig känner jag mig. Alltid. Som en katt bland hermeliner och den där smutsfläcken mitt på den välputsade fönsterrutan. Allt som inte är kritik tolkar jag ändå som kritik, för jag är ett konstant misslyckande som inte på några villkor kan göra någonting som är rätt. Jag skaver mot mitt eget liv.

Dimman mot huden

Helger är de värsta dagarna, för det är dagarna när jag måste vara en bra mamma hela tiden. Inga andhål, ingen frihet, ingen möjlighet att slappna av. Jag sitter konstant på helspänn och väntar på ett utbrott eller ett krav eller något som är fel och måste rättas till. Jag kan inte andas. Jag är världens sämsta förälder, för jag drömmer om att kunna gå ut och gå, bara gå och gå och gå och försvinna i dimmorna. Andas utan krav. Gråta utan att smyga med det. Sova naken mellan rena lakan.
Att vara förälder är litet som att alltid umgås med en vän som man alltid anstränger sig att verka cool inför. "Nejdå, jag är inte ledsen. Jag är inte arg. Jag är inte upprörd. Jag är inte irriterad." "Javisst är allt du säger helt galet intressant." "Men det är klart att vi skall göra vad du vill att vi skall göra, för alternativet är bråk och jag ORKAR INTE mer bråk än det som är konstant inuti mig."
Och jag älskar honom och vet att på många sätt så räddade föräldraskapet mig från mig själv, men jag har börjat sakna många aspekter med mig själv och drivs nu åt andra hållet i stället.
Fan. Jag hatar mina nattlinnen. Jag saknar att få bryta samman ett par dagar ibland bara för att hämta andan.

Jag tror jag skall börja blogga igen

Jag tror att jag skall börja blogga igen, men jag vet inte riktigt om vad eller hur djupt jag skall tillåta mig själv att gå. Det handlar väl mer om att lyckas skriva någonting varje dag, även om det kanske inte är skönlitterärt direkt. Bara få igång orden igen. Få dem ur systemet. Fast det kanske inte den här bloggen fungerar för heller. Förmodligen har den sjunkit ned i glömskans djup och läses inte alls längre, men jag kan nog inte riskera det ändå.

Så, hur som helst. Idag skulle jag se en usel rysare med Yetin och Skådespelaren. Självklart visade den sig innehålla onödig slakt av barn, varpå jag lämnade rummet. Jag kan inte hantera sådant längre, det är bara helt omöjligt. Magen knyter sig och jag börjar automatiskt må illa. Det är väl den största förändringen jag upplevt av mig personligen efter att ha blivit förälder egentligen.

Nåväl. Uppdatera litet då och då är tanken i alla fall. Vi får väl se vartåt det leder.

Välförtjänt gnäll

I flera månader hade vi ett väldigt högt oregelbundet ljud i vår lägenhet som tydligen kom sig av att kullager behövde bytas på takfläkten. Jag tror att det är fixat, men jag VET inte och det driver mig till vanvett. Jag sitter och lyssnar och lyssnar, men vet inte, kan inte lita på om ljudet är borta eller om jag vant mig så mycket vid det att det liksom bara blivit en konstant bild i min vardag, omöjligt att upptäcka.

Jag vandrar genom ett vaacum och ett helvete på samma gång. Jag försöker så förtvivlat att få ihop mina dagar, men det känns som att saker rinner mellan mina fingrar. Mitt minne läcker som ett såll. Oförmågan är på topp. Jag är så jävla trött på det här. Vill bara glömma, glömma, glömma.

Får inte glömma än på flera veckor.
Varje andetag är för helvete jobbigt.

The Scarecrow Princess

Arla i urtid när kommunikation ofta skedde över ICQ fanns det en funktion där det dök upp folk som var online helt slumpmässigt för att de ville snacka med någon. Jag ignorerade alltid de personerna, alltid, utom en gång. Den personen hette Federico. Det visade sig att vi hade mycket gemensamt, favoritförfattare, illustratörer, nördigheter, skräck, goth, serier och David Bowie.
Tio år efter att vi hade börjat prata så träffades vi IRL när jag åkte till Rom för att hälsa på. Nu, över tjugo år efter den där första chatten har vi fortfarande kontakt. Vi pratar, skrattar, diskuterar. Ibland allvarligt, ibland skämtsamt. Det finns liksom inga tabubelagda ämnen i vår vänskap.

Och redan från början tecknade Federico serier, men allt han gjorde var på italienska, och då jag inte kan italienska har jag inte heller kunnat läsa något av hans verk. Förrän nu. The Scarecrow Princess är den första av hans böcker som blivit översatt och han har både skrivit manus och ritat teckningarna.

Det är en historia med fängslande personligheter, en uråldrig ondska med starka Sandman-vibbar och en stark och annorlunda hjältinna. Helt klart läsvärd, och den finns att köpa via Adlibris.