Hittade ett fiktivt brev som jag skrev efter ett underbart lajv med fantastiska människor och jag tänkte dela det med er:
"Käre Rhino,
jag har aldrig varit mycket för att skriva brev, men just nu känns det
som om skriva är det enda jag kan göra för att inte fördärvas av
uttråkning.
Det är nu snart ett år sedan allt började rasa, ett ras som började i
Falhem och spred sig över hela Norrdömet. Jag vet inte ens om du lever
längre, eller om dessa ord kommer att nå dig. Jag hann aldrig tala med
dig innan jag gav mig av, tala ut ordentligt, förklara vad som hände.
Jag saknar de lugna dagarna i Falhem. De som höll på att driva min
rotlösa kropp till vansinne. Var dag jag såg vandrare ge sig av ville
jag följa med dem. Jag hatade dem för att de var fria och jag fångad. En
sådan dumskalle jag var! Jag saknar solen över det slitna
värdshusgolvet och pigornas skratt, jag saknar sångerna och vättarnas
skrän. Jag saknar allt. Jag har förlorat allt.
När jag såg fogdens män svär jag att jag frös till is inombords. Det var
en skräck olik allt annat jag känt. Tidigare har jag inte haft något
att förlora, men nu kändes det genom hela kroppen att allt var över. Att
min värld såsom jag byggt upp den skulle rasa och förtäras.
Snart stod det klart att mina farhågor skulle besannas. Det där packet
satte mig i en situation där jag bara kunde förlora hur jag än vred mig.
Bättre då att resa med dem och ta dem bort från allt jag brydde mig om.
Det var så jag resonerade. Drägg hör hemma med drägg och jag var en
gång värre än de flesta på det området, det vet du. Nu är jag det än en
gång, värre än de flesta.
Jag reste inte länge med dem, i stället försökte jag förgifta Räven, men
gav mig av innan jag fick reda på utgången. Jag vet nu inte om han
lever eller är död. Då och då hör jag talas om bägaren, men ingenting
annat än sagor och rykten.
Jag har försökt att hjälpa Katia på andra sätt, men vet inte heller om den hjälpen nått fram.
Har du hört att Tinghälla har fallit? Tydligen klarade inte Konung Ujâk
av att hantera sitt rike efter drottningens död, och då urukernas
frihetsrörelse vann alltmer stöd så hade de till sist en armé stor nog
att sätta huvudstaden i brand. Jag var med vid slaget - på svartblodens
sida givetvis. Det var underbart att få strida igen, så jag saknat det,
men samtidigt var det något som kändes tomt inombords.
Det var där jag skadade mig. De vet inte om jag någonsin kommer att
kunna gå igen. Jag vet inte om jag orkar bry mig längre. Det känns
ibland som om hela Norrdömet står i lågor och allt jag någonsin älskat
har förgåtts i lågor och aska.
Kanske även du.
Jag hoppas dock annorlunda, lite hopp finns kvar i det här blandblodet.
Men nu börjar luften här bli svår att andas då rök blandar sig med
luften, rök från lik och rök från byar som brinner över hela landet. Jag
hör fortfarande stridslarmet utanför mitt fönster.
Din
Lea"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar