Folk blir vuxna och... det är okej?

Tidigare har jag varit rätt för att folk blir vuxna omkring mig, trots att jag är gift och nu har barn så är det alla andra som blivit vuxna.

I dag slog det mig plötsligt att det inte stör mig längre. Det är inga problem. Jag kan hantera att folk jag känt i evigheter faktiskt är utbildade inom olika yrken och arbetar heltid. Jag har inga problem med att vänner har barn så länge de inte förlorar sig själva i det. Jag klarar av att vänner köper hus och pratar om försäkringar och kör bil. Jag är inte längre avskärmad, jag känner mig välkommen.

Det är en märklig känsla eftersom jag alltid varit rädd för att bli vuxen och framför allt rädd för att mina vänner skall bli vuxna. Kanske för att jag aldrig trodde jag skulle finna mig själv i den sitsen och var rädd att bli lämnad och ensam och utstött.

Men det är inte ett problem längre, som sagt. Vuxna är bara stora barn. Att ha egen bil innebär bara att man kan åka på festivaler lättare. Att ha ett hus innebär att man kan inreda det hur fantastiskt man vill. Att ha barn innebär att de tråkiga vuxna (som jag inte umgås med) helt plötsligt tycker det är okej att köpa leksaker och vara hur fånig man vill. Att arbeta innebär att man har råd att åka på festivalerna och köpa leksaker till såväl sig själv som barn.

Så som vanligt är det inte en ålder det är fel på, utan ett beteende. De som fortfarande kan vara sig själva och vara vuxna - de är värda att beundra och ta en fika med ibland.