Numera har jag några vänner som står mig väldigt nära. Vänner jag inte behöver tjata på om att ses. Vänner som faktiskt tar kontakt med mig helt frivilligt.
Jag undrar alltid hur länge de kommer att stanna. Hur länge det kommer att dröja innan de blir för uppbokade med intressantare saker, när de slutar höra av sig, när de slutar att svara, när de avbokar. Jag vill inte tro att det kommer att hända, men jag vet ju.
Jag försöker ibland återuppta kontakten, men folk har inte tid eller ork eller plats för mig i deras liv. Jag är inte viktig nog för att ta sig tid eller göra plats eller ens hitta en stund. Jag vet inte varför jag ens fortsätter att försöka. Jag blir allt mer en persona non grata.
En av mina närmaste vänner i ungdomen visade sig vara en manipulativ jävel som bara hade samlat folk omkring sig för att omsorgsfullt spela ut alla mot varandra. Han gjorde det med sådan jävla finess att jag inte ens fattade det förrän många år efter att vi ändå glidit ifrån varandra. Jag klandrar mig själv för att jag inte såg det.
Och jag lärde mig också redan från barndomen att bästa vänner behöver pauser från en. Ibland på några månader, ibland på något år eller mer. För att jag är så jävla jobbig. För att man inte kan trycka ned allt man stör sig på mig i längden.
Och jag försöker vara bättre, försöker vara mindre störig, försöker att inte rätta folks galna skrivfel och att inte låta för mycket och att vara mer öppen och förstående och allt möjligt.
Det har enbart lett till att jag konstant har dåligt samvete över att jag inte alltid lyckas. För den jag försöker vara så att ni inte skall lämna mig är inte jag.
Jag är inte jag.
En av mina närmaste vänner i ungdomen visade sig vara en manipulativ jävel som bara hade samlat folk omkring sig för att omsorgsfullt spela ut alla mot varandra. Han gjorde det med sådan jävla finess att jag inte ens fattade det förrän många år efter att vi ändå glidit ifrån varandra. Jag klandrar mig själv för att jag inte såg det.
Och jag lärde mig också redan från barndomen att bästa vänner behöver pauser från en. Ibland på några månader, ibland på något år eller mer. För att jag är så jävla jobbig. För att man inte kan trycka ned allt man stör sig på mig i längden.
Och jag försöker vara bättre, försöker vara mindre störig, försöker att inte rätta folks galna skrivfel och att inte låta för mycket och att vara mer öppen och förstående och allt möjligt.
Det har enbart lett till att jag konstant har dåligt samvete över att jag inte alltid lyckas. För den jag försöker vara så att ni inte skall lämna mig är inte jag.
Jag är inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar