Jag *hjärta* igelkottar

I dag skall vi prata om igelkottar. Varför just igelkottar? Ja, det hoppas jag att ni kommer att förstå i och med mitt inlägg. Jag älskar igelkottar.
Har ni sett avsnittet av Simpsons när Homer blir portad från sin favoritbar och en snubbe kommer in på baren och ser ut som en utklädd Homer? Sedan blir han utkastad och när han ligger på gatan kommer den riktige Homer förbi och tycker "Wow, han ser precis ut som mig!!" och sedan ser han upp och får syn på en liten hund "Wow, vilken konstig liten hund!!" och sedan börjar han springa efter hunden i stället och glömmer allt om sin dubbelgångare.
Precis så är jag med igelkottar.

En gång i Lund när jag var utanför CCs lägenhet (mitt tredje hem) så fick jag syn på en igelkott. Jag förföljde den så långt att jag nästan gick vilse och inte hittade tillbaka, men jag var glad resten av kvällen. Igelkottar har den effekten på mig.

Igelkottar har den effekten på min hund också. Han har inga jaktinstinkter alls, förutom när det gäller chocklad, ost och igelkottar. Ibland undrar jag om han och jag inte är mer lika än vad folk brukar tro när de möter denna positiva, vita fluffboll.

Vad är det då som är så fängslande med igelkottar? Jag vet inte. De är liksom små och roliga och går lite vaggande, som marsvin. De finns lite överallt och låter hur skoj som helst. Det är väl egentligen det enda däggdjur som man kan få syn på mitt i stan på nära håll som inte hör till tamboskapen. Jag gillar när man kan få se en bit rörlig natur knalla omkring på gräsmattorna och kryssa mellan parkbänkar och lyktstolpar.

Nu kommer nog alla sluta läsa min blogg, men eftersom det är sommar spelar det ingen roll. När jag insett att jag inte har några läsare mer kan jag alltid gå ut och förfölja igelkottar!