19 feb. 2013

Så rädd

Jag kände mig glad. Tillfreds. Sedan kom den från ingenstans. Ångesten med versal i början. Ångesten som man liksom inte hinner upptäcka innan den kastar sig över en.

Jag kommer aldrig att bli klar med plugget som jag ligger efter med. Jag kommer inte få några pengar. Vi kommer att förlora lägenheten och hamna på gatan och soc kommer att ta min son och katterna kommer att springa till skogs och BUUUÄÄÄÄÄ.

För så känns det. När allt faller ned i skallen på en klockan kvart över ett på natten så är det exakt så det känns. Minsta lilla oro blir till jätteångest och utvecklar en hel familj av ångesthamstrar som äter och äter allt de kommer över. Jag blir lamslagen. För när det är så här så kan jag inte heller sätta mig ned och faktiskt få saker gjorda. Såvida inte "saker" är att försöka uttrycka mig i ett blogginlägg.

Jag blir som en kanin i strålkastarljuset. Bara sitter där. Med ögonen uppspärrade. Panikslagen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar