"Hur många dagar har jag lämnat att försvinna, när jag förbannat att de fanns?" - Nordman
Jag har kommit till en insikt som jag tror är väldigt nyttig. Det senaste halvåret har jag känt hur orken liksom har flytt ifrån mig. Jag har omsorgsfullt gömt mig bakom en stängd ytterdörr och i desperation klagat högljutt över att jag inte orkar, inte förstår, inte klarar av. Ju mer jag suttit och väntat på att energin skall komma tillbaka, desto mindre energi har jag fått.
Häromdagen insåg jag att energi inte bara kommer flygande från ingenstans. Energi är någonting man måste jaga ned och fånga - varje dag. Livslust är något man måste leva för att få uppleva.
Hur många gånger har ni inte hört mig gnälla om skolarbetet? Jag förstår inte längre vad jag gnäller om? Det är fortfarande inte enkelt, men det kommer att lossna. Jag vet det. Vet ni hur jag vet det? Jo, för det här är någonting jag verkligen vill göra. Jag vill studera. Jag har alltid älskat att lära mig saker, att veta saker, att använda mitt eget huvud och mitt eget förstånd. När jag nu satt ett "måste" framför det är det lätt att glömma bort att det också är ett "vill", framför allt ett "vill". Jag måste inte studera. Jag vill studera. Det är en sjukt viktig skillnad.
Jag har även bestämt mig för att börja söka upp folk igen, göra saker, ta minst en promenad om dagen. Jag måste våga öppna dörren och gå ut i snön, om så bara för två minuters promenad till min brors lägenhet. Alla dessa projekt jag har kommer inte att slutföra sig själva. Jag har velat jobba på dem, men inte haft ork till dem. Jag har fortfarande inte ork, lusten är liksom stel av rost och inkletad i någon slags gråbrun svampaktig tungsinthet. Det är ingen idé att jag sitter här och väntar på att den sörjan skall falla bort av sig själv. Mögel och rost blir bara värre med tiden om man låter dem härja fritt.
Nej, jag skall putsa bort den där rosten, olja gångjärnen och tvätta bort svamparna. Det är dags att sluta vänta och ta tag i livet som faktiskt finns precis där, bara en armlängd bort och inte alls omöjligt att hitta.
Jag har kommit till en insikt som jag tror är väldigt nyttig. Det senaste halvåret har jag känt hur orken liksom har flytt ifrån mig. Jag har omsorgsfullt gömt mig bakom en stängd ytterdörr och i desperation klagat högljutt över att jag inte orkar, inte förstår, inte klarar av. Ju mer jag suttit och väntat på att energin skall komma tillbaka, desto mindre energi har jag fått.
Häromdagen insåg jag att energi inte bara kommer flygande från ingenstans. Energi är någonting man måste jaga ned och fånga - varje dag. Livslust är något man måste leva för att få uppleva.
Hur många gånger har ni inte hört mig gnälla om skolarbetet? Jag förstår inte längre vad jag gnäller om? Det är fortfarande inte enkelt, men det kommer att lossna. Jag vet det. Vet ni hur jag vet det? Jo, för det här är någonting jag verkligen vill göra. Jag vill studera. Jag har alltid älskat att lära mig saker, att veta saker, att använda mitt eget huvud och mitt eget förstånd. När jag nu satt ett "måste" framför det är det lätt att glömma bort att det också är ett "vill", framför allt ett "vill". Jag måste inte studera. Jag vill studera. Det är en sjukt viktig skillnad.
Jag har även bestämt mig för att börja söka upp folk igen, göra saker, ta minst en promenad om dagen. Jag måste våga öppna dörren och gå ut i snön, om så bara för två minuters promenad till min brors lägenhet. Alla dessa projekt jag har kommer inte att slutföra sig själva. Jag har velat jobba på dem, men inte haft ork till dem. Jag har fortfarande inte ork, lusten är liksom stel av rost och inkletad i någon slags gråbrun svampaktig tungsinthet. Det är ingen idé att jag sitter här och väntar på att den sörjan skall falla bort av sig själv. Mögel och rost blir bara värre med tiden om man låter dem härja fritt.
Nej, jag skall putsa bort den där rosten, olja gångjärnen och tvätta bort svamparna. Det är dags att sluta vänta och ta tag i livet som faktiskt finns precis där, bara en armlängd bort och inte alls omöjligt att hitta.
Ih! Grattis till insikten! \^___^/
SvaraRaderaDet är en god, viktig och bra insikt. Och det var en jävligt bra påminnelse för mig att läsa. Tackar!
Yay! :)
SvaraRaderaÅh, det låter befriande! Vet hur knepigt det kan vara att kombinera det där, att gilla något och sen studera det med krav på sig... Jag har aldrig fått tillbaka till fullo den kreativitet jag hade innan jag började konstestet på gymnasiet. Tror jag knappt ens tecknade något på ett år efter att jag slutat. Alla kraven hade kvävt min kreativitet till stor del, hur kreativ är man egentligen kl åtta en måndagsmorgon? Och som vanligt är jag inte bra på att vara kortfattad men jag skickar värme och glädje!
SvaraRadera