Jag är inte jag

Jag lärde mig tidigt att jag inte är någon man behåller. Jag brukade "glömma" saker hemma hos min bästa vän så jag kunde få komma dit igen. Jag lärde mig att jag är ingenting om jag inte hittar på något spännande, så jag hittade på spännande lekar, saker, föreningar, tävlingar, fantasier. Jag började när jag blev stor nog att arrangera lajv och fester. Det var ju det enda sättet som folk orkade med mig.

Numera har jag några vänner som står mig väldigt nära. Vänner jag inte behöver tjata på om att ses. Vänner som faktiskt tar kontakt med mig helt frivilligt.
Jag undrar alltid hur länge de kommer att stanna. Hur länge det kommer att dröja innan de blir för uppbokade med intressantare saker, när de slutar höra av sig, när de slutar att svara, när de avbokar. Jag vill inte tro att det kommer att hända, men jag vet ju.

Jag försöker ibland återuppta kontakten, men folk har inte tid eller ork eller plats för mig i deras liv. Jag är inte viktig nog för att ta sig tid eller göra plats eller ens hitta en stund. Jag vet inte varför jag ens fortsätter att försöka. Jag blir allt mer en persona non grata.

En av mina närmaste vänner i ungdomen visade sig vara en manipulativ jävel som bara hade samlat folk omkring sig för att omsorgsfullt spela ut alla mot varandra. Han gjorde det med sådan jävla finess att jag inte ens fattade det förrän många år efter att vi ändå glidit ifrån varandra. Jag klandrar mig själv för att jag inte såg det.

Och jag lärde mig också redan från barndomen att bästa vänner behöver pauser från en. Ibland på några månader, ibland på något år eller mer. För att jag är så jävla jobbig. För att man inte kan trycka ned allt man stör sig på mig i längden.
Och jag försöker vara bättre, försöker vara mindre störig, försöker att inte rätta folks galna skrivfel och att inte låta för mycket och att vara mer öppen och förstående och allt möjligt.
Det har enbart lett till att jag konstant har dåligt samvete över att jag inte alltid lyckas. För den jag försöker vara så att ni inte skall lämna mig är inte jag.

Jag är inte jag.

Jag har skapat KONST!

Titta! Jag har skapat konst! Det är en teckning jag kallar "Humbug nr 7". Klart det är en teckning, det ser ni väl? Den är ju knycklig och vikt och skuggorna skapar linjer och teckningar är ju faktiskt linjer och... GAAAAH.

Följ med mig på konstmorgon på Kalmar Konstmuseum! Här kan du se omärkta papper, både hopknycklade och ej hängda i öglor i taket, barnteckningar med pretentiösa namn ritade av vuxna människor och 56 pappersark med smuts på uppsatta i en rektangel.
Nej, jag var inte så imponerad av utställningen "Between drawing". Den befäste snarare mina sedan länge utvecklade åsikter att folk som faktiskt uppskattar sådana sorgliga ursäkter för "konst" är människor som är alldeles för förtjusta i att själva få flumma ut i idel tolkningar av saker istället för att faktiskt bry sig om vad någon försöker säga.

Vore det inte roligt om ingen egentligen gillar sådant här? Om alla bara låter käften gå för att inte verka okulturella? Det hade varit lika delar roligt och sorgligt, tror jag. Själv kan jag inte för mitt liv begripa varför någon skulle föredra ett stort pappersark hängt i ett snöre framför någonting vackert som någon faktiskt lagt ned mer än två minuter på att göra.

Det gör mig förbannad, fortfarande, att man hittar sådana här utställningar överallt medan det samtidigt finns en massa talangfulla människor som aldrig slår igenom. För de är inte pretentiösa nog. Jag önskar att jag vore litet mer pretentiös, men det känns litet som samma skojarbeteende som någon som håller i ängla-healing-kurser. "Kolla! Jag är så djup och andlig och om du inte förstår det är det FEL på dig. Ge mig pengar."
Men, nej, jag har inte mage att lura folk på det sättet. Jag tar helt enkelt inte mig själv eller vad jag skapar på tillräckligt stort allvar - och lägger dessutom ned tid på att få det snyggt.

Så jag återvänder till att faktiskt rita teckningar, och undviker nog konstmuseum ett tag framöver.