Man blir dum i huvudet av att vara dum i huvudet

Ni vet att jag skrev att jag slutat med min medicinering. Det var ett jävla misstag. P-pillren håller jag fast vid var en god plan, men psykofarmaka skall man inte leka med. Jag vet inte hur många gånger jag läxat upp vänner för att de lagt ned sin psykofarmaka när de tyckt att det är lämpligt, och då har de ändå haft bättre anledningar än vad jag haft. Vet ni vad min anledning var? Jo, "jag mår ju skit ändå, så vad spelar det för roll"? Hah. Jag har aldrig trott mig vara dum i hela huvudet, men i det här fallet har jag sannerligen betett mig som att jag är det.

Jag skall inte tråka ut er med detaljer, men tänk er litet som att ni har en sticka i foten ni inte kan få ut. Den gör ont. Det går fortfarande att gå med den, men det känns verkligen inte trevligt.
Tänk er då att ni tänker "äh, men då kan jag ju lika gärna kapa foten!"

Jepp. Den nivån.

Hur som helst så har jag också insett något annat jag saknar bittert. Jag saknar att vara bitter. Jag saknar att vara tyken och ogin och skita i om irrelevanta människor ser mig som det. Jag hoppas på att kunna återerövra den sinnesstämningen igen.

Men först, hej igen, tablettjävlar.