18 nov. 2018

Getter är Satan och Satan är nice

Idag skall jag med moder och goblin till 4H-gården. Goblinen tyckte förr bäst om hönorna, men jag tror att kaninerna har sprungit om i popularitet. Själv älskar jag getterna. Det finns ingenting jag inte avgudar med getter, såpass att Baphomet blir ännu litet finare bara för att det är en entitet med gethuvud. Satanistisk estetik blir bara bättre av getter, även om den är snygg i grund och botten också.
Inatt fick jag sova utan något dumt nattlinne, för goblinen var bortrest över natten. Det kändes som att komma hem att slippa extra lager tyg mot huden. Jag har trots allt aldrig varit särskilt förtjust i nattlinnen. Det finns något så behagligt intimt med att sova naken, oavsett om man är ensam eller i sällskap.
Yetin jobbar jourpass till i morgon, vilket känns tomt och trist. Ibland är det skönt, men för det mesta är det bara långdraget när han är borta så länge. Jag har vant mig vid att ha en annan vuxen människa i närheten. Någon annan som goblinen också kan förlita sig på, så jag slipper känna hela ansvaret som en svettig hand över ett hjärta som slår för fort.

I dessa dagar har jag också ett otroligt närhetsbehov, men samtidigt vill jag inte tigga om det, inte känna mig klängig och jobbig. Och jobbig känner jag mig. Alltid. Som en katt bland hermeliner och den där smutsfläcken mitt på den välputsade fönsterrutan. Allt som inte är kritik tolkar jag ändå som kritik, för jag är ett konstant misslyckande som inte på några villkor kan göra någonting som är rätt. Jag skaver mot mitt eget liv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar