Elden sprakade i den småkyliga höstnatten och stjärnorna låg spridda som små hål från himmelrikets härlighet över den mörka skyn. Doften av brinnande virke och fuktig skog blandade sig med dimman som steg upp ur myrarna kring kolarkojan och Folke, mannen vid elden insåg snart att han satt och fånlog lyckligt med blicken mot lågorna. Det var inte så märkligt heller. Folke trivdes med livet nu.
Han hade försökt att göra annat. Bo i staden. Arbetat på fabriken som så många andra. Bott i en sliten barack och gått i slitna skor på sliten kullersten. Hostat i månader av den usla luften på fabriken. Avskytt varje ögonblick. Då hade han gått till sjöss i stället för att se världen, men inte hade han varit så imponerad av den heller. Efter några år mönstrade Folke av och arbetade en tid på ett järnverk, men sedan fick det vara nog. Då hade han rört sig kring mer än någon annan i hans släkt och då fick det fan räcka, tänkte Folke. Han flyttade hem. Hem till skogssuset och röklukten. Hem till myllan och kolkojan och fisket i sjöarna och älgjakten. Hem till Ensamheten som han hade saknat så. Och nu trivdes han. Fick han bara träffa folk sisådär några gånger om året så kände han sig inte ensam i Ensamheten. Han hade ju skogen och alla djuren. Han hade vinden och regnet och månen och stjärnorna. Han hade allt vad han behövde och önskade i den lilla kolarkojan på fyra gånger fyra meter, med en bädd och en spis och så var det bra med det.
Någonstans på avstånd hörde han hundar skälla. Ett drev förmodligen, men han oroade sig inte. De skulle inte ta sig hit. Det var för mycket sumpmark och för lite villebråd här omkring ändå, det var de väl medvetna om, de andra jägarna. Om någon månad skulle han sälla sig till ett jaktlag i ett par veckor, men det blev den första kontakten med människor sedan våren och förmodligen den sista innan vintern också.
Om han varit ett djur förmodade han att han skulle ha varit en björn. Björn. Det hade nog varit ett mer passande namn än Folke, men det kunde ju inte far och mor ha vetat när de valde namn heller. Han hade ju varit en ganska framåt parvel som sprungit omkring med de andra ungarna, som nu ungar gör mest. Det var mest nu som han kände att han fått nog. Att han trivdes bäst i sitt eget sällskap, så att säga.
Folke lade på en till pinne på elden och lutade sig makligt med ryggen mot en sten. Blicken sökte sig från elden och upp mot himlapällen, men rätt snart började ögonlocken att kännas tunga och han slumrade till en stund.
Därmed märkte aldrig Folke de ögon som betraktade honom från dunkla snår. De brandgula ögonspringorna tillhörande något som varken var djur eller människa. Ögon vars ägares existens han snart skulle bli varse. Snart, men inte än. Inte den här kvällen och inte heller nästa, men snart nog.
Han hade försökt att göra annat. Bo i staden. Arbetat på fabriken som så många andra. Bott i en sliten barack och gått i slitna skor på sliten kullersten. Hostat i månader av den usla luften på fabriken. Avskytt varje ögonblick. Då hade han gått till sjöss i stället för att se världen, men inte hade han varit så imponerad av den heller. Efter några år mönstrade Folke av och arbetade en tid på ett järnverk, men sedan fick det vara nog. Då hade han rört sig kring mer än någon annan i hans släkt och då fick det fan räcka, tänkte Folke. Han flyttade hem. Hem till skogssuset och röklukten. Hem till myllan och kolkojan och fisket i sjöarna och älgjakten. Hem till Ensamheten som han hade saknat så. Och nu trivdes han. Fick han bara träffa folk sisådär några gånger om året så kände han sig inte ensam i Ensamheten. Han hade ju skogen och alla djuren. Han hade vinden och regnet och månen och stjärnorna. Han hade allt vad han behövde och önskade i den lilla kolarkojan på fyra gånger fyra meter, med en bädd och en spis och så var det bra med det.
Någonstans på avstånd hörde han hundar skälla. Ett drev förmodligen, men han oroade sig inte. De skulle inte ta sig hit. Det var för mycket sumpmark och för lite villebråd här omkring ändå, det var de väl medvetna om, de andra jägarna. Om någon månad skulle han sälla sig till ett jaktlag i ett par veckor, men det blev den första kontakten med människor sedan våren och förmodligen den sista innan vintern också.
Om han varit ett djur förmodade han att han skulle ha varit en björn. Björn. Det hade nog varit ett mer passande namn än Folke, men det kunde ju inte far och mor ha vetat när de valde namn heller. Han hade ju varit en ganska framåt parvel som sprungit omkring med de andra ungarna, som nu ungar gör mest. Det var mest nu som han kände att han fått nog. Att han trivdes bäst i sitt eget sällskap, så att säga.
Folke lade på en till pinne på elden och lutade sig makligt med ryggen mot en sten. Blicken sökte sig från elden och upp mot himlapällen, men rätt snart började ögonlocken att kännas tunga och han slumrade till en stund.
Därmed märkte aldrig Folke de ögon som betraktade honom från dunkla snår. De brandgula ögonspringorna tillhörande något som varken var djur eller människa. Ögon vars ägares existens han snart skulle bli varse. Snart, men inte än. Inte den här kvällen och inte heller nästa, men snart nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar