Jag visste inte vad jag skulle välja och bad om förslag samt lovade att ta det som postades först. Samtidigt skrevs "Harry Potter" och "The Belgariad" så här nedan följer en hopskrivning av de båda världarna! Mycket nöje!
Dumbledore, hädangången rektor över Hogwarts skola för häxkonster och trolldom var uttråkad. Han hade vandrat för evigt (eller i alla fall en hel hög med år) på Andra Sidan och fann det ärligt talat urtrist. Inga elever, inga fiender, inga äventyr. Han hade inte träffat på någon annan på månader och dessutom hade hans ena sko börjat glappa. Det var då han bestämde sig för att sluta. Lägga ned. Sluta vara död. Vad var poängen med att vara död om nu allt var så trist ändå? Frågan var bara var han skulle ta vägen. Han kunde ju enligt Universums Lagar inte återvända till den värld han kom ifrån, så han måste helt enkelt hitta en annan och finna en väg genom slöjan och ut på andra sidan. Det skulle vara svårt, det skulle ta tid och efteråt skulle folk tala om för honom att han gjort något omöjligt - alla tre sakerna något han uppskattade. Så han började leta efter vägen ut.
Vägen ut såg inte alls ut som Dumbledore trott att den skulle göra. Vägen ut såg mer ut som en trappa uppåt än någonting annat. Spännande. Så han började gå uppför trappan som vindlade sig runt runt, precis som om han höll på att stiga upp i ett torn. Ett trappsteg vickade under hans fot och han höll nästan på att snubbla och falla ned igen, men lyckades ta stöd mot väggen i rättan tid. Han drog sin trollstav för att vara redo utifall att något annat oförutsett skulle hända. Så fortsatte han uppåt tills han nådde en dörr och steg in. Där inne var en ofantlig röra. Det låg saker överallt. Papper, böcker, pergamentrullar, kartor och märkliga tingestar. Det var i alla fall långt ifrån tråkigt.
Och vid ett skrivbord satt en man lutad med pannan mot bordsskivan. Det var en gammal man med lika silvergrånat hår som Dumbledores eget och med handen greppande en ölsejdel. Inte honungsöl, tyvärr, utan bara bittert och mörkt öl, konstaterade besökaren något besviket då han sniffade i luften. Men så snubblade han till över en boktrave och väckte den sovande - eller stupfulle mannen som spratt till och plirade mot Dumbledore med nyfikna ögon. Ingen fientlighet, ingen förvåning över att se en främling som stod med trollstaven lyftad i hans torn. I stället räckte han fram sejdeln.
- Mitt namn är Belgarath och nu, min vän, skall vi dricka öl. Förmodligen brännvin också senare, men vi börjar med öl. Välkommen.
Dumbledore, hädangången rektor över Hogwarts skola för häxkonster och trolldom var uttråkad. Han hade vandrat för evigt (eller i alla fall en hel hög med år) på Andra Sidan och fann det ärligt talat urtrist. Inga elever, inga fiender, inga äventyr. Han hade inte träffat på någon annan på månader och dessutom hade hans ena sko börjat glappa. Det var då han bestämde sig för att sluta. Lägga ned. Sluta vara död. Vad var poängen med att vara död om nu allt var så trist ändå? Frågan var bara var han skulle ta vägen. Han kunde ju enligt Universums Lagar inte återvända till den värld han kom ifrån, så han måste helt enkelt hitta en annan och finna en väg genom slöjan och ut på andra sidan. Det skulle vara svårt, det skulle ta tid och efteråt skulle folk tala om för honom att han gjort något omöjligt - alla tre sakerna något han uppskattade. Så han började leta efter vägen ut.
Vägen ut såg inte alls ut som Dumbledore trott att den skulle göra. Vägen ut såg mer ut som en trappa uppåt än någonting annat. Spännande. Så han började gå uppför trappan som vindlade sig runt runt, precis som om han höll på att stiga upp i ett torn. Ett trappsteg vickade under hans fot och han höll nästan på att snubbla och falla ned igen, men lyckades ta stöd mot väggen i rättan tid. Han drog sin trollstav för att vara redo utifall att något annat oförutsett skulle hända. Så fortsatte han uppåt tills han nådde en dörr och steg in. Där inne var en ofantlig röra. Det låg saker överallt. Papper, böcker, pergamentrullar, kartor och märkliga tingestar. Det var i alla fall långt ifrån tråkigt.
Och vid ett skrivbord satt en man lutad med pannan mot bordsskivan. Det var en gammal man med lika silvergrånat hår som Dumbledores eget och med handen greppande en ölsejdel. Inte honungsöl, tyvärr, utan bara bittert och mörkt öl, konstaterade besökaren något besviket då han sniffade i luften. Men så snubblade han till över en boktrave och väckte den sovande - eller stupfulle mannen som spratt till och plirade mot Dumbledore med nyfikna ögon. Ingen fientlighet, ingen förvåning över att se en främling som stod med trollstaven lyftad i hans torn. I stället räckte han fram sejdeln.
- Mitt namn är Belgarath och nu, min vän, skall vi dricka öl. Förmodligen brännvin också senare, men vi börjar med öl. Välkommen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar