Det här inlägget räknar jag med kommer skava litegrann i hjärtat på ganska många av mina vänner. De flesta vet dock redan att jag avskyr dessa filmer, eftersom det inte är något jag direkt hymlar med. Tycker dock det är dags för att gå igenom dem, en gång för alla. Så, gott folk, här är den: Yvonnes lista över grovt överskattade filmer som andra tycks gilla av någon anledning.
Saw - hela högen
Den första filmen får jag väl erkänna har något slags existensberättigande. Något slags. Jag gillar den inte, men den är inte lika jävla fullständigt värdelös som raden av uppföljare. När jag såg tvåan eller trean så var jag beredd att slå fast att Saw-filmerna inte bara suger, utan också att alla som gillar dem har allvarliga psykiska problem och borde spärras in. Riktigt så radikal är jag väl inte direkt längre, i och med att min bekantskapskrets skulle förlora några intressanta individer om jag höll fast vid det. Däremot så håller jag fast vid att Saw enbart är en orgie i temat "när splatter går för långt med modern teknik" och att man inte kan gilla skiten om man inte har en gravt sadistisk (och ganska skrämmande) gen som ligger och lurpassar någonstans.
För övriga funderingar och slutledningar kan ni läsa mitt gamla blogginlägg Jigsaw var Ensam Hemma.
Kill Bill - båda två
En films fullständiga handling skall inte kunna sammanfattas med en mening. Då kunde man ju faktiskt ha nöjt sig med att göra filmaffischen och skitit i att göra själva filmen. Den lilla handling som Kill Bill har tycks dessutom bara vara en ursäkt för att göra ett lapptäcke av ripoff-scener från gamla kampsports-actionfilmer. Okej om man gillar sådana, men att bara sno scener rakt av är inte en hyllnings - det är kopiering. Vill man se bra action så kastar man den här skiten åt sidan och ser originalen i stället.
Pulp Fiction
Okej, jag VET att man "ska" gilla Pulp Fiction. Det skiter jag i. Fyra gånger har jag försökt se den här förbaskade filmen, men jag har aldrig lyckats. En gång övergav jag den för telefonsamtal, en gång stängde jag av för att jag kände hur jag slösade bort mitt liv på skit och två gånger somnade jag av ren självbevarelsedrift. Den har helt enkelt ingenting som jag fastnat för. Den är förvirrande, irriterande och trist. Den har ingen karaktär jag gillar, inga skådespelare jag gillar och inga scener jag tycker om. Det enda jag kan hålla med om är väl att soundtracket är bra, ja till och med en klassiker.
Fear and loathing in Las Vegas
Varför? Den här filmen är bara ett stort, jävla "varför"? Den har ingen mening alls. Den vill inte säga någonting. Den vill bara vara konstig för konstighetens skull, men inte ens det genomförs på ett roligt eller ens intressant sätt. Den påminner lite om en trist och puckad medelsvensson ute på krogen som med gäll röst beskriver sig själv som "Så jävla craaazy, liksom!"
Här behöver man inte ens en mening för att sammanfatta hela filmens handling, utan allt man behöver är titeln och ett enda ord: Knark. Kanske något för knarkromantiker eller folk som av någon anledning känner igen sig i tripparna, men denna någon är absolut inte jag. Att den dessutom fick ett ex till mig att gå från snygg till ful tönt med fula brillor och hawaiiskjorta gör mig inte vänligare inställd. Tips till män som funderar på att gå samma väg: Om det inte fungerar för Johnny Depp så fungerar det med all säkerhet inte för dig heller.
Ja, gott folk. Det finns fler, men inga som jag orkar gå in på just nu. Här har ni i alla fall de främsta exemplen på film jag verkligen inte fattar meningen med. Om ni råkar veta meningen får ni gärna försöka berätta den för mig, men räkna inte med att det kommer att förändra någonting.
Den första filmen får jag väl erkänna har något slags existensberättigande. Något slags. Jag gillar den inte, men den är inte lika jävla fullständigt värdelös som raden av uppföljare. När jag såg tvåan eller trean så var jag beredd att slå fast att Saw-filmerna inte bara suger, utan också att alla som gillar dem har allvarliga psykiska problem och borde spärras in. Riktigt så radikal är jag väl inte direkt längre, i och med att min bekantskapskrets skulle förlora några intressanta individer om jag höll fast vid det. Däremot så håller jag fast vid att Saw enbart är en orgie i temat "när splatter går för långt med modern teknik" och att man inte kan gilla skiten om man inte har en gravt sadistisk (och ganska skrämmande) gen som ligger och lurpassar någonstans.
För övriga funderingar och slutledningar kan ni läsa mitt gamla blogginlägg Jigsaw var Ensam Hemma.
En films fullständiga handling skall inte kunna sammanfattas med en mening. Då kunde man ju faktiskt ha nöjt sig med att göra filmaffischen och skitit i att göra själva filmen. Den lilla handling som Kill Bill har tycks dessutom bara vara en ursäkt för att göra ett lapptäcke av ripoff-scener från gamla kampsports-actionfilmer. Okej om man gillar sådana, men att bara sno scener rakt av är inte en hyllnings - det är kopiering. Vill man se bra action så kastar man den här skiten åt sidan och ser originalen i stället.
Okej, jag VET att man "ska" gilla Pulp Fiction. Det skiter jag i. Fyra gånger har jag försökt se den här förbaskade filmen, men jag har aldrig lyckats. En gång övergav jag den för telefonsamtal, en gång stängde jag av för att jag kände hur jag slösade bort mitt liv på skit och två gånger somnade jag av ren självbevarelsedrift. Den har helt enkelt ingenting som jag fastnat för. Den är förvirrande, irriterande och trist. Den har ingen karaktär jag gillar, inga skådespelare jag gillar och inga scener jag tycker om. Det enda jag kan hålla med om är väl att soundtracket är bra, ja till och med en klassiker.
Varför? Den här filmen är bara ett stort, jävla "varför"? Den har ingen mening alls. Den vill inte säga någonting. Den vill bara vara konstig för konstighetens skull, men inte ens det genomförs på ett roligt eller ens intressant sätt. Den påminner lite om en trist och puckad medelsvensson ute på krogen som med gäll röst beskriver sig själv som "Så jävla craaazy, liksom!"
Här behöver man inte ens en mening för att sammanfatta hela filmens handling, utan allt man behöver är titeln och ett enda ord: Knark. Kanske något för knarkromantiker eller folk som av någon anledning känner igen sig i tripparna, men denna någon är absolut inte jag. Att den dessutom fick ett ex till mig att gå från snygg till ful tönt med fula brillor och hawaiiskjorta gör mig inte vänligare inställd. Tips till män som funderar på att gå samma väg: Om det inte fungerar för Johnny Depp så fungerar det med all säkerhet inte för dig heller.
Ja, gott folk. Det finns fler, men inga som jag orkar gå in på just nu. Här har ni i alla fall de främsta exemplen på film jag verkligen inte fattar meningen med. Om ni råkar veta meningen får ni gärna försöka berätta den för mig, men räkna inte med att det kommer att förändra någonting.
Fear and Loathing in Las Vegas tycker vi _exakt_ lika om. Skönt att höra det från någon annan också och inte känna sig helt ensam som inte uppskattar "storheten" i den.
SvaraRadera