Satan dog i dag

I dag dog Satan. När jag vaknade så låg han stilla på sidan i sin bur. Det såg ut som om han sov. Han sov inte. Han andades inte. Hans nya fru Belinda skrek och skrek. Nu har hon äntligen lugnat sig lite. Tillsammans satt vi jättelänge och jag klappade henne över ryggen så att hon skulle må lite bättre. Så att jag skulle må lite bättre.
Jag saknar Satan.
Ända sedan jag var sju år gammal och min då bästa vän Isabell hade ett svart marsvin så har jag själv velat ha ett. Jag minns inte vad han hette, men jag minns känslan av de små klorna som raspade mot armarna när han klättrade omkring.
Förra året bestämde jag mig slutligen för att skaffa ett marsvin. Ett eget marsvin. Jag hittade annonsen med Satan och bestämde mig för att han var allt jag ville ha. Ett charmtroll, ganska gammal redan då, lite skygg i början. Nu på senaste halvåret har han varit otroligt tam och inte skyggat för någonting. Som när han rymde ur betesburen för några veckor sedan och när mamma kom ut kom han glatt larvande mot henne utan en tanke på att springa sin väg. Satan tyckte om oss och vi tyckte om Satan.
Jag saknar honom. Jag trodde inte jag skulle göra det, men jag saknar honom otroligt mycket. I kväll blir det begravning ute hos mamma. Sedan måste jag hitta en ny vän åt Belinda som är ensam kvar.
Satan, du var det bästa marsvinet i världen.